Bakura [獏良]

Var ett bra tag sedan jag skrev ett ordentligt blogginlägg (ber om ursäkt till läsare som förväntar sig regelbunda uppdateringar) så tänkte passa på innan min dubbla dos Atarax verkar och gör mig dåsig.

Hos läkaren idag så gick jag in på närmare detalj om hur jag mådde samt hur min ångest hindrar mig från att fungera normalt i vardagen. Han rekommenderade Zoloft och var förvånad att jag inte fått anti-depp utsatt förr, då jag var 15 med konstant ångest, 19 och skar upp handlederna (min gyllene regel innan det var att jag aldrig skulle skära mig på händerna eller i handlederna)... Då jag som 20-åring får sådana extrema panikattacker (som i värsta fall pågår kontinuerligt i två timmar) att det enda som hjälper för stunden är att skada mig själv, nyligen har det blivit djupare brännskador.

Tyvärr så blev såret på benet infekterat (trots att jag skött det så noga, dock gick brännblåsorna sönder och jag var dum nog att rycka bort det tunna skinnet) för någon vecka sedan och jag fick hjälp av en vän att betala läkarundersökningen och min medicin (Heracillin 750 mg och Fucidin - Hydrocortison 20 + 10 mg). Nu ska jag gå på den kuren (tablett och salva 3 ggr per dag i en veckas tid) och bara efter fyra dagar så såg benet bättre ut, betydligt mindre rodnad och ömmande vid belastning.

Så är det med det, 'skademässigt'. Annars så skriker mitt inre efter Cannabis och alkohol, för jag kommer inte få ta det då jag går på Zoloft (eller Sertralin som är en billigare sort men med samma verkan). Riskerna med den kombinationen är att jag blir ännu mer deprimerad eller hamnar i en ångestsvacka (långvarig eller kort och explosiv ångest och panik är lika med självskada för mig). Nog för att jag inte har några problem med min självskada så; att jag äcklas av ärren eller något i den stilen, jag har aldrig riktigt sett min självskada som något fel. Självklart inser jag å andra sidan att det är ett problem i en långsiktig tidsplan, då det i vissa fall av livet kommer göra det svårare för mig; hur jag blir bemött men framförallt hur jag hanterar vardaglig stress.
Skulle alla göra som jag, skada sig själva så fort de möter på en förändring eller tvingas gå igenom allmän press, så skulle varje människa man såg på gatan vara täckta av ärr.

Jag är minst lika nyfiken som jag är orolig för att mina nya antidepressiva ska ha en positiv verkan.
Förstå mig rätt nu. Jag vill ha ett fungerande liv där jag ringer samtal, skickar mejl, pluggar eller jobbar. Jag vill kunna göra allt detta utan att tvingas självskada. För det begäret är ibland starkare än suget efter en cigarett eller en drink. Kan likna det med att komma hem till en gammal vän som det känns som att man inte har sett på evigheter. En vän som alltid är där då det blir som svårast, alltid stöttar, aldrig dömmer.
Jag har hanterat min ångest via självdestruktiva handlingar (droger, sex, ätstörningar, avsiktliga skador/sår) så länge nu att jag inte ens kan föreställa mig ett liv utan dessa 'verktyg'. Jag vet inte vem jag är, om inte 'hon den där tjejen med massa ärr som dricker sprit som om det vore vatten och ligger runt som en prostituerad'.
Men jag inser ju att det bara är en del av min återhämtning, min kamp att bli frisk, 'nykter'.
Jag måste få ha återfall, precis lika mycket som att det är okey att säga nej till en till drink och beställa ett glas vatten istället eller lägga ner rakbladet och snärta en gummisnodd tills handleden blir alldeles röd.

Jag tror på mig själv, jag tror på att jag kommer kunna lära mig att fungera. Fungera som den vuxna människan jag alltid önskat att bli, med egen inkomst och egen bostad. En vuxen människa som har lagt undan barnsliga tankemönster och kan älska en annan människa utan att det förvandlas till hat. En person som har gått igenom så mycket skit men ändå lyckats ta sig upp igen. Jag, Lou, hon den där häftiga tjejen som man alltid ser leta guldkorn i tillvaron, trots den bakomliggande (inbillade?) misären. 

Det kommer ta tid, för jag har förstått efter många år av grubblande att det går lite långsammare för mig än för alla andra. Okey att många av mina vänner har bil och lägenhet (om inte det, en fast inkomst och råd till både tatueringar och spontana krogkvällar), ja, det är jätte fint och jag är så avundsjuk. Men jag kan också få ha det så. Ingenting är omöjligt, som min älskade vän Theta en gång sa till mig. Jag saknar honom så mycket att jag blir tårögd, jag saknar och vill så gärna hälsa på Jezzy, jag vill träffa Sabinoshi och Hiki för första gången... Jag vill bjuda in alla personerna som betyder någonting för mig till en storslagen fest och aldrig sluta skratta. Det är vi mot världen, vi klarar allting tillsammans.

Usch då, nu blir man alldeles nostalgisk såhär på kvällskvisten. Jag som hade tänkt lägga mig tidigt ikväll för att kunna gå upp tidigt imorgon och syssla med viktiga vuxensaker. Men jag tycker att jag är värd att få andas ut lite (=skriva) och slappna av ordentligt innan jag kryper ner under täcket lite mer, rullar ihop mig till en boll av trygghet och kanske drömmer om dagen då jag träffar Tom Hiddleston. För drömma får man alltid göra, det bör man alltid göra. Utan drömmar och några slags mål så blir tillvaron extra motsträvig och let's face it, alla vill vi ta lätta vägar för att undfly en kort stund, samla krafter och lära sig att det är okey att vara sig själv; med allt vad det innebär. Självskada eller inte. Återfall eller nykterhet. Lycka och sorg, allt i ett litet kaotiskt paket med vackert ansikte.