Bakura [獏良]

Jag vet att jag borde gå och sova (eftersom jag ska ut och handla skor, se på bio och gå på middag).
Jag vet att jag borde lägga ifrån mig ölen, vodkan och cidern.
Jag vet att jag borde tänka mer positivt och därför utplåna lusten av att vilja/behöva dricka då klockan har passerat midnatt.

Jag tänkte faktiskt vara en duktig tjej; gå och lägga mig i tid och vakna med glatt humör.
Men icke!

Jag 'slås' av en extrem djävla fruktansvärt (irriterande och hemskt olidlig) panikångest.
Jag (fan vad jag avskyr det ordet numera) tänker på hur obehaligt det kommer bli för mig då jag tvingas ut i omvärlden - att åka pendeltåg och att vara bland folk är enormt påfrestande.
För så som det är nu (så hänger ingen med i vad jag pratar om) så är mitt psyke väldigt bräckligt - sakta men säkert så förlorar jag begeppet om vad som är verklighet och dröm.

Det spelar faktiskt ingen roll om jag är alkoholpåverkad eller inte,
jag vet fortfarande inte om alllt detta är... skapat av någon som bara vill djävlas med mig.
Jag avskyr mig själv för att jag vet att jag bara skyndar på mitt åldrande 'med hjälp av' dessa ångestlindrande metoder.
Är dem ens 'lindrande'?
Vad fan håller jag på med?

Om kvällen går som jag är van vid så sluter det alltid med att jag ligger helt utslagen eller att jag skriker ut osammanhängande meningar av och i ren djävla misär.

[I hit the bottom and I don't even care
Some say I'm going to hell but I'm already there

Sick and tired of being sick and tired

I wanna be free from this ball and chain and
Be free from this life of pain]

Jag undrar hur länge jag ska 'trivas' i den här misären jag så många gånger faktiskt har viljat fly ifrån - jag vill fly från mig själv, helt enkelt för att jag inte orkar. Jag orkar inte vara samma djävla 'gnälltjej'; av 10 stycken blogginlägg så är kanske (nästan) 2 av dessa POSITIVA. Resten är alla deppiga och fyllda av romantiserande mörker och liknande djävla... usch.
USCH säger jag bara.
Jag är trött.
Men gör inget åt det.
Jag är självföraktande, självhatiskt och självförgörande.
Men gör inget åt det.
Jag är alltför bekväm, alltför lat och så fruktansvärt säker på att allt detta ska vara för evigt.
Att jag ska "må bra då jag mår dåligt" - att allt detta bara är en dröm jag snart vaknar upp ur.
Men tyvärr... Så är inte fallet. (Eller?)
Jag måste komma underfund med vad jag vill leva för.
Vad som verkligen betyder något för mig. Jag har redan en uppfattning om detta men det är ändå så fruktansvärt svårt... att släppa min identitet som "hon/han, den där självdestruktiva".


[Now I'm full of guilt and shame
I can't point a finger cause theres no one to blame
So I say I'll never do it again]


Efter alla dessa dagar, veckor, månader och år av att vara uppe sent, (oftast dricka alkohol) samt att stirra in i en datorskärm eller en vägg...
Jag lär garanterat åldras extremt mycket i förtid, i alla fall mitt inre.
Att jag inte inser hur mycket jag missar genom att betee mig såhär?!
Att jag inte inser att jag är så fruktansvärt, extremt, sjukt och otroligt insnöad på 'gamla banor'?!?!


[I'm thinking I am starting to see
I have become everything I never wanted to be
I'm really getting sick of myself]

Nej, jag kan lugnt konstatera att:
1. Jag är trött på mig själv (som så många gånger förut).
2. Jag skulle ta livet av mig - om det inte vore för att jag bryr mig om och älskar så pass många unika individer. (Inga namn nämnda, ni vet vem ni är <3)
3. Jag har insett att konceptet jag i min regelbok för det mesta innefattar självhat = ÅT HELVETE MED DET.
4. Jag förstår att jag är ett "vanedjur" och att lathet samt bekvämlighet är två passande ord för någon som jag - någon som delvis har gett upp och som inte orkar 'vara man nog' att kämpa för en bättre morgondag.
6. Att allt detta bottnar i en osäkerhet av det 'okända' och dessa fem ord:
My heart is a battleground.
Jag krigar egentligen bara med mig själv och alltså inte lika mycket med omvärlden.
Jag är så osäker på vad som är verklighet och dröm att jag förlorar mig själv och därmed konceptet av existens.

Jag försöker plocka upp bitarna, men det är svårt - ofattbart, olidligt och triggande.
Jag vet inte längre, helt säkert, vem det är jag är eller vem det är jag borde vara.

(Sångtexterna kommer ifrån låten Be Free av Papa Roach)
(My heart is a battleground = Ur den engelska versionen av spelet Kingdom Hearts 2; öppningslåten).