Still struggling.
Det har varit hektiskt ganska länge nu, har inte riktigt hittat orken att sätta mig ner och 'skriva ut' ordentligt.
Svårt med anpassningen till mitt Sertralin, började på höjd dos igår morgon.
Om min apati var hög på 25 mg så är den definitivt extrem på 50. För att inte tala om sömnstörningarna, wow. Undrar hur jag kommer reagera om jag måste upp i maxdosen på 200, hm...
Jobbigt med ord ikväll. Går alldeles för långsamt än vad jag är van vid. Har skjutit in en Findus Skinkcrêpes i ugnen och hoppas att min favorit-snabbrätt ska få igång hjärnan åt rätt håll. Typ.
Läser en PDF om Alkoholens inverkan på kroppen och hälsan. Väldigt intressant trots att jag får hemsk ångest av att läsa den, känner tyvärr igen mig i en del av det som står där. Ganska sorgligt ändå att jag låtit det gå så långt; att jag har utvecklat ett så starkt alkoholsug att jag bortser från min generella hälsa och långsiktiga framtid.
Men jag jobbar på det, har ju satt en regel nu att jag bara får dricka två dagar i veckan och inte hejdlösa mängder, då jag ändå avskyr baksmälla och liknande tillhörande alkoholproblem. Ett stort framsteg är att jag tar en stor klunk vatten (har redo ett djupt glas vid nattduksbordet) efter varje gång jag sväljer ner alkohol. Sedan att jag begränsar mig till en halv flaska eller ett litet antal klunkar är också ett steg i positiv riktning.
För jag inser att jag verkligen har problem med alkoholen. Jag skulle annars kunna sluta direkt då min läkare sa åt mig att det inte rekommenderas att kombinera anti-depressiva med alkohol. Jag skulle annars kunna säga nej till en till öl om någon bjuder under en krogrunda. Helt enkelt låta bli att dricka enbart för att jag visste att jag dagen därpå skulle må dåligt och därför inte kunna 'fungera som man brukar'. Sånt, ni vet. Normalt beteende kring alkohol. Visst, tar några glas med vännerna ibland men inte så att man vaknar mitt i natten och tänker, med saliven runt mungiporna att helvete vad det hade varit gott med en drink nu. Ungefär samma sug som en rökare som försöker sluta. Mitt periodiska begär efter alkohol är fruktansvärt. Det enda som kan mäta sig med det är suget efter rakblad och ännu fler ärr, suget efter en stor kuk inuti mig och långa orgasmer eller suget efter att kändisen jag är hopplöst förälskad i ska inse att jag existerar.
Men ja, jag antar att jag delvis kan skylla på att vi har alkoholism i släkten... och att minst två tredjedelar av kvinnorna i min släkt har någon form av psykisk störning eller beroende, ofta mer eller mindre kroniskt. Dock, oftare så ser man periodare. Min mormor kunde vara nykter i månader för att sedan supa konstant i en vecka eller mer. Hon drack även frekvent trots att hon gick på stark medicinering. Min pappas mormor dog i KOL, och fick i de sista åren av sitt liv rådet av sin läkare att hon absolut inte fick sluta röka. Mammas pappa ignorerade tidiga tecknen på prostatacancer (som slutligen fortskred in i skelettet och blev dödligt), eftersom läkartider skulle dra tid ifrån hans resurser som egenföretagare samt sitt värdefulla umgänge med familjen.
'Våra' kvinnor har även problem med ätstörningar, mest förekommande är övervikt, diabetes och höftproblem. Jag själv är tillexempel inte överviktig men har haft enorma problem med att kunna bibehålla ett hälsosamt förhållande till mat. Brukade kalla mig en "anorektisk bulimisk matmissbrukare", något ganska precis så. Har även svårigheter med en korrekt självbild, dock så antar jag att det är vanligt då man är ung (?).
Så jag lägger fram slutsatsen att jag har en benägenhet, en sårbarhet att påverkas både positivt och negativt av olika beroenden, allt från alkohol till sex eller mat. Jag tenderar också att ta allt till överdrift, köper jag ett cigarettpaket så röker jag mer än tre cigaretter inom loppet av bara några timmar, trots att jag lovat mig själv att jag ska hålla mig till en på morgonen och en på kvällen.
Diagnosen ADHD kan vara en anledning till nedsatt impulskontroll. Faktiskt, nu när jag tänker på det. Fast det är inte en direkt anledning eller bortförklaring. Är jag medveten om min diagnos så måste jag ju förstå vissa konsekvenser som inträffar en efter en efter......
Wow, vad mycket skit jag snackar, tycker ni inte? Oavsett så blir jag så trött på mig själv ibland (/alltför ofta). Gnäll hela djävla tiden, inser inte hur tur jag har, att många har det betydligt mycket värre. Sådant tjafs som bara ger dåligt samvete. Egentligen. Försöker intala mig själv men ändå genuint förstå att man inte kan eller bör mäta smärta. Bara för att någon skär djupare än vad jag gör och knappt ens reagerar så behöver det inte betyda att mina ändå ganska ytliga sår (kombinerat med min extrema rädsla för att dö... men att jag ändå behöver självskadan i ångestdämpande och livsupphållande syfte..) så har jag det också dåligt. Nog för att de kroppsliga skadorna inte är så allvarliga, för det är psyket som är mest ärrat på mig. Absolut psyket som har 'fått flest slag'. Dock så hade jag aldrig varit den flicka/kvinna jag är idag om jag inte hade tagit upp rakbladet, cigaretten eller flaskan.
...Ojdå, allt det här blev mycket mer än vad jag trodde att jag skulle kunna få ur mig ikväll, med tanke på min ångestnivå precis då jag kom hem.
Ganska tom på ord nu. Tror jag. Funderar på att gå ut och röka (köpt ett cigarettpaket trots att jag varken borde eller egentligen har råd). Men nikotinsuget är ganska avdankat, med tanke på de fem-någonting ciggen sedan i eftermiddag. Osäker om jag vill röka för nikotinets skull eller för att det blir till/är någon slags form av självskada. Har haft blod och fettvävnad framför näthinnan alldeles för länge nu för att det inte ska tyda på att jag har fått tillbaka min 'skadelust'. Svårt att bestämma mig för om det bara är mitt psykologiska beroende som smyger fram eller om jag faktiskt fysiskt behöver det (kroppslig skada är lika med endorfin, dopamin och/eller adrenalin vilket alla har en roll i att minska smärta överlag samt ge känslor av lättnad och välbehag). Helt vrickat vad kroppen är kapabel till egentligen. Vad den kan utstå.
Hoppas bara min kropp står ut med misshandeln jag åsamkat den så, så länge nu.
Att jag hinner 'börja mitt vuxeliv' utan lever- eller hjärnskada, hm.
Jag är så trött på att förstöra mig själv, trots att det är det jag längtar efter mest av allt.
Avslutar det här inlägget med en skannad bild från en av mina absoluta favoritböcker ("Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein):
