Bakura [獏良]

Jag sitter ute och röker.
Det bränner i halsen. Jag känner mig levande.
Snurrar i skallen, sluter ögonen, världen vibrerar.

Jag lever. Jag känner mig levande.
In i värmen, sträcker stolt på ryggen, sätter mig bekvämt i familjens läderfåtölj, fåtöljen vi kallar "Tronen". För det är verkligen en tron, man sitter som en kunglighet, känner sig som crème de la crème.

Klickar in sig på musikspelaren som används frekvent i samband med Sennheiser hörlurar och alkohol.
Höjer volymen och försvinner i ett av hav vackerhet, ett hav av bra musik med underbara basgångar eller texter.
Kvällen börjar med Veritas (A-Lusion), the WORLD (Nightmare) och 満天 (Manten / The Whole Sky) av Kalafina. Fördjävla fenomenalt. Helt fruktansvärt fantastiskt.

Itsuka boku ga misete ageru
Hikari kagayaku sora wo /
"One day I will show you
The sky that shines with light"

kegarenu mono to shite furu yuki no shirosa wa
nukumori wo shireba kiete shimau no
kirei na yume dake ga anata wo kirisaita
tsumetai hitomi no yasashisa to shinjitsu /
"As something that is pure the whiteness of the falling snow
would disappear if it knew warmth
What tore you to pieces was simply a beautiful dream
The kindness and the truth of cold eyes"
________________________________________________________

Japanska är förövrigt ett av de språk jag beundrar och njuter av mest. Efter engelskan så klickar japanskan allra mest med mina hjärtsträngar, det liksom... jag ryser. Jag känner mig hemmastadd. Det är helt sjukt egentligen.
Men det är så jag känner mig närmast mig själv. Låter det logiskt?

Sedan blir det mycket tv-spels soundtrack, oftast från Capcom och Devil May Cry (Lock and Load -Blackened Angel mix- och Devil's Never Cry (Staff roll), åh jag ryser. På riktigt, jag ryser.) Japanerna kan verkligen sin musik, wow.
Speciellt delen mellan 1:48 till 2:22 ur The Viper (EKIDONA combat) gör mig så, så... ja, jag kan inte ens beskriva känslan, så intensiv är den. I detta ögonblick så känner jag mig så, så levande. Skakar. Alla känselspröt vibrerar.


Nu antar jag att ni inte är så intresserade av vad för slags musik jag lyssnar på, men jag resonerar så, att det får ni ta. Läser ni ens min blogg, de få inlägg jag uppdaterar, då jag väl uppdaterar, haha...

... Musik var ju inte riktigt det jag planerade om att skriva om ikväll, hm.
Fast Negai (Main Theme) och Old Memory från Yosuga no Sora OST -New- är fortfarande mina älsklingar.
Vill nästan börja gråta, för just så vackert tycker jag att de är.
Mycket japanskt ikväll. De vet exakt hur de ska provocera fram olika känslostormar.
Jag rekommenderar alla läsare att leta upp och lyssna på dessa. Nu. Trots att ni inte ser på den tillhörande serien, så kommer ni förhoppningsvis ändå genuint uppskatta alla individuella toner.

Men... Ikväll känner jag mig levande. Jag känner mig rent av lycklig.
Tacksam för att jag har det jag har.
Önskar att jag kunde överföra den här euforin till alla jag känner. Den här... anspråkslösa, kravlösa känsla.
Känslan som får det att spritta i hela kroppen, som får det att rycka i mungiporna.
Känslan som värmer benen, som gör så att man kan krypa ner i sängen och le.
Le för att man är glad för att man lever. Glad för att man är den man är.

I brist på inspiration till vad jag ska skriva om så tänkte jag posta bilder på mitt brännmärke på vänster handled. (Ah, för det är fullkomligt normalt!)
Jag förvånas över hur bra det har läkt, hur fint kanterna ser ut. Har annars väldiga problem med 'ciggmärken'.
Var ett spontant självskadeögonblick, en kväll då jag hade druckit lite för mycket.
Smärta blir automatisk njutning då jag är full, förstår inte varför.
(Då jag i övrigt har en väldigt låg smärttröskel!)


Jag är lika mycket äcklad som fascinerad då jag zoomar in på såret för att se hur alla hårsäckar och nerver har bränts sönder, hur vävnaden försöker anpassa sig och läka skadan.
Ibland så tycker jag att nya sår blir som... som bebisar? Förstår ni vad jag menar?
Då man faktiskt gör och tar hand om de. De blir som något värdefullt, något som säger att Hey, jag existerar.

Min självskada är så konstig ibland, liksom... Jag måste skada mig själv för att förstå att jag finns till, men är samtidigt obeskrivligt skräckslagen för att få infektioner eller dö. Jag fruktar döden så mycket att jag får ångest om jag känner att jag inte gör något av mitt liv. Vilket är ganska ironiskt då det borde räcka med att jag andas i en fungerande kropp och lever i ett, inte alltför vridet psyke.

Känns som om jag kommer ner lite för djupt nu, haha. Behöver ta en cigarett (skynda på min död lite mera, bara för att) innan jag fortsätter att skriva.
________________________________________________________

Fast nu vet jag inte riktigt vad... eller om det var något viktigt jag ville ta upp. Skriver inte här så ofta ändå.
Antar dock att det inte var så viktigt ändå.
Oavsett så vill jag försöka lyfta fram att det är fint att leva.
Att det är fullkomligt okey att känna sig levande. Hur dåligt man än mår i övrigt, hur mycket vän det destruktiva än är så är det inget fel på att må bra ibland. Hur konstigt det än känns så... så vill jag i alla fall inbilla mig själv att det är något bra, något bra att te sig till det positiva, ibland.
Trots att det kommer stunder då man hellre vill begrava sig i blod och misär. Trots att det är just misären som man känner sig som mest hemma i, så dyker det upp stunder med glittrande guldglimtar som är värda att hålla fast vid.
Det är inget fel i att känna sig hemma i det bra, det goda. Jag får, det är tillåtet.