Bakura [獏良]

För att skriva/prata om något som är otroligt vanligt i min värld så tänker jag ta upp ämnet som "omger" ordet ärr.

"Scars (also called cicatrices) are areas of fibrous tissue that replace normal skin (or other tissue) after injury. A scar results from the biologic process of wound repair in the skin and other tissues of the body. Thus, scarring is a natural part of the healing process. Scar tissue is not identical to the tissue that it replaces and is usually of inferior functional quality. [...] scars in the skin are less resistant to ultraviolet radiation, and sweat glands and hair follicles do not grow back within scar tissue."

Där har vi alltså den "biologiska förklaringen" till vad ärr är för något. It makes sense, right?
Nu till den som jag klassar som den emotionella.
För mig signalerar sår, ärr/ärrvävnad en inre kamp som helt enkelt bara har filtrerats över till ytan. En överlevnad, en instinkt, inte lik någon annan.
Jag kallar dem ofta för battlescars. Vilket dem ju, i teorin, faktiskt är också.
Självskada yttrar sig mestadels i ärr som planterats dit med hjälp av ett rakblad. I andra fall; en tändare, ett märke efter en cigarett.
Ärren kan vara smala, ytliga och knappt synbara till att höja sig över hudens yta och sträcka sig flera millimeter (eller centimeter) ner i hudlagren. Nyanserna varierar från bultande, klarrött till en skär rosa och tillslut till en silvrig, skinande vit. Läkningsprocessen kan ta år, självklart kortare, beroende på den ursprungliga skadan samt eventuella hinder (som infektioner/inflammationer och övriga komplikationer då vi människor oftast aldrig lever i en fullständigt steril/ren miljö).
(självskade)Ärr är ett direkt, mer eller mindre konkret bevis på att man varit med om ganska mycket, att varje dag är en kamp mot ångesten, stressen och pressen man upplever i det vardagliga livet; inom sig själv.
Det är inte lätt att vara tonåring "i dessa kaotiska tider" och medicinering slungas ut i tonvis till folk som har "problem".

Jag ser inget fel med att skada sig själv. Sålänge det inte är i självmordssyfte (och är noga med hygien och liknande). Jag ser på det som... att det helt enkelt är ett (väldigt extremt) sätt att hantera saker "lättare" samt att försäkra sig om att man kan överleva ännu en dag.
Jag säger inte att jag tycker att allt är bra då det gäller ett självdestruktivt beteende/handlingar. Man befinner sig i en redan trasig situation som sedan går sönder ännu mera...
Man sårar sina nära och kära; dem som bryr sig, man gör dem orolig och kanske till och med lika ångestfyllda som en själv.
The main idea var ju att skada sig själv; inte dem man älskar och som förhoppningsvis älskar en lika mycket tillbaka.
Självskada kan leda till självmordstankar och/eller självmordsförsök samt tillslut "ett lyckat" självmord.

Det är frustrerande att behöva vända sig till rakbladet (or the item of your choice) så fort man känner ångesten krypa i huden, så fort man märker att rummet mörknar och det blir svårt att andas.
Då kraven blir för påfrestande, då en tillvaro i sig själv inte är något behagligt, utan nersmutsat och skrämmande.

Det krävs så lite för att fastna, men så galet mycket mera för att ta sig ur. Eftersom jag är där själv, så kan jag med lätthet (för i helvete) säga att jag vet vad jag snackar om.

Till alla self harmers där ute, FÅ UT ERA ÅSIKTER, gör er röst hörd, och skäms aldrig, ALDRIG för att bära långärmat samt för att förklara för allmänheten att ni faktiskt inte är sinnesjuka, kanske bara helt enkelt väldigt deprimerade (osv).
För fan, ta upp kampen, var er själva och ge aldrig upp. Det kommer en dag utan självskadan. Dvs: Då man själv är redo, vill, klarar av, kan, orkar, har motivationen och målen nog att sluta.