Melancholia.
Jag är ovanligt nostalgisk ikväll, ovanligt ivrig att se tillbaka på gammalt, på unga misstag.
Jag höjer musiken och låter den dränka mig, jag skriver i samma veva som jag vill gråta. Jag låter orden bli mina tårar istället. Är lättare så.
She said
How did we get ourselves so lost
But I said
I don't know
Ikväll tänker jag reflektera över min självdestruktiva sida. Notera att de följande bilderna är ett år gamla.
Nedan följer stötande bilder (jag VARNAR, dock så vet jag av erfarenhet att ni ändå lyckas klicka er in på den här bloggen som sällan skrivs utan att jag är alkoholpåverkad eller deprimerad):
Ganska så harmlöst, eller hur? Har inte ens träffat en ven eller kommit särskilt livshotande djupt. Man ser början på fettvävnad, det skyddande lagret innan. Det är helt okey, det funkar, absolut. Så tänker jag i alla fall. Till en början. Men sedan så tar galenskapen över, impulsen överskrider det sunda förnuftet vilket är FARLIGT (eftersom jag har väldigt smala/tunna handleder så som det är).
Då ser det ut såhär. För mig är detta (i nuläget) fruktansvärt farligt. Då jag väl gjorde det så 'drog jag på' utan att tänka på konsekvenserna. Jag kunde mycket väl ha träffat en ven och varit död inom några minuter.
MIN SJÄLVSKADA HAR ALDRIG VARIT I SJÄLVMORDSSYFTE.
I'm alive! Sick of the pain I'm sick of the sorrow
Sick of today I'm sick of tomorrow
I'm addicted to the misery in my head
I better stop before I end up dead
Turligt nog har jag erfarenhet av att tejpa sår och vet hur man ska göra för att få stopp på överdrivet blodflöde.
Men ändå! Jag sov igenom en natt utan att inse att jag träffat en livsviktig ven; är ett under att jag lever idag.
Jag förstår ärligt talat inte vad jag tänkte. Jag var väldigt alkoholpåverkad, jag var fruktansvärt ledsen och arg, och allt detta i kombination leder oftast till såren ni ser ovan och nedan, de som visar fettvävnad och är farligt nära ådror. Jag vet inte om jag bör analysera detta närmare eller bara 'gå vidare'.
Dessa har varit mina absolut värsta, och också de som jag mot alla odds inte ville ha tejpade eller sydda. Det kanske låter konstigt men jag vill ha så stora ärr som möjligt eftersom dessa är bevis på att jag har överlevt en enorm stress i mitt liv. Som ni ser så är såren på min handled och detta är livshotande. Tidigare i min självskadeperiod eller identitet, så hade jag aldrig vågat närma mig handlederna eftersom detta var lika med självmordsförsök.
Dessa stod dock för "rop på hjälp", och har alltid gjort. Jag är så less på att inte kunna hantera förändring och ångest på ett hälosamt sätt istället för att se till rakbladet och skära i mitt eget kött.
Efter varje "seriöst återfall" så blir skadorna allt värre. Värre, djupare, hemskare, mer livshotande; för en infektion ner i fettvävnaden är större risk för att jag blir sjukare och sjukare, om ni förstår.
(HAHAHA jag förstår det inte ens själv, ändå så envisas jag med att "fortsätta självskada", trots att jag som vuxen 20 åring borde kunna hantera mina vardagliga problem på ett mer konstruktivt och hälsosamt sätt!?!?!)
Men det som är BRA med allt detta är att jag alltid blir fruktansvärt rädd då och om jag skär för djupt.
Detta har alltid varit väldigt skrämmande för mig, att skära för djupt, riskera något, tvingas åka in akut.
Jag har fått sy en gång i hela mitt liv, aldrig igen säger jag bara.
.... Jag vet inte vart jag ville komma med det här inlägget. Jag är antagligen för full, för nostalgisk, för melankolisk. Alldeles för självdestuktiv; varför är blod och läkande sår så vackert då man väl är fast i skiten?! Varför kan jag bara se analytiskt på allt då jag är "nykter"?
Usch. Ikväll har varit... väldigt frustrerande. Nya sår och nytt blod, men knappast livshotande, de läker på mindre än en vecka. Jag behövde bara se om jag kunde "lägga band på mig själv"... och det kunde jag! Jag kunde låta bli att lägga all min vikt bakom fingrarna, jag kunde låta bli att inte dra med rakbladet extra hårt över samma punkt.
Because I got nowhere to run
And nowhere to hide
I'm running from the enemy inside
I'll fight for my life
And try to survive
Så ja... På något absurt sätt så kommer jag att överleva, utan att ta till rakbladet. Jag kommer bli en ansvarsfull vuxen som orkar med alla livets olika prövningar utan att per automatik vända sig till självdestruktiviteten.
En dag så lyckas jag, det lovar jag mig själv.
(Låttexter: Hot Chip - I Feel Better. Papa Roach - Alive N' Out Of Control. Papa Roach - The Enemy.)
Jag höjer musiken och låter den dränka mig, jag skriver i samma veva som jag vill gråta. Jag låter orden bli mina tårar istället. Är lättare så.
She said
How did we get ourselves so lost
But I said
I don't know
Ikväll tänker jag reflektera över min självdestruktiva sida. Notera att de följande bilderna är ett år gamla.
Nedan följer stötande bilder (jag VARNAR, dock så vet jag av erfarenhet att ni ändå lyckas klicka er in på den här bloggen som sällan skrivs utan att jag är alkoholpåverkad eller deprimerad):
Ganska så harmlöst, eller hur? Har inte ens träffat en ven eller kommit särskilt livshotande djupt. Man ser början på fettvävnad, det skyddande lagret innan. Det är helt okey, det funkar, absolut. Så tänker jag i alla fall. Till en början. Men sedan så tar galenskapen över, impulsen överskrider det sunda förnuftet vilket är FARLIGT (eftersom jag har väldigt smala/tunna handleder så som det är).
Då ser det ut såhär. För mig är detta (i nuläget) fruktansvärt farligt. Då jag väl gjorde det så 'drog jag på' utan att tänka på konsekvenserna. Jag kunde mycket väl ha träffat en ven och varit död inom några minuter.
MIN SJÄLVSKADA HAR ALDRIG VARIT I SJÄLVMORDSSYFTE.
I'm alive! Sick of the pain I'm sick of the sorrow
Sick of today I'm sick of tomorrow
I'm addicted to the misery in my head
I better stop before I end up dead
Turligt nog har jag erfarenhet av att tejpa sår och vet hur man ska göra för att få stopp på överdrivet blodflöde.
Men ändå! Jag sov igenom en natt utan att inse att jag träffat en livsviktig ven; är ett under att jag lever idag.
Jag förstår ärligt talat inte vad jag tänkte. Jag var väldigt alkoholpåverkad, jag var fruktansvärt ledsen och arg, och allt detta i kombination leder oftast till såren ni ser ovan och nedan, de som visar fettvävnad och är farligt nära ådror. Jag vet inte om jag bör analysera detta närmare eller bara 'gå vidare'.
Dessa har varit mina absolut värsta, och också de som jag mot alla odds inte ville ha tejpade eller sydda. Det kanske låter konstigt men jag vill ha så stora ärr som möjligt eftersom dessa är bevis på att jag har överlevt en enorm stress i mitt liv. Som ni ser så är såren på min handled och detta är livshotande. Tidigare i min självskadeperiod eller identitet, så hade jag aldrig vågat närma mig handlederna eftersom detta var lika med självmordsförsök.
Dessa stod dock för "rop på hjälp", och har alltid gjort. Jag är så less på att inte kunna hantera förändring och ångest på ett hälosamt sätt istället för att se till rakbladet och skära i mitt eget kött.
Efter varje "seriöst återfall" så blir skadorna allt värre. Värre, djupare, hemskare, mer livshotande; för en infektion ner i fettvävnaden är större risk för att jag blir sjukare och sjukare, om ni förstår.
(HAHAHA jag förstår det inte ens själv, ändå så envisas jag med att "fortsätta självskada", trots att jag som vuxen 20 åring borde kunna hantera mina vardagliga problem på ett mer konstruktivt och hälsosamt sätt!?!?!)
Men det som är BRA med allt detta är att jag alltid blir fruktansvärt rädd då och om jag skär för djupt.
Detta har alltid varit väldigt skrämmande för mig, att skära för djupt, riskera något, tvingas åka in akut.
Jag har fått sy en gång i hela mitt liv, aldrig igen säger jag bara.
.... Jag vet inte vart jag ville komma med det här inlägget. Jag är antagligen för full, för nostalgisk, för melankolisk. Alldeles för självdestuktiv; varför är blod och läkande sår så vackert då man väl är fast i skiten?! Varför kan jag bara se analytiskt på allt då jag är "nykter"?
Usch. Ikväll har varit... väldigt frustrerande. Nya sår och nytt blod, men knappast livshotande, de läker på mindre än en vecka. Jag behövde bara se om jag kunde "lägga band på mig själv"... och det kunde jag! Jag kunde låta bli att lägga all min vikt bakom fingrarna, jag kunde låta bli att inte dra med rakbladet extra hårt över samma punkt.
Because I got nowhere to run
And nowhere to hide
I'm running from the enemy inside
I'll fight for my life
And try to survive
Så ja... På något absurt sätt så kommer jag att överleva, utan att ta till rakbladet. Jag kommer bli en ansvarsfull vuxen som orkar med alla livets olika prövningar utan att per automatik vända sig till självdestruktiviteten.
En dag så lyckas jag, det lovar jag mig själv.
(Låttexter: Hot Chip - I Feel Better. Papa Roach - Alive N' Out Of Control. Papa Roach - The Enemy.)
Kommentarer
Trackback
