"Like wrapping a present."
Sitter och väntar ner tills klockan är åtta (eller en halvtimme efter det, har inte bestämt mig än) då jag ska ta min Propavan. Klockan nio blir det Heracillin och Atarax, kanske en Voltaren. Ska även byta förband på benet och stryka salva över såret, som ser superfint ut idag, verkligen!
Börjar tycka om stunderna då jag sitter själv och får lägga om mina sår. Vira bort bandaget, snabbt dra av (eller blöta ner med koksaltlösning) kompressen och badda bort friskt blod som sipprar fram eller salva som inte lyckats sjunka in. Lägga på en ny kompress och vira runt bandaget ordentligt, fästa med såna där metallkrokar med ett tjockt elastiskt band emellan.
Det är något teraputiskt över det hela, att ta hand om sig själv på ett sådant grundligt plan, sköta om såret (som svider, blöder och säger Jag Existerar) och sedan efter några veckor börja se resultat; hur det läker ihop, sårskorpor som blir till ärrvävnad som kommer skifta i nyanser från argt rött till skimrande silvervitt.
Som jag skrev på en gammal teckning jag gjorde under gymnasietiden: "Det blir som en rustning. Av rosa, silver och vitt." Något i den stilen, kommer inte ihåg ordagrant men fint var det. För det känns lite så, att mina ärr blir som en anknytning till verkligheten men även en välbehövlig sköld från allt jag tycker mig behöva skydd ifrån.
Oj, haha, nu har det här inlägget fått stå ett tag, kanske dags att posta.
Ska vara duktig och lägga mig tidigare ikväll, en av anledningarna till varför jag ville ta min Propavan redan vid åttasnåret. Får sådana hemska 'sömnkänslor', liksom smygande kittlingar i främst armar och ben då jag ska somna, omöjligt att få ordentligt djupsömn. Så jag ser till att lägga mig senast en timme efter, så att jag blir lagom dåsig men inte rastlöst ryckig. En hel vetenskap det där, mediciner.
Godnatt på er mina läsare, hoppas morgondagen lyser lite mindre grått! ♥
(Blir ingen bild den här gången, ska spara de till 'djupare' inlägg).
Börjar tycka om stunderna då jag sitter själv och får lägga om mina sår. Vira bort bandaget, snabbt dra av (eller blöta ner med koksaltlösning) kompressen och badda bort friskt blod som sipprar fram eller salva som inte lyckats sjunka in. Lägga på en ny kompress och vira runt bandaget ordentligt, fästa med såna där metallkrokar med ett tjockt elastiskt band emellan.
Det är något teraputiskt över det hela, att ta hand om sig själv på ett sådant grundligt plan, sköta om såret (som svider, blöder och säger Jag Existerar) och sedan efter några veckor börja se resultat; hur det läker ihop, sårskorpor som blir till ärrvävnad som kommer skifta i nyanser från argt rött till skimrande silvervitt.
Som jag skrev på en gammal teckning jag gjorde under gymnasietiden: "Det blir som en rustning. Av rosa, silver och vitt." Något i den stilen, kommer inte ihåg ordagrant men fint var det. För det känns lite så, att mina ärr blir som en anknytning till verkligheten men även en välbehövlig sköld från allt jag tycker mig behöva skydd ifrån.
Oj, haha, nu har det här inlägget fått stå ett tag, kanske dags att posta.
Ska vara duktig och lägga mig tidigare ikväll, en av anledningarna till varför jag ville ta min Propavan redan vid åttasnåret. Får sådana hemska 'sömnkänslor', liksom smygande kittlingar i främst armar och ben då jag ska somna, omöjligt att få ordentligt djupsömn. Så jag ser till att lägga mig senast en timme efter, så att jag blir lagom dåsig men inte rastlöst ryckig. En hel vetenskap det där, mediciner.
Godnatt på er mina läsare, hoppas morgondagen lyser lite mindre grått! ♥
(Blir ingen bild den här gången, ska spara de till 'djupare' inlägg).
Kommentarer
Trackback
