Bakura [獏良]

Kände att det var ett bra tag jag skrev här senast.
Men det kanske inte gör något, jag menar, det här är egentligen som min dagbok, fast i publicerad form online.
Och då får det ibland ta sin lilla tid för orden att flyta ur fingertopparna.
Vet heller inte exakt vem eller vilka som läser/följer min blogg (då jag så sällan uppdaterar).
Bered er på ett av mina längsta inlägg.
Vill även varna för triggande innehåll (självskada).

Jag har oavsett börjat min återhämtning efter att ha stressat något så fruktansvärt över en hemtenta. Det 'slutliga' utkastet är klart nu i alla fall och imorgon väntar bara en genomläsning, vilket känns obeskrivligt skönt. Jag klarade det ändå! Trots att jag haft så stark panikångest över att jag inte skulle bli klar i tid, att den färdiga uppgiften inte ser okey ut (enligt mina ögon)...

Sånt där som en 'vanlig' människa hanterar genom att ta några djupa andetag, sträcka på ryggen, knäcka knogarna och 'bara' ta tag i skiten. Utan kallsvettningar eller flimmer för ögonen.
Utan att börja gråta och bli så extremt frustrerad att man bara tänker att "ja, nu vore det ganska avslappnande att skada mig själv, det hjälper ju garanterat, bara blockera den där pumpande (skrikande) venen, på med sårtejpen (fastnar inte, för mycket blod) och bandagen (vitt blir rött, går för snabbt, vill inte att det skulle bli såhär, nej, stopp)" och sedan "ahmen det blev ganska rena snitt ändå (skriksvartröda med gula fettkuddar) det här läker nog finfint för liksom nu är ju all ångest borta och det betyder mindre stress (tänker inte på hur jag ska dölja för familjen att det var nära till att gå riktigt, riktigt illa)" och kanske till och med "men lätt att jag gör såhär igen så fort någonting blir för påfrestande, jag är ju oövervinnelig med mina trafikstockningar till ärrvävnad fan överallt (glömt hur ren hud ser ut), bara köpa mer sårtejp och se till att använda rena verktyg för jag, jag kan ju inte dö, jag vill ju inte dö (jag vill bara överleva, som alla andra, jag lovar jag är frisk, egentligen. Lite. Kanske.)".

Jag har lyckas hitta sådana där ruskigt smala rakblad, fjädertunna verkligen. Inte vågat pröva de än, det är till och med så att jag skräms av dem. Vilket är ett enormt framsteg. Att jag i förväg tänker på skadan jag kan göra och vilka potentiella livshotande konsekvenser som kan följa. Det spelar egentligen ingen roll om jag håller mig borta från handlederna, i kroppen finns ett antal vener eller ådror som på bara några knappa minuter (som går snabbare än vad man tror) kan göra så att jag blir disorienterad, svimmar (hinner inte stoppa blodflödet) och ligger där och dör. På riktigt, inte metaforiskt.

Då vi ändå pratar så djävla ingående om min självskada så har jag kommit på att den eskalerar lätt om jag har druckit alkohol. Jag får ett enormt sug (oavsett om jag har en ångestfri kväll eller inte), och det är nästan så att jag känner blodsmaken i munnen eller hur rakbladets stål vibrerar mot min hud. Tror att det beror på att jag känner mig mindre hämmad då jag är påverkad, och att impulskontrollen lätt glöms bort; den där normala spärren jag annars har är så lätt att vika och böja sönder.
En till sak är att jag också nästan planerar en självskadeepisod så fort jag vet att jag ska sitta (ensam) och dricka... och att jag sedan blir arg på mig själv om 'ingenting händer'. Idag är det lite annorlunda, jag kan gå och lägga mig efter ett antal öl utan att få skuldkänslor för att jag inte skadat mig själv.

Det är helt sjukt, jag vet. Jag borde ju bli alldeles superstolt över att jag kan stå emot, trots plötsliga och kaotiska panikattacker som aldrig verkar ta slut (om de ens inträffar numera så brukar de pågå i allt från en halvtimme till två timmar).
En av många försvarsmekanismer jag har använt mig av förr och idag, är att stänga in mig på mitt rum och sova i uppemot 14 timmar, allt för att slippa känna, slippa stirra ur panikpupiller och inte kunna andas även fast bröstkorgen rör sig obehindrat. Jag tenderar att bli paralyserad och önska livet ur mig själv, jag vill bara bort från smärtan och om det innebär att jag måste dö så måste det väl bli så... eller, hm, nej.
Så ångrar jag att jag ens tänker så, för usch vad jobbigt det skulle bli för anhöriga att hitta mig död, och fy fan för allt jag har lyckats med och överlevt hittills, dör jag så är ju allt det förgäves.

Jag vill kunna fungera som man ska, jag vill kunna arbeta i samhället och inte oroa mig för att dölja bandagerade kroppsdelar, utan bara behöva förklara varför jag har en massa läkta ärr.
Jag vill framförallt ha långsiktiga metoder, verktyg och synsätt som gör så att jag kan hantera problem som dyker upp i vardagen, vanliga problem som rapporter med deadline, söka och behålla ett jobb, ringa och beställa läkartid, betala räkningar och handla köksmöbler på ett fullsmockat IKEA, förhandla med myndigheter, skriva på kontrakt, åka kommunalt i platser jag aldrig varit på förut, klara av att läsa en kort vägbeskrivning, gå ut sent på krogen men vara i tid på jobbet dagen därpå, hitta en partner jag vill leva med, förhandla om vem som ska göra disken, kunna ha ett anspråkslöst men lagom tillfredställande sexliv och vakna dagen efter utan att känna äckel eller ånger, lära mig att inte explodera av irritation om pojkvännen snarkar eller kastar strumporna utanför tvättkorgen eller om flickvännen har glömt att trimma könshåret, ta hand om min hälsa och sluta oroa mig över om magen står ut någon centimeter extra ibland, göra en pengabudget och verkligen hålla mig till den, ha en dröm och faktiskt uppfylla den, planera och göra, göra på riktigt, inte bara tänka på att jag ska eller önska att jag kunde.
Sånt. Normalt. Vardagligt. Minst lika bra som dåligt. Inte kaotiskt. Sånt som är motsatsen till självdestruktivitet. 

Både teoretiskt och praktiskt sett så finns det inga hinder för att det där ska gå. Att det ska gå för mig att uppfylla en stor del av sakerna jag räknade upp. Inte omöjligt att jag klarar av att en dag hantera olika typer av stress utan att känna en längtan efter att fylla kroppen med sår och ärr. Så många, så många ärr. Så mycket ångest. Så sjuka beteenden och beroenden. Men de måste ju alla ge mig något, annars skulle jag väl fanemig inte fortsätta med dem? Eller?

Jag är förankrad i tvivel men simmar samtidigt i en sjö av hopp. Fast i mörker men ändå dras jag envist till ljus. Förvirrad och kluven men ändå klartänkt och beslutsam. Ung men gammal, intelligent men dum. Självisk men... haha, där hittar jag nog ingen motsats. Jag kommer alltid vara självisk i någon mån. Det är fullkomligt naturligt för mig. Trots att jag ställer upp för vänner som har det svårt så handlar det alltid i slutändan om mig. Mig och ingen annan. Jag må ibland vara en hycklare, men jag är ingen lögnare. I alla fall inte då det kommer till det här.
Jag är egoistisk. Djävligt innesluten i mig själv och mina egna känslomässiga behov.

Men varför i helvete ska jag skämmas över det?
De människor som har känt mig tillräckligt länge vet att jag ibland behöver korta (oftast längre) perioder av ensamhet, av isolering och okontaktbarhet i någon form. Men dem vet också att jag oavsett frånvaroperiod alltid kommer tillbaka.
Jag kallar inte någon för bästa vän bara för att jag vill vara snäll.
Jag säger inte 'Jag älskar dig' eller 'Jag tycker om dig' bara för att verka inställsam eller speciell. Yttrar jag sådana ord så menar jag de av varje fiber och nervsträng av mitt hjärta. Så ingen ska fan komma och säga säga att jag ljuger, döljer eller hemlighåller.  
     
Mycket kan sägas om mig men jag sviker inte. Jag inser att det finns folk i min nära bekantskapskrets som tar illa vid sig på något sätt om jag inte kontaktar de på ett tag, de hävdar kanske till och med att jag har glömt bort eller ignorerar deras existens.
Men jag kan ärligt talat säga att jag inte bryr mig (bryr mig gör jag väl, men väljer att inte lägga ner energi på oro eller nojor). Inte då jag är i min 'isolationsperiod'.
Jag tänker slutföra det jag känner att jag behöver få gjort och kommer sedan 'dyka upp igen som om ingenting har förändrats'. 

Sån är jag. Antar att man kan kalla mig för en free spirit. Jag kommer och går, stannar i olika perioder i folks liv, försvinner och dyker upp.
Kan folk bara lära sig att ge mig tid (oavsett hur ångestladdat detta är), så ska de se att det i slutändan löser sig.

I want to see it with my own eyes
The moment when people’s wishes
come to a brilliant fruition within the light

Everyone cried, wanting wings to fly
Their lives play
the chorus of the whole sky

When my burnt out wish
wrenches open the sky
The flowers will surely be in full bloom
in my nostalgic hometown

The remnants of the dreams of the stars that twinkled fiercely