Bakura [獏良]

Jag har en hudflik vid en av mina piercingar i läppen, en så kallad blowout. Den skapas i läkningsprocessen då kroppen fortfarande ser smycket som främmande och bildar då en slags kudde av ärrvävnad som med rätt vård och bra hygien försvinner med tiden. Det är inte farligt, fullt normalt men kan ändå verka störande då tungan är där hela tiden och känner på ringen av tjock vävnad runt piercingens hål...

I alla fall!
Jag kom på den brillianta idén att filma då jag skär av den där hudfliken! Det är inte något man bör göra då den tenderar att växa tillbaka om smycket fortfarande är där och trycker (t.ex. vid en barbell som har en platta på insidan av läppen. Detta typ av smycke ger mig oftast blowouts i tidigt läkningsskede!) Oavsett så har jag en ring i, för att hjälpa hudfliken på traven att 'sjunka tillbaka' in i läppen haha...

Svårt ikväll att forma en korrekt mening, hm.
Men oroa er inte, jag har inte skurit i min läpp än! Hudfliken ser lite ut som en ormtunga... Om jag misstänker rätt så ska blodtillförseln till den snart dö ut och som resultat sjunker den tillbaka, blir mindre med tiden. Ett antal saltlösningsdränkningar och jag är på rätt väg!

För att sammanfatta... Hudflik i läppen. Vill filma hur jag skär bort den. Letar då alltså febrilt efter min gamla kamera som jag brukade ställa bakom spegelskåpet och då rikta linsen mot mig själv, filma vad jag nu höll på med eller ville få med på band.
Så tar jag ut mitt (ungefär två år gamla) minneskort och ser till min stora förvånade lycka, att jag har kvar en djävla massa bilder, åh. De flesta är suddiga, vinkeln åt helvete men ändå... Ändå så känns det nästan precis som om jag har åkt tillbaka i tiden.

Bland en stor mängd av egobilder så hittar jag några väldigt speciella där jag har haft självutlösaren på. Där jag har tagit kort på mina ärrade armar; ärr gömda i det förflutna. Ärr jag hade glömt jag hade.

Tänker dela med mig av en av de här faktiskt... Eftersom jag har beslutat mig för att reservera STÖTANDE och TRIGGANDE bilder för denna blogg. Blir lättare så, även av respekt för nära vänner som inte mår bra av att se bilder som innehåller självskada.



Den första är ganska uppenbart på mina underarmar. Idag, två år senare ser de väldigt annorlunda ut. Men i alla fall... så... tänker jag tillbaka på hur jag såg mina ärr "förr i tiden". De där små och ytliga såren som läkte och blev små fina linjer av silver och vitt... Jag tyckte att jag var otroligt speciell med dem. Helt seriöst såg jag de som gamla goda vänner. Trots att de var små så ville jag "ståta" med dem. Jag gick gärna i kortärmat. Jag ville visa min identitet som "hon den där tjejen som skär sig".

För utomstående kanske detta låter helt absurt, som uppmärksamhetssökande trams. Men för mig var det verklighet och jag medger att jag idag använder mina ärr som en del i att lära känna nya människor: accepterar de ärren så ser de mig som människa inte som missbrukare. Det är en djupt grundad försvarsmekanism i och med att jag i mer än fyra år nu har kämpat med att se mig själv "utan" ärr. Jag är mig själv, ingen annan.   


 
Mycket möjligt att ärren har varit med och skapat min nuvarande identitet... men jag är ändå mer än bara självskada. Jag måste intala mig själv detta, just för att det måste finnas en gräns där jag säger STOPP. Där jag säger att, ja nu är du lite för självdestruktiv, detta kan sluta illa. Sånt där!

Bilden nummer två är på min vänsterarm.
Idag betonar jag hur mycket ytan har förändrats, hur mycket ärrvävnad det är jämfört med frisk, orörd hud.
Jag är lilltjejen som blir rädd av att se fettvävnad och hur en åder eller mindre ven pumpar i takt med mitt hjärtat. Jag blir rädd för att jag tror att jag kommer dö. Min självskada har aldrig varit i självmordssyfte. Aldrig.
I många fall då såren blir som djupast är jag väldigt alkoholpåverkad och ni vet att man då förlorar all uppfattning om vad "bra impulskontroll" innebär. Just då det händer så är jag sällan medveten om hur djupt jag skär då jag tenderar att "hugga och dra" många gånger vilket skapar ett djupare jack (syns i t.ex. läkardokumentärer där de skär på samma område och på precis samma sätt för att få ett djupare snitt). Då jag är nykter så är jag mycket mer försiktigare, hugger och drar gör jag fortfarande men tenderar att vara mycket mer försiktigare än då jag är full; då jag är nykter slutar jag då jag anser att såret blir för djupt. Är jag full så förlorar jag den där "ja men låt oss skita i det här nu, gå o lägg dig" attityden. Det är fan farligt och jag borde veta bättre idag än att DRICKA ENSAM. Dricker jag ensam så kan ni alla vara säkra på att jag på något sätt kommer självskada, på ett eller annat sätt, oftast dock alltid med rakblad. 

Oj, det här blev en väldigt melankoliskt text mest om självskada, förlåt. Orkar ni ens läsa så här långt haha?

Okey, jag ville nog mest få ut dessa tankar och visa er mina "bortglömda bilder".

That is all, folks!
Ni lär höra från mig då jag har druckit lika mycket vin som ikväll... Fast någon annan kväll!

...Jag älskar verkligen att skriva, det gör jag. (Det kanske märks?!)

Det spelar egentligen ingen roll vem som orkar läsa allt det här. Det är mest för mig själv, bra för mig att få ut frustration via text än att skära mig i handlederna. Jag behöver mer sätt att hantera min generella ångest än att vända mig till rakbladet. Jag försöker, försöker så hårt jag kan verkligen.

Jag är GLAD över att jag har överlevt till att bli 20 år gammal. Helt otroligt att jag har klarat mig så länge. Är lycklig över de vänner som valt att stanna, otroligt tacksam till den familj jag har. 
Jag tänker inte gnälla mer än vad jag redan gör. Jag är tacksam över det jag har. Tack. Alla.

Trots detta möts jag av tvivel, oro, ångest, panik. Det är bara mänskligt, så resonerar i alla fall jag.
Jag måste få göra misstag, jag måste få ha eventuella återfall. Jag vill att de jag älskar ska veta att jag aldrig skadar mig själv för att dö, gör jag det så är det en djävla fruktansvärd olyckshändelse.

Jag har INTE tagit fram rakbladen än, och det är ett bra tecken. Klockan är sent haha... och jag har inte ens förberett handduk, rengöringsvätskor eller bandage och plåster, jag har inte planerat i huvudet vart jag ska skära, jag har inte tänkt på hur jag ska dölja nya sår... För jag har inga.

Som det ser ut nu så kan jag nog klara mig utan nya "zebraränder". Jag håller alla tummar och tår* att jag ska klara mig utan självskadan så länge det bara går. *eget uttryck
En dag är jag tillräckligt självsäker i mig själv och ser ingen mening i att skapa nya ärr. En dag.