[1 year] away from home
Idag, den 6te april så är det ett år sedan jag och min bästa vän, min "Japansyster" var i Tokyo.
Ett djävla år... det känns som en evighet. Det känns inte ens verkligt; var jag verkligen där?
Ca 14 timmar på ett plan tar rätt mycket av en. Men varenda sekund av dem timmarna är värt det. Absolut.
Vi landar i Narita flygplats och beger oss ut på japansk mark.
Hotellet är litet och relativt trångt men har dock en enorm mysfaktor. Receptionisten har en vårta bredvid näsan men verkar på något sätt ändå riktigt söt. Han tackar och bugar och ger oss nyckeln till vårt rum där vi kikar ut på en upptagen gata med oräkneliga folk i kostym eller skoluniformer.
Vi planerar våra dagar steg för steg och väldigt nogrannt - vi promenerar runt i Ueno (nu och föralltid - "vårt hjärtas hem") och tar den fullproppade tunnelbanan till destinationerna Ikebukuro, Harajuku, Akihabara, Shinjuku, Shibuya, Asakusa, Ginza, Roppongi och en välkänd fiskmarknad samt The Ghibli Museum.
Våra fötter får blåsor, är röda, torra och har nog aldrig kliat eller luktat så illa.
Vi shoppar som aldrig förr och går konstant runt med ett leende på läpparna.
Veckan jag tillbringade runtom i Tokyo... Jag kan inte dra till minnes en stund eller tid då jag känt mig så lycklig. Jag har nog aldrig upplevt ett sådant inre och själsligt lugn. Det är som att... kaoset och stressen japanerna lever i och går igenom varje dag, speglar mitt eget kaos som i flera års tid nu har gjort så att jag ruttnar inombords.
I Tokyo så mådde jag aldrig dåligt; jag hade alltså inte någon ångest. Jag var inte panikslagen eller nedstämd.
Jag var bara... lycklig. Här mådde jag bra. Här hade jag hittat mitt hem. I Ueno, Tokyo; Japan. Och i Japan ska jag bo, någon gång inom en snar framtid.
Jag ska återigen få uppleva min dröm. Jag och min Japansyster ska bo tillsammans i en liten 1a och vi kommer äntligen må bra, på riktigt, igen.
Vi ska dit. Absolut! Ingen tvekan om det, whatsoever. Det kommer bara ta tid, krävas hårt arbete, tålamod och framförallt... hopp. Att aldrig någonsin släppa taget om drömmen om Japan.
Dock idag så känns drömmen avlägsen. Som några ord eller siffror på ett papper. Eller som en helt blank och tom dataskärm.
Det känns... tufft att veta att jag fortfarande har långt kvar. Väldigt långt kvar.
Jag vet inte ens om jag kommer klara av att ta mig hela vägen dit heller...
Men jag ska försöka. Så gott det går; mitt allra bästa, då, när och så fort jag kan.
En dag åker jag bort från den här lilla folktomma, folkskygga hålan som kallas Sverige och flyger över skyar och hav till Solens Land - Japan.
Det spelar ingen roll hur lång tid det tar...
Stay Strong, Write On~
THIS IS THE リアルワールド [Real World]
Isn't it all so lovely, fantastic; yet excruciatingly boring and painful to be in it?
