Bakura [獏良]

Mycket har hänt idag, det mest minnesvärda och viktiga är det som hände mycket senare på dagen, antar att man kan kalla det kvällen, haha.

Försökte ju på mig en 'vit vecka', som sagt, men det gick i stöpet idag då jag bara var tvungen att pröva en starköl till lunchen, en ljusare öl jag inte prövat förr. Bara en flaska, inte så farligt då man äter ordentligt till.
Jag drack för att det passade till maten och för att det var 'roligare' än att ha vanligt bordsvatten att dricka. Inte för att bli full. Stor skillnad från hur jag är vanligtvis, hur min beroendepersonlighet väljer att visa sig. Dricker då för att glömma, för att bli lyckligare - vanliga, annars jobbiga situationer man möter överallt här i livet känns så mycket härligare och framförallt lättare att hantera då man är alkoholpåverkad. Alkoholen liksom... täcker ångesten och kamouflerar den till något hanterbart, något konkret.

I alla fall, haha... Gick på en promenad med min bästa vän (sedan ja, 8 år tillbaka♥?) och pratade om hur härligt hon haft det i Göteborg, hur hon festat och älskat varje sekund, typ så. Älskar att höra om vad hon har för sig i sitt liv, känner mig så, jag vet inte, speciell som får 'first hand information', iiih. Vänskap, åh!
Sedan kom vi spontant in på hur jag ser på mina ärr i närheten av nytt folk, ni vet, sådana nojor som kommer upp då och då, om man 'är van självskadare'. Min bästa vän är verkligen världens bästa, då hon inte snackar skit eller dömer. Hon bryr sig inte om hur mina armar ser ut, sålänge jag lever. Hon vet om, att jag vet om, hur dumt det är att skära mig istället för att ta itu med det egentliga problemet, eller 'triggern'.
Men jag berättade för henne att jag försökte lära mig att skära ytligare, då det är både (mer smärta) mindre infektionsrisk och snabbare läkningstid, i jämförelse med djupare skärsår som visar fettvävnad eller skadade vener. Så... jag tror att jag klarar mig, i alla fall i hängivelse till vänner och deras stöd. Tack för att ni finns!

Efter våra 'ordinary but deep conversations', så stapplade vi åt varsina hem (smått påverkade av ett sådant där 'inte-så-gott-men-det-funkar' körsbärsvin och lite av min Guinness jag hade med innanför läderjackan, men ändå, lycklig. Glada). Jag vinglade in innanför ytterdörren, trädde på haspen till säkerhetslåset och plockade in juicen och mjölken. Ja, okey, innan det... Innan det så pratade jag med mina föräldrar.

Vi diskuterade framtiden, och hur stressad jag var över att inte kunna göra allt precis nu, nu. Jag förklarade att jag planerade, nu i veckan, att uppsöka Unga In som specialiserar sig på jobbsökande i samband med psykisk sjukdom eller hinder.
Det ska bli intressant, spännande!
Om det går som jag förväntar/vill så ska jag få en inkomst inom en snar framtid.
I samma veva som det vill jag även fundera på DBT eller någon liknande behandling, då jag behöver få hjälp med att 'komma över mina mentala spärrar', behöver dock absolut inga pekpinnar eller 'nej, det du gör nu är fel'.

Jag har framtidsplaner, jag ligger inte bara i sängen och tittar på film hela dagarna. Jag vill en djävla massa.
Det kommer att gå. I sinom tid, i min egna takt - må vara att den är långsammare än genomsnittet men jag kommer att lyckas tillslut.  

Öppnade upp en Norrlands Guld efter 'föräldrasamtalet'. Valde den medveten då den har lägre alkoholvolym, eller procent, vad man nu säger, än Guinness. Hellre att jag dricker en burk till med öl, som är mindre stark, än att jag slänger i mig fem stycken rejäla starköl, eller ännu värre, starksprit. Jag väljer, ja, att trappa ner, än att sluta tvärt med alkoholen, för annars kommer jag aldrig kunna ge upp det helt på mina egna villkor, självmant.

Borsett från allt det så har jag en tendens att frysa något så fruktansvärt då jag är under psykisk (och i viss mån då fysisk) press. Har fotat det så att ni ska få se, ganska kass kvalité på min inbygda cam, men vad fan haha. Jag blir i alla fall blå eller lilaaktig då jag inte längre är varm. Brukar skämta om det bland folk, att man aldrig behöver en temperaturmätare då man har mig, hah.   


Det är ganska jobbigt då gamla ärr liksom, lyser upp då man är bland folk man inte känner men ja. Något jag får ta, inte så mycket att göra åt, om jag iofs inte vill bära långärmat hela livet ut, eh.

Ja, okey, jag måste... lära mig att börja skriva om något för att sedan slutföra det. Svårt.

Men i alla fall så, till min Norrlands Guld åt jag en ordentlig toast. Två bröd, smörade. Ordentligt med ost och chorizo salami samt rejält med kryddor. Nog för att all alkohol jag redan fått i mig täcker typ, hela dagsbehovet så är det okey att jag äter mer än vad jag behöver. Orka noja över att jag ska bli fet då jag frenetiskt försöker att överleva. En hälsosam livsstil och regelbunden träning kan lösa det då jag väl är säker och trygg i mig själv. Alternativt plastikoperationer över lös hud som blivit över efter en kraftig viktnedgång, men vad i helvete. Jag kunde vara död idag, med tanke på hur jag lever. Men det är jag inte. Så jag är tacksam för det.
Att inte 'demonerna' har vunnit än.

Puss och kram på er, jag tänker (utan dåligt samvete) äta upp hela min Cloetta Center (från den gamla' chokladfabriken i Linköping) ta en cigarett (eller två) och sedan lägga mig ner bland mina fyra filtar, i sällskap av tre kuddar och ett perfekt tjockt, men inte för tunt täcke. Bara njuta av att kunna somna bekvämt och tryggt; sova hur länge jag vill imorgon. Vakna utan krav, ta det lugnt och bara vara.