Bakura [獏良]

Ibland funderar jag på varför jag är som jag är.
Fragmenten som idag kan sammanfattas som "detta är typisk MIG"... Har det utformats från min barndom eller hur jag hittills levt mitt liv?

Ska jag utgå från min barndom, hur jag var som barn, och mina upplevelser som väldigt ung... I teorin så borde jag (som då) vara väldigt glad. Rastlös, fast på ett positivt sätt. Impulsiv, fast bara då det gällde nya lekar eller liknande som tände eld på min inre uppfinnelserikedom och upptäckar - samt äventyrslust.
Jag var liksom... den där typiska ungen som inte brydde sig om så mycket annat än att ha roligt.

Men ska jag se det ifrån hur jag levt mitt liv... Jag borde egentligen vara extremt mycket och ännu mera apatiskt, känslokall, arg, frustrerad, sliten, utmattad och för att inte tala om självmordsbenägen.
Jag är och har väl varit som vilken ungdom som helst. Jag har druckit, rökt (både vanliga cigaretter och olagliga sådana) och snusat. Jag har haft sex med ett tiotal personer, varit i (långvariga/långdistans) förhållanden, varit otrogen och i en och samma veva förlorat en stor del av tron på kärleken.
För det måste ju vara mig det är fel på, eller hur? Kanske talesättet "You can't love someone else until you love yourself" stämmer trots allt? (Men hur går det ihop, då jag faktiskt fått möjligheten förr att uppleva ÄKTA kärlek...?!)
Never mind, jag är för söndertrasad för att orka bry mig om jag åker ner eller upp.

Fast, ärligt talat så åker jag hellre ner.
Jag trivs bäst där. I min lilla svarta håla, min älskade avgrund; tryggheten itself.
Jag kan till och med säga att jag saknar det lite.
Men det är "sjukdomen" och "reptilhjärnan"; "beroendet" och "missbrukarhjärnan" som talar.

Man kan väl säga... att jag egentligen är två personer. (Läs nu inte detta som "två olika personligheter").
Jag ÄR två PERSONER.
Skulle någon sätta upp en övervakningskamera i mitt hem och jämföra det inspelade materialet från morgon och kväll... Så skulle man tydligen se skillnaden.
Jag börjar med att ta det lugnt, andas ut, vila. Glömma bort skolan, bekymmer, problem och andra mindre lyckade händelser. Men så fort jag blir påmind om allt det där... Så inser jag en djävla massa faktum som i slutändan bara får mig att brytas ner; jag måste hitta en utväg, en ventil, någon flyktväg, något vilseledande...

Jag kopplar bort... Jag försvinner. Jag vill inte se, höra eller känna... Jag vill bara blunda och önska bort allt, att allt det här bara var en enda lång, utdragen och kaotisk mardröm.
Men samtidigt så är känna allt jag vill just då.
Hjärtat bankar sig ur min platta och beniga bröstkorg; pulsen vibrerar genom blodet och halsen snörar igen sig, torr och ruttnande. Panikångest glittrar och sprängs ut med tårvätskan och mina pupiller stirrar febrilt omkring sig.
Jag trycker i mig mat, godis och dricker litervis med olika vätskor; som jag sedan betraktar söndertuggat och halvt upplöst i botten på toaletten, i äckligt, förorenat vatten. Jag är äntligen renad och alltså inte lika smutsig längre.
Jag begraver rakbladet i armen och rycker till lätt med handen, drar bort ifrån mig. Klassikern: "Sikta, hugga & dra".
Jag klunkar ner sprit eller öl och vågar skära djupare; för nu är allt sådär... härligt bortdomnat ju!

Jag lever som intensivast dessa stunder och det är löjligt hur stark lättnaden blir minuterna efteråt, då jag ser objektivt på hela situationen (så att säga); då jag kan andas sansat på riktigt för en gångs skull/på väldigt länge.

Det är skrämmande, jag blir rädd för mig själv och orken räcker inte långt, mer än till att förstöra mig själv - vilket egentligen många gånger kräver extremt mycket energi som jag (egentligen) kunde rikta till annat, positivt, konstruktivt och "mer givande".

Men ja, för mig är det tydligen lättare att må dåligt än att må bra; att ta ett aktivt beslut att försöka må bättre.
Men det är ju fan det jag gör. Varje djävla, helvetes, förbannade dag.
Jag försöker vara duktig, jag pluggar, jag gör mina uppgifter och läxor så gott det går, jag gör som alla myndigheter och statligt anställda människor säger åt mig att jag måste göra...
Jag tar mina (nästintill narkotikklassade), receptbelagda mediciner med kosttillskott varje morgon och går till skolan och är så närvarande jag kan, och försöker framförallt att komma i tid.
Jag gör det man ska och borde göra.

Så varför är min hals uppriven av magsyra, varför bultar magen smärtsamt i små kramper? Varför blöder jag från armen och varför klibbar bandagen?

[I surrender; I know I've been a pretender
You can have this guilt, this misery, I wear so well
I wave my flag, I sound the alarm
Somebody stop me before I do any harm
I surrender; I know I've been a pretender
I'm living a dead life; I'm staring into the headlights
Of a getaway car that'll take me out of my mind, tonight
Crash and burn, S.O.S., somebody help me get out of this mess of a dead life
I'm burning under the spotlight]

Jag har (som jag sagt så många gånger förut) för många frågor, men inga svar.
Och jag tänker vara lika karaktäristiskt deprimerande och ångestfylld och smärtsamt yttra: att jag inte orkar längre. Jag kämpar och gör mitt bästa, men ändå ligger jag där i ett hopkok av äcklig rädsla och är fullt övertygad om att allt kommer försvinna helt en dag. Kanske nu, kanske imorgon... We're doomed. All of us.
Och hur mycket ni än försöker lura er själva att "allt är bara bra... bara fin fint!" så kommer det gå åt helvete en dag.

För alla här vet ju att... så fort saker börjar gå bra (för en gångs skull) så kommer något litet... och förstör allt.