Bakura [獏良]

Transience betyder förgänglighet. Livets förgänglighet; känslan av hur livet innebär dödlighet, hur allting en gång kommer att ta slut. Sakta men säkert så dör vi. Känslan av att leva på lånad tid. Den känslan har jag nu.

Satt nyss i soffan vid altanen och rökte. Lyssnade samtidigt på Negai (Main Theme) och Old Memory från Yosuga no Sora. Det är två underbart fina låtar och de kan göra mig lika lycklig som nedstämd, men oavsett så har jag alltid älskat "plinkeplonkande"; klassisk pianomusik eller lugn musik utan sång.

Jag sitter där och tänker på alla sjukdomar man kan råka ut för (helt på grund av dumma livsval), hur man drabbas av någonting som är obotbart eller som kräver att man ändrar hela sin livsstil för att bli frisk från. Det är fascinerande hur jag kan fastna så lätt i negativa tankespiraler och få ångest för att jag äter, dricker eller röker för mycket - då jag inser att det flera år framåt kommer visa sig i och på kroppen. Men ändå, ändå så tar jag ett till bloss och jagar that next high, bara för att få känna mig levande, bara lite längre till.
Samtidigt så intalar man sig själv att cancer, leverproblem, fetma, det... det kommer man aldrig råka ut för. Trots att jag har övervikt, gulsot, prostatacancer, alkoholism och promiskuitet i släkten ... gamla tanter med KOL och far- och morföräldrar som dött av sina hårda liv. Det är inte världens bästa bakrund kanske.

Jag bara... undrar hur det är för alla de som inte konstant behöver brottas med existentiell ångest. Som kan ta bra beslut enbart för att de vet att det kommer gynna dem i framtiden. Som orkar vänta på att allt ska bli bättre, som lägger ner ciggen, släpper flaskan och pillerburken. De som kan leva i nuet utan att implodera.

Jag vet inte, kanske tänker för mycket.
Kanske inte borde oroa mig över allt och inget.
Måste lära mig att ta djupa andetag och inte tänka på döden. För självklart finns den där, men det är ingen idé att jaga den mer än nödvändigt, man får inget ut av att oroa sig för att man ska dö, då man just i denna stund ändå är så levande.

Väldigt luddigt, jag vet. Men det är så nu, hur det känns. Det är jobbigt men jag försöker, försöker att ta bättre beslut, försöker lära mig själv att inte vara rädd.