Reversed misery.
Kikade in här och såg att jag sammanlagt har fått 54 unika besökare. Vet inte vart ni kommer ifrån/hur exakt ni hittar hit men jag är verkligen så sjukt glad över att så pass många personer vill läsa det jag skriver.
Vågar ni så får ni hemskt gärna kommentera också, alltid roligt med respons!
Men i alla fall, så försöker jag vara positiv mitt i misären, det måste man vara för att orka. Spelar ingen roll om man sitter och skämtar om sin självskada (mina favoriter är bland annat "nu på skärtorsdagen så vet jag vilken dejt jag ska ha" och "knivar är jag ju van vid, jag menar, titta på mig"), eller om man struntar i att bära långärmat (vilket leder till att man slutar skämmas, blir mindre osäker tids nog och alltså generellt är positivare).
Okey, det finns stunder då jag är fruktansvärt självmedveten om jag visar mina armar, första mötet med nya människor är tillexempel alltid väldigt laddat för mig. Tänk om de tror att jag bara vill ha uppmärksamhet om jag kommer i kortärmat, shit... men om det blir för varmt med typ en kofta och jag börjar se ut som en tomat i ansiktet, det är ju också pinsamt.
Samtidigt så har jag lika rätt som alla andra att gå omkring i t-shirt. Jag tenderar att klä på mig om det är yngre barn i närheten, precis som när jag släcker eller håller undan en cigarett i närheten av en barnvagn. Jag säger även till jämnåriga eller äldre (om jag märker att de blir lite besvärade) att jag utan problem kan byta om.
Självskada smittar ju, det vet jag. En liten grupp flickor från högstadiet såg upp till mig och klädde sig i mer gotiska kläder än de brukade, försökte matcha mig och mina armvärmare. Osäker om de hade ärr, men jag såg ofta små rivsår. Så ibland får man tänka till, det finns också personer som inte alls uppskattar att jag 'klär mig normalt', de tittar på mig i äckel eller ilska. Väldigt många viskar och kommenterar, en del är ifrågasättande och nyfikna (vissa går fram och frågar) men resten är hånfulla och dömande. Det är så, och jag får lära mig leva med det, precis som personen som viskar får lära sig att hantera hur pass påverkade de blir av att se på mig.
Jag har mitt stigma i form av ärrvävnad. Ärrvävnad som jag har 'satt dit' själv, det har alltså varit någorlunda medvetna val och är inte något som är kvar efter en spontan olycka. Nog är det olyckligt att jag tvingats ta till något så extremt för att kunna överleva 'lättare' i perioder, men det är så det är, och jag kan inte ändra på det förflutna. Jag kan påverka nuet och framtiden men det är en pågående kamp, precis som med allt annat här i livet som kräver förändring och karaktärsomvandlande.
Idag ska jag ut och vara volontär på Katthemmet, för fjärde gången tror jag det blir nu. Har till och med fått en tröja att arbeta i, helt utan kostnad. Jag försökte propsa på de pengar men damen som var ansvarig då (förra lördagen) bara skakade på huvudet. Så fin personal där, åh.
Om allt går som det ska så ska jag få gå karantänutbildning - hjälpa katter som är sjuka. Jag är verkligen supernervös (och peppad) men det lär ta några veckor till innan de 'publicerar' detaljer för mötet.
Så jag ska duscha och fixa till håret (alltid roligare att komma till jobbet lite uppiffad, trots att katterna inte bryr sig ett skit om jag är sminkad eller inte haha) och sedan jobba från lite innan klockan sex till nio eller tio på kvällen. Ny vana nu är att jag alltid har med mig ett stort grönt äpple, som jag kan äta då jag sitter på kvällståget. Jag är dock överkänslig så jag sitter och äter med lätt 'puffiga', röda läppar, vilket får folk att höja ett ögonbryn eller två, men vem fan bryr sig. Har också alltid med mig antagligen en bok eller min mp3, att åka kommunalt utan de är visserligen intressant, men ibland vill man vara i sin egna värld en stund.
Sedan blir det att möta upp en vän och åka hem tillsammans, dagen efter ska vi på museum med föräldrarna. Är lite nördig jag då det gäller sånt, men älskar att gå omkring och titta på gammal historia, liksom, förflytta hela mig till den tiden.
Helt underbart!
Vågar ni så får ni hemskt gärna kommentera också, alltid roligt med respons!
Men i alla fall, så försöker jag vara positiv mitt i misären, det måste man vara för att orka. Spelar ingen roll om man sitter och skämtar om sin självskada (mina favoriter är bland annat "nu på skärtorsdagen så vet jag vilken dejt jag ska ha" och "knivar är jag ju van vid, jag menar, titta på mig"), eller om man struntar i att bära långärmat (vilket leder till att man slutar skämmas, blir mindre osäker tids nog och alltså generellt är positivare).
Okey, det finns stunder då jag är fruktansvärt självmedveten om jag visar mina armar, första mötet med nya människor är tillexempel alltid väldigt laddat för mig. Tänk om de tror att jag bara vill ha uppmärksamhet om jag kommer i kortärmat, shit... men om det blir för varmt med typ en kofta och jag börjar se ut som en tomat i ansiktet, det är ju också pinsamt.
Samtidigt så har jag lika rätt som alla andra att gå omkring i t-shirt. Jag tenderar att klä på mig om det är yngre barn i närheten, precis som när jag släcker eller håller undan en cigarett i närheten av en barnvagn. Jag säger även till jämnåriga eller äldre (om jag märker att de blir lite besvärade) att jag utan problem kan byta om.
Självskada smittar ju, det vet jag. En liten grupp flickor från högstadiet såg upp till mig och klädde sig i mer gotiska kläder än de brukade, försökte matcha mig och mina armvärmare. Osäker om de hade ärr, men jag såg ofta små rivsår. Så ibland får man tänka till, det finns också personer som inte alls uppskattar att jag 'klär mig normalt', de tittar på mig i äckel eller ilska. Väldigt många viskar och kommenterar, en del är ifrågasättande och nyfikna (vissa går fram och frågar) men resten är hånfulla och dömande. Det är så, och jag får lära mig leva med det, precis som personen som viskar får lära sig att hantera hur pass påverkade de blir av att se på mig.
Jag har mitt stigma i form av ärrvävnad. Ärrvävnad som jag har 'satt dit' själv, det har alltså varit någorlunda medvetna val och är inte något som är kvar efter en spontan olycka. Nog är det olyckligt att jag tvingats ta till något så extremt för att kunna överleva 'lättare' i perioder, men det är så det är, och jag kan inte ändra på det förflutna. Jag kan påverka nuet och framtiden men det är en pågående kamp, precis som med allt annat här i livet som kräver förändring och karaktärsomvandlande.
Idag ska jag ut och vara volontär på Katthemmet, för fjärde gången tror jag det blir nu. Har till och med fått en tröja att arbeta i, helt utan kostnad. Jag försökte propsa på de pengar men damen som var ansvarig då (förra lördagen) bara skakade på huvudet. Så fin personal där, åh.
Om allt går som det ska så ska jag få gå karantänutbildning - hjälpa katter som är sjuka. Jag är verkligen supernervös (och peppad) men det lär ta några veckor till innan de 'publicerar' detaljer för mötet.
Så jag ska duscha och fixa till håret (alltid roligare att komma till jobbet lite uppiffad, trots att katterna inte bryr sig ett skit om jag är sminkad eller inte haha) och sedan jobba från lite innan klockan sex till nio eller tio på kvällen. Ny vana nu är att jag alltid har med mig ett stort grönt äpple, som jag kan äta då jag sitter på kvällståget. Jag är dock överkänslig så jag sitter och äter med lätt 'puffiga', röda läppar, vilket får folk att höja ett ögonbryn eller två, men vem fan bryr sig. Har också alltid med mig antagligen en bok eller min mp3, att åka kommunalt utan de är visserligen intressant, men ibland vill man vara i sin egna värld en stund.
Sedan blir det att möta upp en vän och åka hem tillsammans, dagen efter ska vi på museum med föräldrarna. Är lite nördig jag då det gäller sånt, men älskar att gå omkring och titta på gammal historia, liksom, förflytta hela mig till den tiden.
Helt underbart!
Kommentarer
Trackback
