Confusion.
Skriver som om det vore rutin, som om man försöker få fatt i det förflutna.
Som om... en tid har passerat, som om någonting stort är för sent, det är för sent att lyckas med... ja... det viktiga.
Det viktiga som man brann för förut, som var hela livet, det viktigaste av allt. Allt!
Men vadå det viktiga?
Det viktiga förr ansåg jag vara att kunna överleva vardagen, att orka leva med ångest.
Nu, idag, inser jag att överlevnad går ut på att söka jobb, att inte förlora förståndet, att stå emot rakbladet för varje extra dag som går, för fy fan vad svårt det är att inte ramla tillbaks i gamla vanor.
Jag är 20 år gammal och vet inte hur jag ska klara av ens ett år till. Att jag skriver som en full idiot bevisar bara hur trött jag är på allt, hur jobbigt jag tycker det är att vara sysslolös om dagarna, bara liksom... stirra in i väggen.
Jag vill ha en inkomst. Vilket betyder ett jobb. Vilket betyder att gå ut och 'visa ansiktet' för okänt folk, be om anställning. Söka runt på Internet efter arbete - sälja sig själv genom meritförteckningen och annat skit.
Jag vill ha ett jobb men orkar i sanningens ord egentligen... inte jobba för det. Ångesten är alldeles för stark just nu för att jag mentalt ska klara av att 'visa up mig ordentligt'.
Jag vet inte ens vad jag skriver just nu, sån djävla äckligt seg, smygande, lömsk ångest har jag.
Jag vill gå vidare, jag är alldeles för rastlös, för frustrerad just nu, för att, ja... ja, vadå? VADÅ?!
"Sure, we think we have family and friends. But when stuff happens... when really serious stuff happens... you just feels so alone. And you can't tell people. I mean, they'll propably listen. But they don't know everything. In fact, they don't know anything."
Det är väldigt svårt att slita sig ifrån gamla vanor, jag faller alltid tbx :/
Känner igen mig själv i det du skriver.
Ångesten, rädslan och den bristande orken och viljan att ordna med ett jobb, allt vad det innebär, är fruktansvärt jobbig. Men man vet också samtidigt att man måste för att kunna överleva i det samhället vi har idag, det är inte lätt att leva utanför samhället :/
Ett tag trodde jag att jag var den enda som kände så. Men det är väl inte en så stor tröst att du också känner ungefär likt mig... :( Det är ledsamt.
Vem vill ens försöka sälja sig själv till ett jobb som man själv inte kan stå för eller vill vara delaktig i?
Det känns som om det är försent att "slå igenom" och bli stor. Det känns som om det mesta är för sent. (sorry för den ej uppiggande kommentaren)
// Vivvi
(Mjaauuuu)
