continuation / prolongation

"Inom parantes frågetecken." Är vad jag kan sammanfatta min nuvarande livssituation som den ser ut och verkar just nu. Eller ja, nu och nu är kanske en alldeles för abstrakt definition av det hela men vad fan, allt kan inte vara fullständigt felfritt.

Anledningen till varför jag skriver här alltmer sällan är helt enkelt för att jag har tagit ett jättekliv in i vuxenvärlden. Vet inte om jag har nämnt det här tidigare men jag har fått ett jobb, arbetar som allt-i-allo på ett café i Stockholm men är framförallt satt som diskare. Jag trivs; härlig och omtänksam personal, en stencool chef, trevliga kunder och alltså... jag får mer eller mindre betalt för att utöva mina tvångstankar runt att allt ska vara rent, i ordning och kännas bra eller rätt. Så jag prioriterar alltså arbete framför fritid. Det gör mig inte något, snarare att jag föredrar då allt är så inrutat i rutin, fokuserat på kvalité framför kvantitet samt att jag får rikta min energi och få användning av mina maniska sidor på ett konstruktivt, och egentligen helt igenom, positivt sätt. Jag älskar fysiskt arbete, jag är helt nerkärad i konceptet att man måste vara skärpt i sinnet (även om det bara innebär en så enkel syssla som att se till att inte tappa porslin i golvet då man ska plocka in/ut den ur den industriella diskmaskinen som tvättar i skållhett vatten, hah, aj). Mår så bra då jag har någonstans att gå till nästintill varje dag i veckan, jag är mitt allra bästa jag, visar mig på min mest smickrande sida då jag jobbar. Det är nyttigt för mig att lära mig att inte retirera till ett hörn någonstans så fort någonting blir jobbigt, det är oerhört viktigt och karaktärsbyggande att jag då även lär mig att bita ihop och fortsätta kämpa, "göra mitt bästa och mer därtill".

Lite solskenshistoria över det hela, eller hur?
Än så långt inget destruktivt nämnt, men det som för något gott med sig har även tendenser till att kunna förgöra och förtära. Det är som i en film då allting går så otroligt bra för huvudkaraktären; livet leker och hela den där ljuva melodin... Men så klickar det till någonstans och hela världen viker sig dubbel och vår huvudperson upptäcker att han plötsligt befinner sig i helvetet på jorden - för nu när allt har gått så djävla bra, så måste ju någonting gå fruktansvärt fel. Ungefär som med min psykiska hälsa och framförallt min självskada.

Jag visste att dagen skulle komma då jag skar så djupt att jag behövde åka in till akuten för att sy.
Jag har alltid varit plågsamt medveten om att blottad fettvävnad och skadade nerver en dag skulle bli vardagsmat.
Konstant malde det på och någonstans så kom det där förbannade klicket. Som om någon knäppte på eller stängde av en strömbrytare. Det slog slint i huvudet på mig. Såren blev djupare, skadorna allvarligare... men det värsta var (och är) ändå att det inte skrämde mig. Det skrämmer mig inte längre att "oj, shit, det blöder lite för mycket nu va". Jag har även fått för mig någon slags fixidé att jag inte behöver eller ska tejpa/sy igen om såret slutar blöda. Så jag har idag väldigt tjocka (och genom utomståendes ögon) fula, groteska, skrämmande tjocka ärr. Ilsket, rasande röda. Ömmande, känslolösa eller smärtsamma, stickande, kliande. En vän påpekade att det såg ut som om jag hade blivit riven av ett vilddjur. Och ja, det kan man nog säga, för min ångest och panik är snarlikt ett uppjagat, stressat och flyende djur. Aldrig i ro, alltid på helspänn.

Senaste, då det var som mest olikt mig, så skar jag helt på impuls (klicket i huvudet jag sällan fick då tanken om självskada kom upp - tenderade istället att planera framåt, jaha, jag jobbar imorgon nej vad jobbigt att gå med skadade nerver och jag kanske inte borde okey men hur ska jag sköta om det utan att misstanke väcks (och så vidare)), mitt bland folk, satt på en bänk på en perrong, skulle ta t-banan och möta upp några vänner. Skar fort och utan tankar, var jag inte hög innan så blev jag det definitivt efteråt. Blodet silades varmt mot strumpbyxans tyg, droppade tungt mot Conversen. Satte mig på tåget, nästan visslandes. Hade blod i mungipan och på händer och fingrar, steg av och tände en cigg med en blodig hand. Människor runt omkring rörde inte en min, alternativt så var de för chockade eller ville helt enkelt inte beblanda sig med ett sådant psykfall.

Förutom det så har inget större hänt självskademässigt. Jag skadar mig sällan (kan gå flera veckor, rent av månader) men då jag väl gör det så är det djupt och läkarvård bör sökas. Skadar mig också allt mer frekvent då jag är bland vänner eller främlingar (alltså offentligt), vilket inte är likt mig, alls; jag vill vara ensam med min självtillfogade smärta och inte få andra att oroa sig, så att säga inför mina egna ögon. Det har fan gått lite för långt då vänner knackar på toalettdörren och manar mig att "gör inget dumt nu" eller "hur är det med dig/mår du bra?".

Självskada jag håller på med i annan form är piller och/eller alkohol. Förutom cigaretterna (röker alldeles, alldeles för mycket) så ser jag till att (helst alltid) ha med mig någon form av starkare smärtstillande. Har snott Tramadol och Stesolid av bekanta, har alltså svalt i mig både opiater och benzo. Först kollar jag upp vad den rekommenderade dosen bör åstakomma och vilken gräns/pillerantal jag inte ska överskrida. Jag vill bara glömma bort hur psykiskt ont jag har - bara slippa oroa mig, nojja, ångesta... Det är även en stor bonus om jag kan bli hög på den rekommenderade dosen; förundras och förälska sig i känslan av tillexempel lakan mot hud och sedan somna gott, utan några bekymmer i världen.

Men ja, vad ska man säga?
Det går framåt, lika mycket som det går bakåt. Som det klassiska Wallflower citatet:
"I am both happy and sad, and I'm still trying to figure out how that can be."

Nu ska jag ta en cigarett (trots att jag hellre hade velat ha starksprit vid min sida nu, men ska man jobba imorgon så ska man) innan jag somnar och helst inte, snälla jag orkar inte somna och vakna, somna och vakna jag blir galen låt mig få frid i alla fall i några timmar. Dock som med mycket annat så ser morgondagen annorlunda ut och den låter mig förhoppningsvis gripa efter nya krafter. Godnatt på er, jag önskar er en ångestfri kväll och sömn. Jag tycker mycket om er, mina kära läsare.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0