Bakura [獏良]

Jag tvingas dra mig ur den varma sängen och istället sätta mig här och skriva.
Klarar inte av mer väggstirrande.

Jag är varken ledsen eller deprimerad - inte heller beredd att ta nya tag och göra något åt saken.
För vad gör man då det känns som om psyket äter upp en inifrån?
Vad fan ska man hitta för lösning då det svarta hålet i magen och bröstkorgen bara blir djupare?
Som om någon sitter och kastar träflis på en brasa som redan sprakar för fullt...
Nej, det var en dålig liknelse... Som om någon försöker gräva sig upp ur ett stenras, men hålets kanter bara fortsätter att vika sig inåt, han gräver och gräver men inte fan verkar han komma ur gropen.

Jag har ingen bra beskrivning - ser inte den korrekta jämförelsen. Inte längre.
Man har sagt detta många gånger förut, att nu, ja, nu är det fan nog. Men trots att den ökande diametern och volymen på gropen konstant ökar så hänger man kvar, i någon slags tafatt illusion att imorgon, där ska du allt få se, imorgon så blir allt bättre.

Man drömmer sig till platser man hellre hade velat vara just nu - inser att det är precis det, bara en dröm. Du har besökt platsen en gång tidigare i ditt liv, det var underbara dagar då du kunde känna fullständig själslig frid.
Dock så spelar det ingen roll hur djävla mycket du drömmer, inget händer ändå. Du går ändå omkring med samma tomhet.

Tillbaka till verkligheten i några minuter, och nej, där vill jag inte heller vara.
Jag tror jag har nöjt mig med någonting mittemellan verklighet och dröm - mycket lättare så, i alla fall betydligt mer begripligare.

Men det finns en deadline, ett slutdatum, en permanent STOPP skylt. Jag kan inte sväva så här obestämt hur mycket eller hur länge jag vill. Det kommer en dag då verkligheten knackar på och all bekvämlighet, all trygghet rycks ifrån dig. Då är du lämnad till ditt öde, utan vare sig förberedelser eller instruktionböcker. Du är snart 20 år gammal, du måste växa upp, ta tag i saker.

Inte ha som mest tyngande tanke om jag bör skaffa fler ärr eller ej. Jag har ju en hel livstid på mig, eller hur?
Snart kommer sommaren och jag får sväva omkring i den tunna, gula fjärilsklänningen, jag får vara hur naken jag vill om armar och ben - för det här är jag. Så ren, så ärlig som det kan bli - går med stolta steg och visar upp ärren efter år av kamp och överlevnad. För ni förstår, de är en så stor del av mig nu att jag reflexmässigt måste få folk att acceptera mina ärr innan de får komma in på djupet till människan bakom.
Ärren är ett häftigt plus på en redan intensiv personlighet.

Men både du och jag vet att det inte kommer bli nog - vare sig med 100 eller 1000 nya ärr - det tar aldrig slut.
Du kommer till en punkt då du inte längre kan romantisera mörkret.

För det går inte.
Jag är fast. Det spelar ingen roll hur många 'Du' jag skriver i den här texten, jag kan inte springa ifrån faktumet att det egentligen är mig själv jag skriver om. Men det är ju uppenbart, eller hur?

Jag är obeskrivligt rädd, trots apatin så vill jag inte ha det så här.
Samtidigt som det jag allra mest önskar är att få ligga i min säng, ligga där hur mycket jag vill, fortsätta viras in i den temporära tryggheten som skapas av de fyra väggarna som utger mitt rum.
Jag håller fast vid det så hårt att galenskapen smyger på, det kryper, kliar och sticks.

Rastlösheten, frustrationen och framförallt känslan av att vara så fruktansvärt understimulerad blir bara värre.
Hålet inuti växer, det gapar, spänns och spricker i kanterna som en blödande, uppsliten kroppsöppning.
Man ser sig själv som ett vandrande lik, för här i verkligheten, varför ska man stanna kvar där?

Jag tror... jag tror jag äntligen kan förklara vad mina ärr betyder. Vad de verkligen betyder; innebär.
Mina ärr är länken till verkligheten. De är det som håller mig fast på marken, de förankrar mig med världen utanför. Som starka stålskenor, koppartrådar, band... fastskruvade, virade... runt den verklighet jag så många gånger känner att jag inte kan vara en del av.
Jag skapar fler ärr just för detta syfte; att etablera en starkare kontakt med verkligheten.
Mina ärr är ett bevis på att jag är förankrad i både dröm och verklighet - jag har varsin fot i vardera värld.

För utan mina ärr... bleknar jag och har inte längre någon livlina.