Bakura [獏良]

Då allt verkar funka, då de flesta bitarna faller på plats -
ja... då känns tillvaron djävligt härlig.
Då pupillerna är vidgade till max på grund av allt adrenalin som forsar genom varje muskelfiber och nervtråd, då rörelserna är darriga men nogrannt kalkyrerande för att få ut så mycket som möjligt av kroppens funktioner.
Då man har siktet inställt på ett stort mål eller flera delmål och vägrar vika undan - ja, då är livet bra härligt.
Det känns som om man är oövervinnelig och odödlig - det finns oändligt med möjligheter, för just nu är högsta växeln ilagd och det finns fan ingenting som kan sakta ner en; förutom kanske möjligtvis hunger och sömn.

Man lever helt i nuet; det finns ingen morgondag, ingen kväll därefter. Det är bara nu, nu; det är detta som gäller. Inga tabbar nu, är man så här pass upp i varv så kan ett nedslag vara (och i alla fall kännas som) en såväl själslig som kroppslig undergång.
Musiken strömmar genom venerna och det känns nästan som om man rider på vågen innan en orgasm; allt dunkar och vibrerar, från trumhinnorna ner till skrevet, genom låren och ut från tårna som vrider  sig av njutning. Likt den hårda basen i musiken skakar kroppen av undertryckt och uppbyggd längtan. Händerna darrar som av kyla men glöder egentligen av värme - en värme så rykande het att man nästan kan föreställa sig att man ska fatta eld.

Ja, själen brinner, den brinner av ren kämpaglöd och en ogenomtränglig fokus samt en koncentration som inte är av denna värld.
Man är så hög på livets naturliga knark att man inte vill att det ska slut -
man vill kämpa tills man stupar, man vill skriva tills naglarna bryts av och tangenterna dränks i blod.
Det är dagar som denna som gör livet värt att leva!

21 nov. -11

Framtiden känns oviss. Genomskinlig och bräcklig.
Jag tänker tillbaka på gamla bekantskaper och hur otroligt levande vi alla var - idag är vi bara en svag påminnelse av våra gamla jag.
Jag undrar om de mår bra, vad de gör i sina liv - om de har det lika svårt som jag, om de har ångest eller om de känner sig euforiska.
Jag vill ha ett okomplicerat svar på om allt jag har varit med om hitills har varit värt det - kämpade jag för ingenting eller har det gjort mig till en bättre människa?
Kommer jag vara samma person jag är idag om ett år? Fyra år då?

Det känns ogripbart, helt fruktansvärt otänkbart att jag kommer dit. Det är inte att jag är självmordsbenägen; utan jag kan bara inte sluta tänka tillbaka, bli nostalgisk och melankolisk samt gripas av ångest över min egen existens.
Är jag någon eller något? Vilken roll har jag i andra människors liv? Tänker de på mig som jag tänker på dem?
Jag avskyr den här rädslan - den förlamar mig och får mig att ifrågasätta varje ny aspekt av ett nytt liv, av en framtid där jag är lycklig och kan ta mig igenom svårigheter utan några som helst samvetskval.
Finns det ens en sån framtid? Är det möjligt för någon som jag att helt släppa mitt mörka förflutna och blicka framåt till en ljusare tillvaro?

... Och alla mina ärr... Var de värt det? Var min kamp förgäves eller inte?
Kommer jag någonsin känna inte frid och harmoni...?
Det värsta är nog ändå ångesten över alla förlorade vänskaper, alla borttappade eller ignorerade möjligheter. Men hade jag tagit andra vägar så hade jag nog inte varit där jag är idag; faktiskt ändå förvånansvärt stark.
Folket runtomkring mig hittar konstant nya vägar medan det känns som om jag gör precis tvärtom - är kvar på samma gamla spår och att jag aldrig vågar se framåt ordentligt. Jag blir istället onaturligt rädd och letar efter flyktvägar - en oviss framtid är, förutom som sagt förlorade vänner, något av det mest skrämmande jag vet.

Mina tankar skapar negativa spiraler som jag inte riktigt än vet hur jag ska ta mig ur; att se mitt gamla jag tyna bort är i detta fall ett enormt stressmoment.
Jag vet inte vilka tankar jag ska stänga av eller förändra, för de är alldeles för många och alldeles för kaotiska. Jag trodde att jag hade koll på tillvaron men jag bevisar gång på gång att det inte är så.
Jag försöker ta en dag i taget och detta är verkligen komplicerat - eftersom jag konstant tenderar att blicka bakåt.
Jag skrämmer mig själv med min nostalgi; det finns så många människor jag saknar men som jag samtidigt vet att jag kan klara mig utan. Det känns som om jag sakta men säkert isolerar mig själv och om det ur detta kommer skapa något positivt i slutändan vågar jag faktiskt inte fundera närmare på...

28 sep. –11

Jag måste hålla mig vaken, alert och koncentrerad. Jag har inte tid att ta det lugnt, jag kan inte (får inte) tappa fokus; just nu är allt (kaotiskt) planerat, full fart hela tiden.
Det har gått så långt att man skulle kunna kalla mig för maskin; en målinriktad zombie. Jag är lika själsligt tom som fylld – nu finns inget rätt och fel – jag har för många men samtidigt för få riktlinjer, mörkret hotar i bakgrunden och börjar orken förtvina så smälter ljuset; kvar finns bara ett svart dunkel med små falska stjärnor.
Jag vet inte vad jag ska tro på – logik eller känsla – vad blir verklighet om inte drömmar?
Alla sinnen är på högvarv; de snurrar, bildar knutar och rycker upp rötter. Jag är inte säker någonstans – mitt medvetande konstruerar omöjliga vägar och skrämmande hinder. DE konkreta tankarna säger tvärtemot de abstrakta – jag ’flyter i mitten av luften’.
Hur allt kommer att sluta vågar jag inte ens spekulera om – verkligheten blir för påtaglig och drömmar bryter sig ut ur mitt undermedvetna.
Jag kämpar tills minsta por av mig börjar blöda – min envishet smärtar.
Men jag vägrar ge upp. För är det inte så: att i våra drömmar är vi odödliga, oförstörbara, hårda som marmor och starka som diamanter…?

6 okt. –11

Jag återuppstår om och om igen. Jag återupptäcker mig själv och mina förmågor; jag inser att jag kan göra mer än vad jag någonsin kunnat drömma om. Jag förstår att den enda personen som står i min väg är jag själv; ja, trots detta gör jag ändå dumdristiga val och tar felaktiga beslut. Men jag är (tyvärr) mänsklig, jag har inga vingar och kan inte göra mig själv osynlig. Jag syns, trots att jag inte ens försöker utmärka mig så är det folket runtomkring mig som hela tiden bekräftar min existens.
Jag skulle lika gärna kunna stå mitt på gata med en röd cirkel och prick målad i pannan – jag kan inte längre gömma mig, jag kan inte fly och jag kan inte försvinna helt. Trots min eviga tvekan om min egen existens så är den (och fortsätter) att vara ett mycket konkret och äkta faktum. Jag kan tillbringa timmar i mörkret men måste tillslut ut i ljuset. Jag har inget val än att samexistera i Den Riktiga Världen (Världen Utanför); jag måste stirra fruktan rakt i ansiktet och jag måste besegra den.
Gör jag inte detta så kommer jag aldrig någonsin kunna gå vidare – konstant fast på samma punkt, alltid likadana vägar och samma återvändsgränder.
Jag börjar sakta men säkert inse, förstå och kunna greppa idén om att min egen verklighet är omöjlig för andra att nå (jag är tryggt inspärrad bakom år av byggande; inmurad av ogenomträngliga väggar). Min egen verklighet kan (och har börjat) flyta samman med Världen Utanför. Förr var min värld en ömtålig bubbla. Nu är den gjuten i genomskinlig marmor. Hur detta är logiskt vet jag inte än – men jag tror det har att göra med att jag på något mirakulöst sätt har blivit starkare i mig själv.
Jag kan glänta på dörren, besegra rädslor och klättra över hinder. Jag kan göra detta utan större påverkan av Världen Utanför. För nu står jag med ena foten i min marmorbubbla (den fastankrade borgen) och den andra foten i Den Riktiga Världen (den konstant förändrande kartan). Hur detta är möjligt kan jag inte förklara – just nu bekämpas ett inre krig och min själ är slagfältet. Jag vet inte om andra med säkerhet kan se hur hårt jag kämpar – men det är endast för tiden själv att utvisa. Till dess kan jag inget mer göra än att i alla falla låtsas att jag är störst, bäst och vackrast; jag får lura i mig själv så gott det går att allting är möjligt och ingenting är omöjligt. Jag kan bli (och är) Gud.

24 okt. –11

Jag tror att jag varit i samma sits förut; innan denna stund så har jag många gånger kommit på mig själv med att betrakta människorna runtomkring mig och börjat fundera på varför mitt liv ser så annorlunda ut jämfört med deras.
Det ser oftast väldigt snarlikt ut – folket kommer inströmmandes på centralstationen; alla har ett mål, alla har någonstans att vara – man ska passa en tid och vara närvarande i allt man gör och säger.
Jag ser människor i olika åldrar som alla stressar och skynda mot ett, ändå så abstrakt mål; de har dock trots allt alltid riktlinjer, en röd tråd som leder de genom livets alla hinder.
Men jag själv då?
Jo, jag har kommit fram till att jag inte har en röd tråd att hålla i. Jag har inga fasta rutiner, inga konkreta riktlinjer – jag svävar omkring i en värld som inte är ordentligt fastankrad i ”alla andras”.
Jag har drömmar och mål, men de är inte ens i närheten av konkreta eller påtagliga – det finns heller inte en klar bild eller en felfri mall som jag kan rätta mig efter.
Jag vet inte varför men i en stor del av mitt liv så har jag ofta känt mig overklig – det är som om jag är på gränsen till att existera fullt ut.
Jag famlar i blindo efter min alldeles egna röda tråd; eftersom alla andra redan har hittat sin.
Jag får kämpa hårdare och längre än de flesta; en sådan enkel sak som att kommunicera korrekt blir för mig en mastodontuppgift utan dess like.
Det kan vara så att jag överanalyserar, generaliserar och bryter ner allt i för små delar eller detaljer – men för mig blir det mesta här i livet något ofattbart överväldigande.
Jag tänker inte som vanliga människor gör – så till den milda grad att jag alltså har enorma svårigheter med att hitta fotfäste – då jag väl gör det så väntar ytterligare hinder och komplikationer att övervinna. Om någonting går bra i mitt liv så är det som om en osynlig kraft slår ner mig igen – jag tycks inte tillåtas vara lycklig ”helt igenom”.
Men jag antar att detta är någonting jag tvingas att acceptera – kämpar jag tillräckligt länge så kommer belöningen i sista minuten – jag måste bara vara beredd att fatta tag och hålla hårt.
För jag kommer nog aldrig sluta förundras av hur enkelt alla andra tycks se och uppfatta verkligheten. Det måste vara ett tråkigt liv, då det i mitt egna alltid händer nya saker; tiden står aldrig still och det finns konstant otroligt mycket egenheter och förändringar att kika in i.
Men… om ”ingenting aldrig slutar” vara i rörelse så blir det tillslut svårt att hänga med.
Jag kämpar en stilla kamp, går över och igenom ett vilt slagfält; jag krigar förbi den konkreta världen för att en dag förhoppningsvis kunna hitta fotfäste i min egna abstrakta. Hur svårt och eller omöjligt detta än verkar så vet jag nu att jag från allra första början alltid har varit född till krigare – jag ger inte upp, trots att Mörkrets Värld alltid på något sätt är närvarande.

26 okt –11.

Det är av allra största vikt att jag kommer förbi mitt nuvarande ”skrivkramp” – jag är aldrig komplett och kan inte börja leva (eller överleva) om jag inte kan skriva.

Det här med tankar är komplicerat – varför har vi så många och varför kan de kännas så betungande?
Det är inte logiskt (eller särskilt trivsamt) att något så simpelt som funderingar kan leda till så mycket frustrerat lidande.

Jag vet inte hur jag på bästa sätt ska förmedla mina tankar; de är ett fullständigt, kaotiskt virrvarr – jag tycks inte kunna få fatt om någon tanke som verkar någorlunda begriplig.
I värsta fall blir denna text bara en massa ord utan mening eller djupt; den blir svårbegriplig och förvirrande. Jag får nästan panik – just på grund av att pappret är vitt och linjerat men inte ifyllt. Jag känner mig desperat och ångestfylld – tiden räcker inte till och det verkar inte finnas tillräckligt med papper i denna värld som ska räcka till alla mina ord och tankar, som (förhoppningsvis) ska bilda begripliga meningar.
Sen är jag dock inte fullt övertygad om att ”begripligt” är en passande beskrivning på det som just pågår i mitt huvud. Som det ser ut nu så är orden fel, meningarna konstiga och tankarna missplacerade. Jag kämpar till sista blods- eller svettdroppen – men ut kommer bara en massa nonsens.

Då jag stannar upp med pennan så börjar jag febrilt söka efter svar på varför jag tvekar. Är det att tankarna är rätt men orden i texten fel? Eller är det kanske tvärtom?

Jag kommer säkert att titta tillbaka på alla dessa ord och bli mållös – jag kommer att undra varför jag lät så vilsen; varför stress var mer eller mindre konstant närvarande.
För jag vill inget annat än att kunna få ut mina demoner på papper; för att på detta sätt mer överskådligare och lättare kunna analysera och ”bekämpa” mina svagheter.
För det finns heller inget värre än att inte kunna förstå – jag vill alltid veta varför!

Jag kommer nog aldrig tappa hoppet om att det i slutet av ”framtidens värld” kommer dyka upp svar – svaren jag hela tiden så intensivt söker efter.
En av mina nuvarande, mest tydliga, påtagliga, konkreta och fasta känslor jag kan lokalisera i både mitt under- och ”övermedvetna”, är idén om att jag börjar få slut på tid – det är som om någon eller något har satt upp en planering över hur, när och vad exakt det är som ska hända mig (att allt redan på något kusligt sätt är förbestämt).
Om jag inte tar av en del av denna tid till att skriva (och ordenligt djupanalysera mina tankar och pågående livshändelser) så väntar ett rent helvete; ett straff, en gräns som markerar… ja, slutet? Om jag tappar kraften att skriva så förlorar jag därmed mig själv – min själ är för evigt instängd med mycket få utsikter eller förmågor till att någonsin kunna bli helt fri.
Jag springer mot en osynlig vägg – det ögonblicket jag slår i (och förgör min kropp; alltså skalet min själ har bosatt sig i) så är allt förlorat och dött.
Jag vill aldrig förmultna och lida igenom en långsam, själslig död… så, jag tror faktiskt det är precis därför som jag fortsätter att skriva; trots att oräkneliga odds står emot mig.
Jag behöver bara hålla hårt – hålla mig själv vid liv: Tack vare skrivandet.

”Alltid”.

Jag har alltid varit den som tänker mycket (alldeles för mycket). Ofta och alltid, inte sällan. Sällan är verkligen inte ett ord jag skulle använda för att beskriva mina tankemönster.
(Speciellt då det gäller filosofiska sådana!)

Jag är äckligt logisk men samtidigt fenomenalt abstrakt i hur jag lägger fram mina teorier och hur jag sedan på mitt eget smått invecklade sätt försöker förklara dem.
(Och egentligen behöver de inte kunna förstås av andra, det är i grund och botten för mig själv jag lägger fram dessa förklaringar – för alla vet ju att då det kommer till kritan så är man alltid självisk – genomrutten och råärlig är två mysiga ord jag kommer att tänka på).

Men vad vill jag komma fram till i denna text? Skriver jag bara för att skriva?
Oftast så är det så, men inte den här gången (eller…?).

Den här gången är jag så filosofisk och otydlig jag kan. Abstrakt, så var det, det var ordet jag letade efter… Hm.
Jag vill framföra min nuvarande teori:
Att allting kommer präglas av det jag har varit med om. Allting utgår från mina tankar. Allting kommer alltid vara som det har varit – jag själv kommer för evigt vara oförändrad i mitt innersta.
Det spelar ingen roll vad i livet jag än går igenom eller kämpar mig förbi… Jag kommer alltid vara mig själv – lika djävla negativ, pessimistisk och analyserande som alltid.

Jag kommer alltid ha ångest; då och då även panikattacker.
Jag kommer alltid att vara rädd för förändring och gå igenom en jobbig period då jag försöker acceptera det nya. Dock så tar jag mig alltid igenom det – det visar sig gång på gång att jag faktiskt överlever, trots alla hinder och svårigheter.

Trots min evigt pessimistiska läggning  och en tendens att se det mesta i mörker så kommer det alltid en dag då jag har tagit mig igenom det jag förr aldrig någonsin hade trott var möjligt.
Jag kommer alltid att utgå ifrån misslyckande men lik förbannat så genomsyras detta sedan av seger.
Jag kommer alltid strida mot mig själv och drömma mig bort till något jag i stunden anser som en förbättring… Jag kommer dö inombords oräkneliga gånger men trots detta alltid ta mig upp igen.
På något sätt så hittar jag en väg ut, en tunnel mot mina mål och drömmar.
Den klassiska meningen: ’Har jag klarat mig såhär länge så kan jag klara mig minst lika länge till’ slutar aldrig att förundra; den slutar aldrig vara sann.

Jag kommer ha fruktansvärda nätter och sedan vakna upp till underbara morgondagar. Så kommer det fortsätta; så kommer det förbli.
För oavsett vad jag går igenom så kommer jag på något mirakulöst vis alltid klara mig; vad jag än intalar mig själv så är detta (vare sig jag kan acceptera det till fullo, eller ej) ett glasklart och oförstörbart faktum.

Nu när jag skriver de sista orden så kommer jag fram till att ’alltid’ är ett oerhört passande ord för den här texten.

Jag bara väntar på ett sammanbrott, en krash, ett trauma, en katastrof och/eller en kris.
I ett tidigare inlägg skrev jag i en avslappnad ton där jag lugnt förklarade för mig själv och mina läsare hur jag skulle planera mitt jullov - arbeten som skulle påbörjas eller slutföras.
Jag har gjort klart endast två av ett antal viktiga uppgifter och jag känner mig fruktansvärt stressad.
Framöver så har jag tre större skolarbeten som måste vara klart (och faktiskt har en utsatt deadline).

Å andra sidan så...
Skulle jag hoppa av skolan så skulle jag inte må bättre för det - eftersom jag inte vill, orkar eller överhuvudtaget vågar börja söka jobb. Då slutar det med att jag ligger hemma och får arga blickar och kommentarer från föräldrana som inte tål att jag 'sover bort mitt liv'.
Vilket jag kan förstå på ett plan, ja, men kom igen... ;___;

Jag har alltså inget annat val än att fortsätta gå till skolan.
Men jag frågar mig fortfarande: Är alla år av grovt slitande värt det? Är det värt det att plugga ihjäl mig?
För vad ska jag arbeta så hårt för att jag inte längre kan andas...?

”Kan icke livet varda en dröm, där inbillningen räcker hjärtat vad det åtrår, där det förflutna är en återvunnen verklighet, som lämnar saknaden intet rum?” *1

Jag pratade med en (väldigt älskad) flicka... och jag insåg helt plötsligt, då hon frågade om vad jag ville bli, vad jag ville göra i framtiden då skolan är över... att jag vet inte.
Jag har självklart kvar drömmen om Japan - att en dag bo och arbeta där sida vid sida av min bästa vän Christina; min JapanSyster. Jag vill besöka landet där mitt hjärta bor och få känna den där genomsyrande, totalt absorberande lyckan som föds ur känslan 'Här hör jag hemma'.
Men förutom det... så vet jag inte.
Och det gör mig genuint ledsen. Nästan som om jag sårar mig själv eller 'ger' mig själv en grov förolämpning.

”[…] varför icke förhålla sig likgiltig mot dem alla, varför fästa den ringaste vikt vid något förflutet, närvarande eller tillkommande?” *2

Ja, säg det. Det finns folk som säger att man endast ska leva i nuet. Man ska inte blicka bakåt men inte hellre rikta alltför mycket fokus till framtiden - för det är i nuet allting händer, varesig det är bra eller dåligt. Framtiden kommer efter nuet, men den kommer också senare och är därför ingenting man bör oroa sig för eller grubbla för mycket om.
Men om jag endast lever i nuet... Då är det väl fanemig ingen härlig tillvaro.

Jag läste nyss klart ett inlägg på bilddagboken som min JapanSyster skrivit. Hon beskriver väldigt bra om hur fruktansvärt och obehagligt frustrerande det är att inte kunna somna (jag citerar):
"Enda anledningen till att jag sitter och skriver för tillfället är för att jag har ett litet hopp om att ifall jag skriver så kommer jag bli utmattad och sen somna. Men än så länge är detta bara önsketänkande."
Riktigt bra skrivet det där, tycker jag!
...Och jag måste faktiskt hålla med det ovanstående citatet.

För just nu känns det som om jag bara skriver för att skriva - det känns så all oftare numera.
[*1 & 2 = Utdrag ur boken Singoalla, skriven av Viktor Rydberg]

Jag blir arg på mig själv eftersom det känns som om all tid jag tillbringar med att skriva en djävla massa nonsens skulle ha kunnat gå till något mer konstruktivt, som att tillexempel sätta mig ner och planera mitt läxarbete, ta hand om tvätten, damma i mitt rum... Känns nästan som om jag skulle få mer ut av att bädda sängen än att fortsätta skriva.
Men slutar mina fingrar släpa sig över tangentbordet; mina naglar skrapa mot tangenterna? Nej, jag slutar inte och kommer nog aldrig sluta gnälla, tjata, upprepa och irritera.

Med andra ord: Jag kommer aldrig sluta vara jag.
Som en nära vän till mig sa tidigare denna kväll; hon sa något i stil med: "Vi kommer nog alltid ha en del i oss själva som är kroniskt deprimerad."
Det där tog - rakt in - för jag inser att jag alltid haft en benägenhet att vara och bli deprimerad, i perioder eller 'långa stunder'.

... Nej, nu ger jag upp skrivandet för den här gången; den här kvällen; just nu.
Här får ni en bild på min älskade Kakihara (från filmen Ichi The Killer [Koroshiya 1])

I flera veckors tid har jag nu enbart försökt fokusera på att plugga. Jag har praktiskt taget inte någon ledig tid längre - att vara social utanför hemmet är ganska så otänkbart, om inte omöjligt just nu.

Jag sitter kvar i skolan till sen eftermiddag och kommer hem, som värst runt klockan 8. Det ända jag har tid med är att slänga i mig något snabbt (att äta), borsta tänder, ta ut linser (och så vidare!) för att sedan gå rätt i säng. Det är absurt hur lite tid jag har kvar till att tänka på annat än skolan.

På det stora hela så har jag fått mycket gjort. Arbeten slutförs och skickas in till respektive lärare och betygen är stabila och höjer sig då och då i vissa ämnen (som t.ex. bild).
Jag borde vara stolt och känna en enorm lättnad. Mjo, det gör jag, självklart... Men känslan är inte tillräcklig, inte långvarig.

Jag får attacker; explosioner - av hopplöshet, förtvivlan och djup frustration. Jag var fullt övertygad om att jag skulle få slippa sånt här. Jag är ju så duktig, jag pluggar och kliver in i skorna som den duktiga eleven, den duktiga flickan.
Föräldrarna ger mig tummen upp, klasskamraterna klappar mig på ryggen och öser komplimanger och positiv, konstruktiv kritik över axeln på mig.
DÅ kan jag säga att jag faktiskt känner hur bröstet stolt blåser upp sig - jag inser att "Ja! Jag KAN faktiskt MER än vad jag tror!"

Men sen då?
Jag längtar tillbaka till tiden, till mitt gamla liv, där jag helt igenom var ett virrvarr av kaotiska känslostormar - en människa att förundras och fascineras av - någon att beundra.
En vild tjej som inte hade några som helst spärrar, reservationer eller moraliska lagar och riktlinjer att följa. Jag bara VAR, det ända jag egentligen gjorde var att existera.
... Och nu då?
Jag är osocial (utanför skolan). Jag är bitter och äcklad av mig själv. Jag är så extremt trött, så fruktansvärt mentalt och psykiskt utbränd.



Jag orkar inte.
Jag vill inte vara med längre.

För några minuter sen så tillbringade jag en dryg halvtimme med att stirra på min misshandlade underarm. Snabba, arga och blinda hugg med rakbladet - som i slutändan bara resulterade i små och löjligt ytliga sår.
Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv eller vart jag ska ta vägen. Jag ser och har ingen utväg. Jag ser inte "ljuset i tunneln".

Jag vill bara vakna en morgon och upptäcka att allt är över - allt det jobbiga jag möter i nuet - alla djävla irriterande problem som konstant gnager stora köttsår i bakhuvudet på mig.

Jag avslutar med 20 stycken väl valda ord:
Åt helvete med allt det här. Åt helvete med mig själv, världen och alla idiotiska främlingar som lever i den.