Bakura [獏良]

Idag har jag inte gjort så mycket. Klippt ner mina klor, målat med glitterlila nagellack. Alltid tyckt om att ha naturligt långa naglar, men de håller oftast bara i några månader. Så nu känns det konstigt då jag skriver, som om någonting saknas.

Ätit ganska dåligt idag. Alldeles för mycket kolhydrater och tomma kalorier. Fast mycket te har det blivit, och jag antar att det är det ända som har varit positivt med veckans matvanor. Måste få ordning på det här, jag kommer aldrig bli mindre svullen om jag inte trappar ner på sockret eller det vita mjölet. Jag har gjort det förut och jag vet att det fungerar, ser liksom inte gravid ut trots att jag nyss besökt toaletten... Det är sjukt jobbigt, just precis eftersom jag vet att jag inte är tjock. Vill börja löpa igen också, men rökningen står ivägen för det - tänker inte sluta förrän efter att mina fem ciggpaket är förbrukade.

Skar mig nyss, då jag låg i badet. Det var så ytligt att det knappt blödde, men jag fick fram den där kalla, ilande, krypande och kittlande smärtan, och det var så avslappnande att jag nästan somnade. Kändes tryggt. Fick flashbacks till nian då jag brukade skära mig 'lite varje dag'. Nu såhär i efterhand inser jag att de såren inte var någonting att höja ögonbrynet åt alls haha, men det var stort, då, för mig. Det var någonting jag alltid kunde vända mig till om saker blev för jobbiga. Fokusera på hur det gjorde ont och sved i såren på armen istället för allt djävla kaos inuti. Gå omkring med sin hemlighet, som om man hade en vän nära sig hela tiden, som ingen visste om, inte egentligen - eller nja, alla fattade varför jag alltid gick omkring med armvärmare eller långärmat.

Nu idag har min självskada blivit mindre frekvent men allvarligare då jag väl får mina episoder. Jag är en periodare med alkoholen och nikotinet och har alltid varit det med skärandet. Tror som sagt att jag inte vill ge upp det eftersom jag är rädd att växa upp på allvar, rädd att förlora något som faktiskt fungerat mot ångesten i så många år. Är dock fortfarande rädd för att skära för djupt; får extrema panikattacker om jag inser att jag kommit åt eller allvarligt skadat en ven. Antar att det är ett bra tecken? Fast ändå så fantiserar jag om hur jag skulle våga, våga skära lite djupare nästa gång, nästa sår. Ett del i beroendet. Något jag får lära mig att leva med (om jag inte förstör mig själv helt på vägen dit).

Vill typ lära mig att skära någorlunda ytligt igen. Hur jag ska vinkla handen rätt, hur mycket tryck jag ska ha bakom skalpellen utan att det blir för djupa skåror. Så att jag får lättnad men slipper vara rädd. Resonerar att det är bättre än att komma ner till fettvävnad eller permanent förlora känseln. Jag vill bara åt lugnet; känslan att åh, nu kan jag äntligen fungera normalt igen, allt kommer ordna sig. Anser också att det är betydligt bättre än att hutta i sig starksprit varje dag. Lättare att bandagera sår än att reparera en skadad lever (önsketänkande, kanske?)

Svalde fyra stycken Atarax. Inte för att jag har ångest, utan för att jag vill undvika ångest. Tycker också om hur just den dosen för mig imiterar känslan då man precis blivit lullig av alkohol, då man blir sådär dåsig och mjuk i hela kroppen. Kommer sova så bra ikväll, åh.

Ska försöka skriva lite oftare här än vad jag vanligtvis gör.
Hoppas att ni har det bra där ute, mina läsare, vem ni än är, så uppskattar jag att ni finns till! ♥