Reality 「？」
Nu tickar det så fruktansvärt HÖGT på skärmen, ni vet det där strecket som blinkar och förväntar sig att man ska trycka på tangenterna, skriva någonting. |
Dagen hittills har gått ut på att försöka göra allting så metodiskt och lugnt som möjligt. För det är ju så man ska göra, lugna ner sig då man är stressad?
Jag har städat lite idag, försöker intala mig själv att jag inte ska få ångest av ett smul- och dammfritt hem. Att allt känns lite bättre, inte så spänt.
Läsa några kapitel i en bok, sträcka på mig ordentligt, stretcha trötta muskler.
Måste påminna mig själv att äta, äta är bra. Det ska man göra med jämna mellanrum. Frukost, lunch och middag. Kanske ett mellanmål någonstans.
Ta mina mediciner, det är också viktigt. Har ju en så fin grön dosett till det, hjälper mig också att komma ihåg vilken dag det är.
Tvätta ansiktet på morgonen och borsta tänderna noggrant samt bada piercingar i koksaltlösning.
Sånt där, det är bra. Visar på att jag inte är helt virrig, trots att jag tappar skedar i golvet och glömmer vart jag ställde tekoppen.
Tycker att glasögonen är smutsiga men då jag tittar så har de inga fläckar.
Försöker påminna mig själv att SLUTA dra bort torra hudflikar från läpparna, för det är minst lika äckligt och irriterande som att höra någon bita på naglarna eller offentligt sitta och pilla bort sårskorpor, usch.
Känns som om någon har virat in mig i bomull eller som om jag går igenom dagen smått lullig efter några drinkar. Helvrickat verkligen; då jag vaknade relativt tidigt, har ätit mat och druckit vatten samt fått göra vardagssysslor i min egen takt. Bara faktumet att jag är ensam hemma och får lulla runt bäst jag vill är ett stort plus.
Slutsats: Klockan är knappt fyra på eftermiddagen och jag har ångest.
Tänk er... en rastlöshet. En slags apati kombinerat med en bottenlös otålighet.
Som om man är innesluten i en liten låda och konstant väntar på att någon ska knipsa upp hänglåset. Det är den där väntan som får mig att vilja skala av mig huden. Man vankar av och an mellan dessa fyra små väggar, försöker intala sig själv att obehagskänslorna försvinner. Försöker jag dock bända upp låset inifrån så gör jag bara illa mig själv i processen och ångrar att jag ens försökte. I samma veva får jag panikångest för att det känns som om inga positiva tankar i världen kommer kunna göra det bra igen.
Det är jätte svårt att förklara, men jag går hela tiden omkring med gråten i halsen och vet inte vart jag ska ta vägen, jag vill ingenstans heller, för läskigt. Försöker göra uppriktiga försök att kolla på jobbannonser och ansökningar online men bokstäverna flyter ihop och mina händer vill inte sluta darra. Vågar inte kolla min mejl, känner mig övervakad. Tror att en man ska ringa på min dörr och borra ner en kniv i min bröstkorg så jag har låst alla dörrar och stängt alla fönster.
Undrar om jag ska fylla ett litet shotglas med Jägermeister. Men inser att jag har tagit mina mediciner som läkaren har hött näven åt mig att nu, nu låter du bli alkoholen. På lång sikt blir även ett litet shotglas ännu större och där ligger faran med självmedicinering. Om inte annat så kan jag tänka så långt, det är bra.
Börjar längta tills kvällen då jag får ta mina två sista mediciner för idag och äntligen sova, så rastlösheten försvinner i och med att jag får drömma och bearbeta stressen.
Nedan följer några av mina absoluta favoritcitat. Två svenska författare, Ann Heberlein och Berny Pålsson och en japansk, Haruki Murakami.
Ni vet förresten kanske inte att Haruki Murakami är en författare som jag beundrar oerhört mycket och hans verk lyser på hedersplatsen i min bokhylla, lyckades idag hitta många fina utdrag ur några av hans (engelska) böcker.
_____________________________________________________________
"Jag längtar inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av. Sanningen att säga så är jag rädd för att dö. Jag är rädd för tomheten, för att allt tar slut, för evigheten. Jag är rädd för ganska mycket, och mycket av det jag är rädd för har med evighet att göra."
"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt."
- Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.
"Vad det är som jag vill ha av livet, som jag inte kan släppa, som jag fortsätter att söka efter vet jag inte, men jag kan inte avlägsna ögonblicken av kärlek och uppriktig glädje. Jag är inte redo att släppa min föreställning om döden som trygghet, men inte heller att släppa taget om livet. Jag tror på min egen styrka, men vägen till ett liv utan sjukdom är så svår."
- Känn pulsen slå
_____________________________________________________________
"The kind of feeling when everything you’re used to has been ripped away. Like there’s no more gravity, and I’m left to drift in outer space with no idea where I’m going."
“I have this strange feeling that I’m not myself anymore. It’s hard to put into words, but I guess it’s like I was fast asleep, and someone came, disassembled me, and hurriedly put me back together again. That sort of feeling.”
- Sputnik Sweetheart
"Sometimes I feel like a caretaker of a museum—a huge empty museum where no one ever comes, and I’m watching over it for no one but myself."
"I trudged along through each day in its turn, looking up only rarely, eyes locked on the endless swamp that lay before me, planting my right foot, raising my left, planting my left foot, raising my right, never sure where I was, never sure I was headed in the right direction, knowing only that I had to keep moving, one step at a time."
- Norwegian Wood
"And once the storm is over you won’t remember how you made it through, how you managed to survive. You won’t even be sure, in fact, whether the storm is really over. But one thing is certain. When you come out of the storm you won’t be the same person who walked in."
- Haruki Murakami
