Bakura [獏良]

Jag bara väntar på ett sammanbrott, en krash, ett trauma, en katastrof och/eller en kris.
I ett tidigare inlägg skrev jag i en avslappnad ton där jag lugnt förklarade för mig själv och mina läsare hur jag skulle planera mitt jullov - arbeten som skulle påbörjas eller slutföras.
Jag har gjort klart endast två av ett antal viktiga uppgifter och jag känner mig fruktansvärt stressad.
Framöver så har jag tre större skolarbeten som måste vara klart (och faktiskt har en utsatt deadline).

Å andra sidan så...
Skulle jag hoppa av skolan så skulle jag inte må bättre för det - eftersom jag inte vill, orkar eller överhuvudtaget vågar börja söka jobb. Då slutar det med att jag ligger hemma och får arga blickar och kommentarer från föräldrana som inte tål att jag 'sover bort mitt liv'.
Vilket jag kan förstå på ett plan, ja, men kom igen... ;___;

Jag har alltså inget annat val än att fortsätta gå till skolan.
Men jag frågar mig fortfarande: Är alla år av grovt slitande värt det? Är det värt det att plugga ihjäl mig?
För vad ska jag arbeta så hårt för att jag inte längre kan andas...?

”Kan icke livet varda en dröm, där inbillningen räcker hjärtat vad det åtrår, där det förflutna är en återvunnen verklighet, som lämnar saknaden intet rum?” *1

Jag pratade med en (väldigt älskad) flicka... och jag insåg helt plötsligt, då hon frågade om vad jag ville bli, vad jag ville göra i framtiden då skolan är över... att jag vet inte.
Jag har självklart kvar drömmen om Japan - att en dag bo och arbeta där sida vid sida av min bästa vän Christina; min JapanSyster. Jag vill besöka landet där mitt hjärta bor och få känna den där genomsyrande, totalt absorberande lyckan som föds ur känslan 'Här hör jag hemma'.
Men förutom det... så vet jag inte.
Och det gör mig genuint ledsen. Nästan som om jag sårar mig själv eller 'ger' mig själv en grov förolämpning.

”[…] varför icke förhålla sig likgiltig mot dem alla, varför fästa den ringaste vikt vid något förflutet, närvarande eller tillkommande?” *2

Ja, säg det. Det finns folk som säger att man endast ska leva i nuet. Man ska inte blicka bakåt men inte hellre rikta alltför mycket fokus till framtiden - för det är i nuet allting händer, varesig det är bra eller dåligt. Framtiden kommer efter nuet, men den kommer också senare och är därför ingenting man bör oroa sig för eller grubbla för mycket om.
Men om jag endast lever i nuet... Då är det väl fanemig ingen härlig tillvaro.

Jag läste nyss klart ett inlägg på bilddagboken som min JapanSyster skrivit. Hon beskriver väldigt bra om hur fruktansvärt och obehagligt frustrerande det är att inte kunna somna (jag citerar):
"Enda anledningen till att jag sitter och skriver för tillfället är för att jag har ett litet hopp om att ifall jag skriver så kommer jag bli utmattad och sen somna. Men än så länge är detta bara önsketänkande."
Riktigt bra skrivet det där, tycker jag!
...Och jag måste faktiskt hålla med det ovanstående citatet.

För just nu känns det som om jag bara skriver för att skriva - det känns så all oftare numera.
[*1 & 2 = Utdrag ur boken Singoalla, skriven av Viktor Rydberg]

Jag blir arg på mig själv eftersom det känns som om all tid jag tillbringar med att skriva en djävla massa nonsens skulle ha kunnat gå till något mer konstruktivt, som att tillexempel sätta mig ner och planera mitt läxarbete, ta hand om tvätten, damma i mitt rum... Känns nästan som om jag skulle få mer ut av att bädda sängen än att fortsätta skriva.
Men slutar mina fingrar släpa sig över tangentbordet; mina naglar skrapa mot tangenterna? Nej, jag slutar inte och kommer nog aldrig sluta gnälla, tjata, upprepa och irritera.

Med andra ord: Jag kommer aldrig sluta vara jag.
Som en nära vän till mig sa tidigare denna kväll; hon sa något i stil med: "Vi kommer nog alltid ha en del i oss själva som är kroniskt deprimerad."
Det där tog - rakt in - för jag inser att jag alltid haft en benägenhet att vara och bli deprimerad, i perioder eller 'långa stunder'.

... Nej, nu ger jag upp skrivandet för den här gången; den här kvällen; just nu.
Här får ni en bild på min älskade Kakihara (från filmen Ichi The Killer [Koroshiya 1])