Bakura [獏良]

Har hällt upp sprit i en hög temugg, kamofleras snyggt då.
Håller på att göra potatismos (sånt som inte är i pulverform redan haha), eftersom jag vet hur allting går käpprakt åt helvete om jag inte äter då jag dricker. Plus att kolhydraterna från potatisen och fettet från smöret blir som en bra 'sköld' mot ev. alkoholillamående.
Det är ändå så illa att jag typ, måste slå mig själv på handen för att inte ta för många klunkar, för snabbt.
Inser att jag har problem med alkohol. Då levern gör ont och man lättare får huvudvärk efter några drinkar, då börjar det bli illa.

Sitter bänkad framför TVn med USB-stickan ipluggad. Valt självdestruktiva filmer ikväll. Lär flytta allt till min laptop & säng då föräldrarna är hemma. Sett på Shame som är destruktiv då det gäller sex, vilket jag kan känna igen mig i - nog för att det aldrig har varit riktigt så allvarligt men jag märker det, att jag tenderar att ligga med folk för att sedan ångra mig. Ni vet, för stunden så är allt spännande och pirrigt. Men efteråt så vill man bara vara ifred. Rör mig inte, prata inte med mig, det var bättre då vi var vänner, seriöst, vi var grymma vänner. Jag blir bara så extremt irriterad? Tror det måste vara en del av min självdestruktivitet som dyker upp, säger åt mig att det är okey att få folk att falla för mig, förstöra förhållanden, krossa hjärtan.

Jag har börjat på Painful Secrets, efter det ska jag se Downloading Nancy, Black Swan och Hesher. Den sista är väl inte så destruktiv, men den är sådär... mysigt smutsig haha. Jag tycker om filmer som visar själslig misär, milt eller extremt. Filmer som folk rynkar på näsan åt, hävdar att det är hemskt att sitta o se på sånt där, att de hellre vill se fina historier med fina slut.
Nej, jag vill se någon plågas, förstöra sig själv, leva farligt överlag. För det har jag själv gjort mer eller mindre, och det blir som att återuppleva alla de stunderna utan att fysiskt behöva sätta mig själv i de riskzonerna igen. Låter kanske konstigt men jag verkligen totalmyser då jag ser destruktiva filmer. Självklart kan jag uppskatta en bra komedi eller romantiskt drama men haha, varför se på film om de inte väcker riktigt starka känslor...?
___________________________________________________________

I know that I’m fucked up and infected
I’ve been hiding in the fear rejected

I’ve been sick and disconnected
I’ve been loving like I’ve been neglected
All the walls coming down around me

I know I’m a walking contradiction
I’m the truth that you wish was fiction

I’ve been on a self-inflicted mission
To destroy everything I’m given
___________________________________________________________

Det lär bli en dimmig kväll, känner det på mig. Förstår ni vad jag menar?

Vet att jag tjatar om mitt djävla brännmärke men åh, det har läkt så fint. Bara en liten krater på ungefär två millimeter kvar som fortfarande läker, i övrigt är cirkeln runtom en perfekt nyans av rosa. Fortfarande helt extatisk över att jag har sluppit infektioner.
Helt spontant tittar jag på gamla bilder av mina ärr. De jag har på handleden är extra 'speciella' eftersom jag normalt undviker det området. Blir därför lite extra sentimental och nostalgisk då jag ser dem, då de idag är mycket mer rosa eller helt vita. Då jag fryser blir de fortfarande blåa eller lila, vilket gör mig glad. Helt absurt, jag vet, men det är som att se en gammal vän blekna bort.

___________________________________________________________

Det finns många där ute som kämpar med värre självskador, med fler infektioner, stygn och sjukhusvistelser än vad jag någonsin har varit med om, upplevt... De som kan räkna psykavdelningen som sitt andra hem, som har varit inladg fler gånger än vad de har fingrar. De som har dokumenterar på papper att de har flera olika störningar som hindrar de till att leva ett funktionellt liv.
Men jag tänker försöka, jag tänker försöka att inte jämföra mig med andra. För jag har det också dåligt. Fast på ett annorlunda sätt. Jag typ, förgiftar mig själv med mitt eget sinne? Förstår ni vad jag menar? Alls? Överhuvudtaget? Eller är jag förvirrad och pratar bara med mig själv nu, hah?

I alla fall...
Jag vill kunna vakna utan att behöva få ångest över 'allt jag måste göra', utan att bli paralyserad i sängen, utan att... utan att känna mig fångad i mig själv. Inte behöva tänka på hur framtiden kommer se ut, kunna drömma om den ja, men inte... inte liksom... fan vad svårt jag har med orden ikväll. Jag vill kunna hoppas, drömma och planera om framtiden utan att vara rädd för att dö. För det är min största rädsla. Att dö innan jag har uppnått mina drömmar. Att gå miste om den dagen då jag har blivit kvinnan jag vill(e) bli. Självständig och säker, trygg i mig själv. Sånt där som är så barnsligt enkelt men samtidigt så fördjävligt svårt.
___________________________________________________________

Glömmer vad jag ska skriva om. Blir som ett svartvitt foto som har så suddiga kanter att man tror att det är i färg. Förstår ni? Eller, okey, nu var jag otydlig. Men det är inte som om någon läser allt det här ändå. Kanske inbillar mig att jag existerar. Existerar för mig själv eller existerar för andra människor?

Tror egentligen inte jag ville få fram något 'exklusivt' med det här inlägget. Har spysmak bak i halsen.
Snurrar i huvudet. TVn och dess kontraster gör så att det flimrar i huvudet på mig.
Spänner och trycker fingrarna om varandra, det gör ont, men det är en skön smärta. Just för att man tillfogar den till sig själv. Just för att man själv har kontroll. Allt annat i ditt liv må vara kaotiskt och oförutsägbart... men det här, självskadan är... nog för att den ibland urartar... men annars så bestämmer jag. Det är det ända som verkligen är mitt. Min lilla hemlighet (som typ alla redan vet om). Det som jag får behålla för mig själv: Mina sår. Min läkningsprocess. Mina ärr. Mina konsekvenser. Min ångest.    

Jag förstår inte vart det här har kommit ifrån. För jag kan ju. Jag kan. Bara jag ger mig fan på't. Jag kan gå ut och söka jobb. Bara jag bestämmer mig. Jag kan intala mig själv att det inte är hela världen om jag inte får det där jobbet, jag kommer kunna klara mig själv någon gång i framtiden. Jag är smart och stark nog. Att övervinna hinder som alla människor möter någon gång i livet. Jagmåsteklaradethärannarsruttnarjaginombords. 

Jag vet inte. Jag vill. Men jag vågar inte. Jag är för rädd för att kliva ur min 'säkerhetszon'. Det har alltid varit så, att jag varit rädd, men framförallt osäker. Osäker, paranoid, tveksam, ångestfull. Plågsamt osäker. Självkänslan är noll, trots att självförtroendet är betydligt högre. Orkar inte förstå.
___________________________________________________________

Ärligt talat så vet jag inte varför jag skriver här, då jag inte är säker på vad jag vill skriva. Förstår ni?
Kanske lika bra att stänga ner, avsluta, ge upp. Fortsätta, ta nya tag någon annan dag. Det kanske är bäst så. Gråta i text istället för blod.