Bakura [獏良]

27 okt. -11

Mina tankemönster är motsägelsefulla och tvinnar in sig i varandra, med det är i alla fall såhär det låter:
"Jag kan, jag är vuxen; kan själv - jag klarar det!"
Jag åker ensam till nya ställen och se där, jag hittar! Jag pratar med nya människor och de springer inte iväg! Innan "allt nytt" så får jag alltid en enorm klumo i magen - jag nojjar, får ångest och är rädd att allt kommer gå åt helvete.
Jag är många gånger redo att ge upp, jag protesterar och gnäller. Jag börjar undra: var det här verkligen något för mig? Jag kanske valde fel; för allt är ju så svårt och omständigt.
Jag hittar på ursäkt efter ursäkt för att kunna ha anledningar till att dra mig ur, försvinna och lämna det nya; gå tillbaka till det gamla som jag kan utan och innan - där det känns tryggt. I det gamla behöver jag inte kämpa så hårt och jag möter inga överraskningar eller större förändringar. Det gamla är bekvämt!
Men djupt inom mig finns ändå en positiv gnista av hopp - att det nya inte blir så läskigt som jag hela tiden tror. Att det nya ska bli lika bekvämt som det gamla. Så jag drar ramsan igen: Jag kan, jag vågar, vill och orkar; jag. kan. själv!
För jag vet att allt kommer ordna sig tillslut - jag måste kämpa och stå ut lite längre till, måste förstå att allt nytt inte kommer att ta död på mig.
Ja, jag är fruktansvärt nervös och konstant skeptisk, men se... det är nog bara så jag är, en del i och av min personlighet.
Jag har alltid varit pessimisstisk och negativ samt nostalgisk och melankolisk.
Men jag vet också att detta kan bli en oumbärlig styrka och tillgång - för med mina kamper växer nya rötter av envishet. Jag kommer ta ett kliv in i vuxenlivet; utan att ens behöva blinka så står jag där - orädd, mogen, kunskapstörstande och målinriktad. Jag kommer klara det här och i slutändan så kommer allt verka så löjligt enkelt. Galen? Ja, självklart, det är precis vad jag är!

3 nov. -11

Jag har allt oftare börjat tänka 'Vem fan bryr sig?' om det är något jag är osäker över angående mitt utseende.
Ja, folk kanske rentav tittar för att jag är så cool? De kanske är avundsjuka? Jag kanske har så pass unika drag; det är därför få blickar inte kan undgå att fastna?
Generellt så ska det ju inte spela nån roll. Teoretiskt sätt så ska jag skita i hur folk ser mig; dock i praktiken är det betydligt svårare.
För jag tror att de stirrar på alla de defekter jag upplever som fula eller obehagliga att visa upp offentligt. Men tänk om det är tvärtom? För egentligen är det så är det bara jag själv som har en massa fixidér, nojor och farhågor.
Alla andra är fullt upptagna med att tänka i liknande banor - 'Jag hoppas inte folk ser mig som jag ser mig själv'.
Så ja, jag ska fortsätta tänka: 'Vem fan bryr sig?'.