Bakura [獏良]

苦しい Kurushii = smärtsamt.


Människor äcklar mig.
Jag märker särskilt av min aversion då jag är stressad eller irriterad - minsta lilla gör mig till en tickande bomb (i mitt huvud fantiserar jag om att slå ihjäl folk med mina bara nävar eller vattenflaska).
En man som sitter framför mig på tåget och smaskar ljudligt, gör groteska grimaser då han gnager på sitt tuggummi, samlar spottloskan på tungspetsen.
Jag fingrar febrilt efter mitt snus, självklart så ligger det längst ner i botten på en av läderjackans enorma ficka.

Jo, jag skulle diskutera hur mycket jag hatar det mänskliga släktet. Inte nödvändigtvis individer i sig, utan de större massorna där äckel, smuts, idiotiska och ruttna sinnen förorenar luften. Slå upp detta i en ordbok och ni hittar begreppet 'misantropi'.
Jag avskyr folk som inte respekterar sina medmänniskor - är det inte löjligt uppenbart att jag har haft en rent ut sagt fördjävlig dag? Ser ni inte mina ögonrullningar och knutna nävar, hör ni inte mina suckar och torra sväljningar?
Inte det, nej. Tänk lite någon gång att det finns andra omkring er... Hur skulle ni själva vilja avsluta en tuff dag? På ett tåg med blinda idioter eller med civiliserade individer som talar i låg ton och inte slänger snabbmatspapper i knät på dig?
För i helvete. Jag må irritera mig på småsaker, men det är just småsaker som i slutändan blir till ett ohanterbart inferno och ohygieniskt kaos.
---------------------
Angående japanskan så var dagens Konversationslektionen något av det mest ångestframkallande i hela mitt liv. Felsägningar, grammatiska konstruktioner som var helt åt helvete, röda, extremt hettande kinder av skam. Det känns som om jag inte kommer lyckas att en dag prata någorlunda flytande japanska; om så ens under pistolhot. Jag förstår vad folk säger, jag kan läsa och skriva...
Men den muntliga biten ger mig en så fruktansvärt panik att orden som formas i mitt huvud inte lyckas komma ut genom munnen.
Jag känner ett enormt tvång, en obehaglig press så fort läraren vänder sig till mig. Att hela min kropp börjar skaka som ett trasigt myggnät och att hjärtslagen blir oroande oregelbundna (man kan se min bröstkorg bokstavligen talat hamra under tröjan) gör inte saken bättre direkt.

Jag vill lära mig. Men i min takt. Det råkar tyvärr vara så att mitt egna tempo är långsammare än genomsnittet (gällande konversation nu) och att jag nu tillbringar rasterna praktiskt taget alltid helt ensam.
Men jag kan inte sluta nu, jag har för i helvete bara gått två normallånga arbetsdagar. Jag har böcker att betala, studiemedel att söka och klasskamrater att bilda grupper med.
Jag känner att den här nivån är fruktansvärt svår och att det kommer bli oerhört tufft att klara kommande prov.
Som jag väldigt länge nu har förundrats över är hur pass panikslagen jag blir då det gäller tal eller presentationer - med tanke på min annars ovanligt öppna och emellanåt chockerande självsäkra personlighet så borde inte 'att tala framför en liten grupp' få mig att må så fruktansvärt dåligt.
Jag VET att JAG KAN men då det kommer till kritan så sys min mun igen av osynliga trådar, förstärkta med superlim.
Jag trodde från allra första början att det skulle vara lättare att lära sig prata, än att skriva japanska...Visar sig dock i detta fall att jag överskattar mig själv.