Bakura [獏良]

"If you cut a thread and tie the ends together again, the thread will be thicker where you tied it, right? In other words, the change is irreversible"

Så känner jag om det mesta i mitt liv just nu.
Svårt att förklara, men det citatet ligger väldigt nära hjärtat.
________________________________________________________

Shining on the slender branch
is a future that forgot to bloom
Still seemingly regretful it dropped its seed

Jag är lycklig för den jag är.
Är tacksam för de chanser jag fått.
Glad över att jag har en omfattande familj.
...

Men jag vet inte, jag kanske behöver gå igenom chockerande och extrema händelser lite sådär stup i kvarten för att klara av att gå vidare, att vara stark och all den där viktiga skiten?
VAD ÄR DET SOM GÖR ATT INTE JAG VÅGAR.
Nej, jag tänker inte sätta något djävla frågetecken efter det där, för nu är jag förbannad och trött på mig själv och alla dessa frustrerande frågorna som bara svävar i luften och sträcker ut tungan åt mig, visar tänderna och pekar finger.

Jag fortsätter skjuta upp saker, viktiga saker som en framtida utbildning och jobbtillfällen. Viktiga saker som att ringa några enkla samtal. Jag orkar inte. Vet inte vad jag vill. LÅTER ALLTID SÅHÄR.

Samtidigt känner jag mig fängslad som situationen ser ut nu; jag är konstant rädd för HANDLING.
Så vad gör jag? Sitter och tänker på mitt framtida drömliv i London, tänker på mig själv som ansvarsfull och självständig vuxen, inte som den rädda lilla barnungen som får ångest bara någon säger "Men det klarar du så bra själv ju!"
Jag sitter och tänker, drömmer, gråter inombords för att jag vill så mycket men är så rädd.
Jag är inte 20 år någonstans, jag är fast vid den mörkerromantiserade 15åringen, vid den lilla tjejen som inte riktigt hann växa upp, som är lite sen i utvecklingen jämfört med alla andra.

As something that is pure the whiteness of the falling snow
would disappear if it knew warmth
What tore you to pieces was simply a beautiful dream
The kindness and the truth of cold eyes

Jag vet att jag en dag kommer störta ur sängen och VÅGA. En dag kommer jag genuint växa upp. Ut från bekväma miljöer, ut till den riktiga världen, utforska, leva, leva på riktigt.

Men just nu dränker jag bara mig själv i alkohol och sitter och undrar vad i helvete det var som hände, ojfan, hur hamnade jag här egentligen?

VILL INTE vakna tidigt imorgon och ringa runt, leka detektiv och försöka få reda på vart uppropet ska vara till nästa terminsprogram i psykologi (som jag bara är reserv på som det ser ut nu). Jag vet att jag vill ha pengar men för det så behöver jag ett jobb och inte fan går någonting framåt om jag inte aktivt VISAR MIG UTE.

Hade jag vetat att det skulle vara såhär djävla jobbigt för mig att "växa upp" så hade jag förberett mig betydligt bättre. Fattar seriöst inte. Är det bara jag som är extra trög eller...?

Oavsett så har jag en hel drös med gamla demoner och äckligt mörker som beslutar sig att komma på besök igen på väldigt länge. Jag har så mycket panikångest att jag bara vill dra av mig min hud. Är så fruktansvärt trött på mig själv, försöker hålla modet upp men ikväll är det inte lätt någonstans.



Until I arrive at the farthest reaches
people call tranquil
The moonlight will gently
tell me where to go

Until I reach the prayed for sky
in which the stars twinkle quietly
Until this dreams ends
at your cry

(満天(Manten = the whole sky) - Kalafina)