Yellow tissue.
Alltför mycket som händer just nu, kommer inte orka skriva ett långt inlägg som jag brukar.
In igårkväll till Danderyd för att sy ihop ett självskadesår, då mamma kom hem så bröt jag ihop (med handduken över min blödande arm) och bölade som ett litet barn, ville ge pappa en kram trots att vi sällan kramas.
Svårt att hålla ciggen still, jag var i chock. Idag spänner stygnen och såret är svullet och ömmar som satan. Men läkaren som sydde ihop mig var väldigt duktig och resterande personal som tog emot mig var fenomenala!
Jag är ett sådant kontrollfreak har jag förresten kommit underfund med. Är en förändring för snabb eller påtaglig så reagerar jag med att vända mig inåt, vilket nästan alltid innebär att jag skadar mig själv. Förändring och framtid är de två läskigaste orden som finns just nu, men jag ska klara det, förhoppningsvis innan jag skär så djupt att det inte går att rädda mig.
Lägger upp en före och efter bild (både för att avskräcka och komma ihåg - tyvärr krånglade sig mitt bildprogram och blogg.se vill inte vända bilden rätt), ska fortsätta se på film efter det här, jag är yr och överväldigad men mår bättre för varje minut som jag slipper oroa mig över att jag är en potentiellt dödlig fara för mig själv. Sjukhusarmbandet i plast sitter fortfarande kvar ena handleden, armarna är rengjorda och bandagerade, nya som gamla sår. Jag kämpar på, bygger upp mig själv i lugn och ro, och jag vet att jag en dag kommer vara ångest- och/eller skadefri.
In igårkväll till Danderyd för att sy ihop ett självskadesår, då mamma kom hem så bröt jag ihop (med handduken över min blödande arm) och bölade som ett litet barn, ville ge pappa en kram trots att vi sällan kramas.
Svårt att hålla ciggen still, jag var i chock. Idag spänner stygnen och såret är svullet och ömmar som satan. Men läkaren som sydde ihop mig var väldigt duktig och resterande personal som tog emot mig var fenomenala!
Jag är ett sådant kontrollfreak har jag förresten kommit underfund med. Är en förändring för snabb eller påtaglig så reagerar jag med att vända mig inåt, vilket nästan alltid innebär att jag skadar mig själv. Förändring och framtid är de två läskigaste orden som finns just nu, men jag ska klara det, förhoppningsvis innan jag skär så djupt att det inte går att rädda mig.
Lägger upp en före och efter bild (både för att avskräcka och komma ihåg - tyvärr krånglade sig mitt bildprogram och blogg.se vill inte vända bilden rätt), ska fortsätta se på film efter det här, jag är yr och överväldigad men mår bättre för varje minut som jag slipper oroa mig över att jag är en potentiellt dödlig fara för mig själv. Sjukhusarmbandet i plast sitter fortfarande kvar ena handleden, armarna är rengjorda och bandagerade, nya som gamla sår. Jag kämpar på, bygger upp mig själv i lugn och ro, och jag vet att jag en dag kommer vara ångest- och/eller skadefri.
Kommentarer
Trackback
