Bakura [獏良]

Det blir plötsligt mycket mer lockande att skriva här då jag är alkoholpåverkad.
Det kanske är för att man lättare blir känslosam och, jag vet inte, behöver få ur sig alla de där känslorna?

Kanske för att fingertoppar och naglar låter vackrare mot tangenterna då man är lite onykter. Kanske för att ord känns häftigare, viktigare, vackrare och mer laddade om man skriver de då man är hög på någon substans, kemisk eller naturlig.

Kanske för att jag är vilsen i början på mitt vuxenliv.

Ja, alltså. Jag har nu börjat vakna tidigt varje vardag för att söka jobb (t.o.m. RINGA till arbetsgivare och inte bara skicka mejl). Jag har seriöst börjat vilja ta tag i mitt liv. Jobbat aktivt för att intala mig själv att "vuxensaker" inte är läskigt. Jag vill ju, innerst inne vill jag.
Såklart att det är svårt att 'bara göra' (för den som är som jag, med alla mina psykiska hinder) men jag måste ju börja försöka, någon gång måste jag ju också lära mig och sedan kunna.

Jag gör bara mig själv besviken om jag inte ger framtiden en chans. Den enda människa jag sviker är egentligen bara mig själv. Om jag inte försöker... försöker lära mig att vara självständig, ringa och fixa själv, checka google maps och kunna ta mig till ett helt nytt ställe utan annan hjälp. Sånt. Vuxet. Bara sticka, göra saker själv, utan att behöva be om råd, kunna arbeta för egen maskin, ja... ni fattar!

Fantasy and reality fluctuate
As the dream bodies hover between the dream world
And the dawning awareness of their own tragic situation

För att liksom, återkoppla till den här 'nyfunna explosionen av vuxenhet' så kan jag berätta om min haschpsykos jag upplevde där vid nyår. 
Jag hade fått Cannabis av väldigt bra kvalitet av en vän. I julklapp, väldigt uppskattat. Flera år sedan jag rökt på faktiskt, och jag har alltid tyckt om bland annat hur alla känslointryck förstärks - favoriten är hur spottet vibrerar i halsen, hur varje minsta beröring blir till ett fyrverkeri. Och så vidare, om jag inte hade så dålig ekonomi så hade jag nog rökt på betydligt mer!

I alla fall så har jag erfarenhet av att röka Cannabis. Jag har då i t.ex. 3/4 tillfällen bara mått bra. Bara känt mig euforisk (otroligt lycklig!) och tyckt att livet är det vackraste som finns. Dock vid den där 1/4 så har jag fått mindre panikattacker och trott att jag skulle kvävas (då röken man inhalerar är väldigt stark, i jämförelse med vanliga tobakscigaretter). Men det har gått över väldigt snabbt, kanske pågått inte längre än en halvtimme.

Dock så... styrkan på gräset jag rökte i nyår var otrolig. Misstänker att det var syntetiskt hasch. Eller bara väldigt 'bra fördelat'; större andelar Cannabis än tobak. Oavsett så var jag ju INTE SÅ SMART och drack alkohol innan jag rökte på. Vilket jag har kunnat göra förut (och den här gången blev det endast två drinkar, inte fyra eller fem, som det annars kan bli en ensam hemmakväll 'då jag får göra som jag vill'). Planerna för kvällen var att lyssna på musik, se på favoritfilmer och ha sex (med mig själv; det är få som orkar handskas med mig). Bara bra saker, med MÅ BRA löften. Inget destruktivt. Hade t.ex. inte ens en tanke på att skära mig själv.

I alla fall så började det bra, första jointen var underbar, det kändes som att komma hem till en gammal vän. Som man inte har träffat på flera år men älskar lika djupt ändå. Det är verkligen världens lättnad.
Känns ungefär som att vara alkoholpåverkad, men mycket 'mildare i kanterna' och ett intensivare hög, fast med mindre nackdelar som illamående eller yrsel.

Men ja... det fortsatte tyvärr inte sådär.
Jag kände att pulsen kickade igång rejält. Vilket inte är ovanligt då man är påverkad, jag menar... kroppen kämpar ju mot att förbränna ett 'onaturligt' ämne som överflödar systemet med för många signalsubstanser. Man behöver inte vara läkare för att förstå det, haha!
Sedan gick det från att jag var ovanligt paranoid (är det annars också, men 'lindrigt') till att jag var fullt övertygad om att jag skulle dö. I alla fall få en hjärtattack.
Hur mycket jag än må romantisera t.ex. självdestruktivitet och droger så vill jag personligen inte dö. Jag har aldrig försökt ta livet av mig 'på riktigt' (undantag kanske snittet i min vänstra handled som krävde mina första fem (och hittills enda) stygn).
Jag har alltid varit för envis. Njuter för mycket av 'det förbjudna' i livet för att vilja 'säga farväl'. Skratta med bästa vänner sedan flera år tillbaka, prata skit hela natten och älska varje sekund, ha ett flertal engångsligg med långa män med breda axlar och bultande kukar som alltid känns liite för stora, ta foton på sig själv och faktiskt tycka att man ser fan.. helt okey ut, ibland tror man genuint på det alla andra säger att "åh, du är så djävla vacker.". Allt sådant där som inte innebär extrem ångest. Som man kan återhämta sig från, såhär i efterhand. Lättare att läka skammen från ett dåligt ragg än att tycka att man har skurit för ytligt (vad fan är det för djälva skitsnack egentligen?! Att man ska känna sig mer värd för att man skär djupare = förstör sig själv ännu mera. Varför inte nöja sig med småsår (som oftast blöder lättare och mer...)).

Känner att jag kommer lite ifrån ämnet, haha. Min haschpsykos, så var det!
Ja, alkohol och Cannabis har fungerat för mig förut men inte den 31 dec. Då gick det helt åt helvete. 
Jag hade så ont i bröstet av min höga puls och fick sådan panik att jag ringde 112 (två gånger, frågade om det var säkert att man inte kunde få en hjärtattack av Cannabis). Jag hänvisades till Giftcentralen och pratade med en trött kille där, han gav rådet att jag borde ringa efter en taxi, då den skulle vara snabbare än en ambulans som vid nyår är ganska så fullbokad, tydligen.

Sagt och gjort, jag ringde Taxi Stockholm och bad dem skicka en bil som skulle ta mig till Danderyds sjukhus. Lite mer än 600 kronor gick det på. Hade nyss köpt 'nyårsalkohol' (blandat White Russian drinkar hemma) för 300 spänn så kontot skrek...
Men jag antog att jag skulle vara glad om jag överlevde min hjärtattack, hade gladeligen betalat sjukhuskostnader och sånt; nallat från mitt sparkonto men det skulle inte göra så mycket då det handlade om liv och död. Var så jag tänkte i alla fall.

Den trötta killen i telefonsamtalet innan Taxi Stockholm hade sagt att det var fysiskt omöjligt att ha en hjärtattack i flera timmar (som jag beskrev för honom i panik). Så det gav mig en liten lättnad då jag satt i taxin.
Anmälde mig i receptionen och bad att få kostnaden för mitt besök på faktura (runt 850 kronor... och de har inte skickat den än vilket gör mig panikslagen, vill inte stå i skuld), väntade en kort stund i väntesalen och blev sedan ledd in i en sal med en massa läskiga sjukhusmaskiner, fick göra EKG och allt... men jag tog hands om av väldigt trevlig personal, alltid nåt!

Upplevde tolvslaget ur en sjukhussäng (kunde se på hjärtmonitorn att jag hade 100 i puls, detta höll i sig i någon timme eller två, hade säkert runt 200 innan jag ringde efter den där djävla taxin VARFÖR ÅKTE JAG INTE BARA IN MED PENDELTÅG hade då bara behövt stå för kostnaden för mitt sjukhusbesök DJÄVLA SKIT ("alltid lätt att vara efterklok").

So this is what it feels like
When you’re back at the start and both your hands are tied
And this is what it sounds like
When you can’t break free but they hear you screaming

Det fastställdes dock (turligt nog) att det, kombinerat med Cannabis och alkoholen, framförallt var musklerna i min bröstkorg som hade spänt sig så fruktansvärt hårt på grund av stress och panikångest. Domnandet och den strålande smärtan i vänsterhanden hade bara varit 'hjärnspöken', för det är omöjligt att jag som i övrigt frisk 20 åring skulle få en hjärtattack av en substans jag hade haft tidigare erfarenhet av.

Så jag tackade sjukhuspersonalen otroligt många gånger, hjärtligt och med eftertryck. Fick skjuts hem från Centralen av föräldrarna som var påväg från en nyårsfest. Ljög och sa att jag varit på krogen och blåst 600 spänn på dricka, men haft skitroligt. Ha-ha. Var mest chockad att jag överlevt och faktiskt kunde säga "Jag älskar er" till mamma och pappa. Otrolig känsla det där. Att vara gränslöst lycklig och verkligen uppskatta det man har.

Why do I got to learn the hard way
Why do I got to burn my bridges down
Now that I feel so numb
Can’t I just be me for fuck’s sake
Maybe I don’t have a purpose
Maybe I cut way too deep
Or maybe I’ll scratch the surface
To find out that I’m not worthless

And I have never been so alive

Som slutsats så kan jag säga att den där känslan var extremt skrämmande. Något av det mest fruktansvärda jag varit med om hittills. Jag överdriver inte nu. Specifikt att känna sig så nära döden. Att just då tvingas kämpa mot att acceptera att jag kanske kommer att dö. Det var så galet obehagligt att jag inte ens kan 'ge det rättvisa' i text.
Den där tanken och känslan att "Nu dör jag och jag kan inte förhindra det".  
Efter det kom tankar som "Har jag gjort allting jag velat i mitt liv? Är jag nöjd med det jag åstadkommit hittills? Vad ångrar jag? Vad kommer jag sakna?" Det var några timmar där då jag verkligen 'fick öva' på att acceptera hur saker hade sett ut, att jag liksom... skulle sluta mitt liv i sängen i mitt rum, helt ensam på nyårsafton...


Så... Jag tänker idag att "Vad är mer läskigare än den där haschpsykosen?"
Svaret är Nej, det finns inget annat i min vardag som är mer skrämmande.
Vakna, äta, ringa samtal, söka jobb, umgås med människor. Kommer inte ens i närheten. Jag kan klara allt, bara jag vill och försöker tillräckligt mycket och länge. Jag är fortfarande ung. Så det borde ju inte vara försent, inte någonstans!

Ja, så... haha...
Det har varit ett otroligt händelserikt nyår för mig, om man säger så. Shit, fattar verkligen inte att jag orkade med en sådan enorm påfrestning. Jag är starkare än vad jag först trodde? Något sånt. Är i alla fall glad att jag överlevde. Innerst inne är jag oerhört lättad. 

Har nu 'skrämts tillräckligt mycket' för att ha modet nog att på allvar göra en förändring i mitt liv. Vara stolt över mig själv; Att. Jag. Försöker.
         
Sedan kan man ju fråga sig själv varför jag väljer att fortsätta röka vanliga cigaretter och dricka mer alkohol än vad jag egentligen borde. Man kan fråga sig varför jag fortfarande får 'en längtan' efter att skära mig. Vara destruktiv. Trots mina (små, men gradvisa) framsteg.

Antar dock att det tar lite tid. Man måste vänja mig vid att ta hand om mig själv, i motsats till att förstöra.
Det kommer ta tid, men jag ska klara det. För min egen skull i första hand, sedan för föräldrar och nära vänner.

... Om ni har orkat läsa så här långt så blir jag lika förvånad, som överraskad och glad. (Tror det är det längsta inlägget jag skrivit på länge. Mycket att berätta och dokumentera!)
I alla fall TUSEN TACK, till alla mina läsare! ♥ Förstår inte riktigt vad det är i mitt liv som är så intressant, och trots att jag skriver så sällan så uppskattar jag alla kommentarer, det gör jag verkligen, puss!

Sitter och dricker rödvin direkt ur flaskan. Började med vinglas men det kändes så onödigt, haha.

Har börjat röka (igen). Senast jag tog upp en cigarett var väl ungefär ett år sedan, innan dess har jag snusat.
Det är nästan som om jag gör någon slags revolt mot vuxenlivet... eller att jag desperat vill uppleva en nostalgisk tripp till mina 'unga dar'. Jag tycker inte att det gör så mycket... alltså, okey, jag vet att det är fruktansvärt giftigt att röka. Men likaså är att dricka nästan varje dag eller att skära sig (jag riskerar allvarliga skador och/eller infektioner). Det känns i alla fall som att mitt liv är ett evigt frågetecken.

Jag menar, jag lever i nuet - men ändå inte - det gör jag verkligen (nästan så att jag vill börja fnysa åt mig själv).
Jag är väldigt bekväm av mig, det är jag medveten om - jag sitter liksom inte och är missnöjd med allt fint jag har, både prylar som familj. Jag är oerhört tacksam för att jag har turen att ha en familj (inräknat blodsband, vänner) som älskar mig. Men trots en exceptionell barndom så såg mina tonårsår... mindre bra ut. Likaså nu då jag ska anses vuxen. Såklart att det ser betydligt bättre ut idag än vad det gjorde, kanske för fyra år sedan. Men ändå. Ändå...så kan jag inte förstå det här med framtiden.

Jag blir oerhört imponerad av folk i min umgängeskrets eller släkt som jobbar och/eller har lägenhet. Skulle någon bjuda in mig i 'deras etta' så skulle jag bara gå omkring 'med glitter i ögonen' och typ... älska varje yta trots att ägaren inte hunnit städa. Så tänker jag att, åh... jag vill också ha så här. Jag vill också. Min egna lägenhet, mitt space. Hemskt gärna dela det med min bästa vän. Ha ett eget jobb; tjäna egna pengar, ha råd med allt jag behöver och även några nöjen vid sidan av som t.ex. tatueringar eller mer piercingar (har redan tre i läppen, tre i vänster öra och fyra i höger). Åka till London över helgen och shoppa, se på bio eller gå på museum, äta en Full English breakfast och mot kvällen ta en Guinness på den lokala puben, gå på promenader istället för att ta tunnelbanan överallt... hoppas att jag stöter på Tom Hiddleston och får en autograf eller ett foto med honom, kanske en kram, en kindpuss, ett leende...

Jag vet inte, jag vet inte vad jag vill (inte egentligen).
Jag vill så, så mycket, önskar och längtar efter så otroligt många saker.
Jag vill vara självständig. Vill kunna jobba och betala hyran. Helt på egen hand, kämpa på för egen maskin. Visa för alla andra (men mest mig själv) att jag faktiskt kan. "Jag kan själv". Klarar av att leva utan dödsångest. Utan tvånget att hela tiden ifrågasätta min existens. Utan den konstanta rädslan för misslyckande.
Mest vill jag nog vara ekonomisk obereonde. Men för att ens ha chansen att nå dit så måste jag få ett jobb och börja arbeta. Det finns inga genvägar, hade det gjort det så kan ni vara djävligt säkra på att jag hade tagit just den vägen.

Visst är det skönt att uppnå något man har jobbat för en längre tid, men att få det utan att behöva lyfta ett finger är ju rent önsketänkande, ja, men ändå... Ni förstår vart jag vill komma?

Det är inte att jag är lat. Inte alls. Hade jag varit lat så hade jag t.ex. aldrig gått ut gymnasiet (=tagit studenten) med strålande betyg. Aldrig fått praktik i två veckor på en framgångsrik spelbutik. Aldrig varit tillsammans med min (ex)flickvän i tio månader. Sådant, ni vet... viktigt...?
Jag har bara för mycket ångest, rädslor och krav på mig själv. Jag själv står ivägen för mig. JAG HAR ALLTID STÅTT IVÄGEN FÖR MIG SJÄLV.

Men så... det borde ju vara så att man bara kan lyfta sig i kragen och göra. Bara göra. Agera, utföra, uppfylla.
Inte endast tänka, fantisera, önska, längta. Som jag alltför ofta tenderar att göra.

"Jag dras till eskapism".

Sitter hellre och spelar Final Fantasy X hela dagarna lång, läser en bok eller skriver, än att möta verkligheten och alla dess krav och förväntningar.
Om jag kunde så skulle jag tillbringa varje timme med att göra saker jag tyckte om och hade intresse för. Som inte gav mig ångest. Inte var fulla av måsten. Jag skulle stänga in mig i mitt rum och väldigt sällan gå ut. För jag trivs i min ensamhet, i mitt eget sällskap. För det är bara jag, och jag vet vad jag tycker om och älskar.

Men den där lyckliga perioden måste få sitt slut någon gång. Ingenting kan vara perfekt eller problemfritt hela tiden. Det går bara inte, man måste... man måste alltid uppleva den mest extrema misären för att kunna uppskatta den yttersta lyckan.

Jag medger att jag kan tröttna på mitt bekväma liv. Jag vill ha äventyr, utmaningar. Uppfylla drömmar och inte ruttna bort i min säng. Vara stark, inte svag. Kunna säga att: Jag har varit på botten men tagit mig upp till toppen. Jag har avancerat, utvecklats... blivit något, någon.

Men än så länge är allt det här bara tomma ord, inte ens i närheten av handling. Ord via tangentbordet på datorns skärm. Via elektrisk impulser från min hjärna, som skapar ett språk jag och andra känner igen. Ut ur fingertoppar... trötta fingertoppar. Från ett sinne som har gett upp otaliga gånger men ändå envist hängt sig fast vid det där lilla... sista hoppet. "Hoppet är det sista som dör ut hos människan".

Antar att jag innerst inne bara vill ta det lugnt och vila... vila tills jag blir trött på att ligga ner. Så trött på mig själv och min nuvarande situation att jag ger mig ut i världen för att göra en personlig (själslig) förändring (förvandling).

Jag är som många andra (vill jag tro i alla fall) då jag oftast alltid behöver en chock eller gå igenom något traumatiskt för att genuint vilja göra något annorlunda. Jag behövde skära upp handlederna och åka in för att sy/använda sårtejp hemma, för att ta skolan/mitt liv på allvar. Det är ett farligt sätt att chocka mig själv på, men jag har aldrig varit med om något annat som 'tar' så bra? Inte innan mina attacker av PTSD har jag viljat ändra min livssituation; inte innan min värsta panikattack någonsin bland en stor folkgrupp i ett litet klassrum...
Det krävs alltså extrema känslouttryck eller reaktioner för att få mig att vilja ändra på något i mig själv.
Jag måste skrämmas till förändring.
Och det i sig självt gör mig skräckslagen 'i förtid'. Liksom, vad är det nästa gång som måste inträffa för att jag ska hitta motivationen till förändring? Ett självmordsförsök? Jag vågar inte spekulera längre, det är ett alltför känslig ämne det här.

Vilket gör så att jag gör mitt yttersta för att undvika det. Vilket i sig självt inte är hälsosamt, någonstans.
Jag vet inte vad jag ska känna längre, det blir för mycket. För påträngande, nära. Obehagligt, kallt. Vill bara blunda, glömma, förneka.

Kände att det var ett bra tag jag skrev här senast.
Men det kanske inte gör något, jag menar, det här är egentligen som min dagbok, fast i publicerad form online.
Och då får det ibland ta sin lilla tid för orden att flyta ur fingertopparna.
Vet heller inte exakt vem eller vilka som läser/följer min blogg (då jag så sällan uppdaterar).
Bered er på ett av mina längsta inlägg.
Vill även varna för triggande innehåll (självskada).

Jag har oavsett börjat min återhämtning efter att ha stressat något så fruktansvärt över en hemtenta. Det 'slutliga' utkastet är klart nu i alla fall och imorgon väntar bara en genomläsning, vilket känns obeskrivligt skönt. Jag klarade det ändå! Trots att jag haft så stark panikångest över att jag inte skulle bli klar i tid, att den färdiga uppgiften inte ser okey ut (enligt mina ögon)...

Sånt där som en 'vanlig' människa hanterar genom att ta några djupa andetag, sträcka på ryggen, knäcka knogarna och 'bara' ta tag i skiten. Utan kallsvettningar eller flimmer för ögonen.
Utan att börja gråta och bli så extremt frustrerad att man bara tänker att "ja, nu vore det ganska avslappnande att skada mig själv, det hjälper ju garanterat, bara blockera den där pumpande (skrikande) venen, på med sårtejpen (fastnar inte, för mycket blod) och bandagen (vitt blir rött, går för snabbt, vill inte att det skulle bli såhär, nej, stopp)" och sedan "ahmen det blev ganska rena snitt ändå (skriksvartröda med gula fettkuddar) det här läker nog finfint för liksom nu är ju all ångest borta och det betyder mindre stress (tänker inte på hur jag ska dölja för familjen att det var nära till att gå riktigt, riktigt illa)" och kanske till och med "men lätt att jag gör såhär igen så fort någonting blir för påfrestande, jag är ju oövervinnelig med mina trafikstockningar till ärrvävnad fan överallt (glömt hur ren hud ser ut), bara köpa mer sårtejp och se till att använda rena verktyg för jag, jag kan ju inte dö, jag vill ju inte dö (jag vill bara överleva, som alla andra, jag lovar jag är frisk, egentligen. Lite. Kanske.)".

Jag har lyckas hitta sådana där ruskigt smala rakblad, fjädertunna verkligen. Inte vågat pröva de än, det är till och med så att jag skräms av dem. Vilket är ett enormt framsteg. Att jag i förväg tänker på skadan jag kan göra och vilka potentiella livshotande konsekvenser som kan följa. Det spelar egentligen ingen roll om jag håller mig borta från handlederna, i kroppen finns ett antal vener eller ådror som på bara några knappa minuter (som går snabbare än vad man tror) kan göra så att jag blir disorienterad, svimmar (hinner inte stoppa blodflödet) och ligger där och dör. På riktigt, inte metaforiskt.

Då vi ändå pratar så djävla ingående om min självskada så har jag kommit på att den eskalerar lätt om jag har druckit alkohol. Jag får ett enormt sug (oavsett om jag har en ångestfri kväll eller inte), och det är nästan så att jag känner blodsmaken i munnen eller hur rakbladets stål vibrerar mot min hud. Tror att det beror på att jag känner mig mindre hämmad då jag är påverkad, och att impulskontrollen lätt glöms bort; den där normala spärren jag annars har är så lätt att vika och böja sönder.
En till sak är att jag också nästan planerar en självskadeepisod så fort jag vet att jag ska sitta (ensam) och dricka... och att jag sedan blir arg på mig själv om 'ingenting händer'. Idag är det lite annorlunda, jag kan gå och lägga mig efter ett antal öl utan att få skuldkänslor för att jag inte skadat mig själv.

Det är helt sjukt, jag vet. Jag borde ju bli alldeles superstolt över att jag kan stå emot, trots plötsliga och kaotiska panikattacker som aldrig verkar ta slut (om de ens inträffar numera så brukar de pågå i allt från en halvtimme till två timmar).
En av många försvarsmekanismer jag har använt mig av förr och idag, är att stänga in mig på mitt rum och sova i uppemot 14 timmar, allt för att slippa känna, slippa stirra ur panikpupiller och inte kunna andas även fast bröstkorgen rör sig obehindrat. Jag tenderar att bli paralyserad och önska livet ur mig själv, jag vill bara bort från smärtan och om det innebär att jag måste dö så måste det väl bli så... eller, hm, nej.
Så ångrar jag att jag ens tänker så, för usch vad jobbigt det skulle bli för anhöriga att hitta mig död, och fy fan för allt jag har lyckats med och överlevt hittills, dör jag så är ju allt det förgäves.

Jag vill kunna fungera som man ska, jag vill kunna arbeta i samhället och inte oroa mig för att dölja bandagerade kroppsdelar, utan bara behöva förklara varför jag har en massa läkta ärr.
Jag vill framförallt ha långsiktiga metoder, verktyg och synsätt som gör så att jag kan hantera problem som dyker upp i vardagen, vanliga problem som rapporter med deadline, söka och behålla ett jobb, ringa och beställa läkartid, betala räkningar och handla köksmöbler på ett fullsmockat IKEA, förhandla med myndigheter, skriva på kontrakt, åka kommunalt i platser jag aldrig varit på förut, klara av att läsa en kort vägbeskrivning, gå ut sent på krogen men vara i tid på jobbet dagen därpå, hitta en partner jag vill leva med, förhandla om vem som ska göra disken, kunna ha ett anspråkslöst men lagom tillfredställande sexliv och vakna dagen efter utan att känna äckel eller ånger, lära mig att inte explodera av irritation om pojkvännen snarkar eller kastar strumporna utanför tvättkorgen eller om flickvännen har glömt att trimma könshåret, ta hand om min hälsa och sluta oroa mig över om magen står ut någon centimeter extra ibland, göra en pengabudget och verkligen hålla mig till den, ha en dröm och faktiskt uppfylla den, planera och göra, göra på riktigt, inte bara tänka på att jag ska eller önska att jag kunde.
Sånt. Normalt. Vardagligt. Minst lika bra som dåligt. Inte kaotiskt. Sånt som är motsatsen till självdestruktivitet. 

Både teoretiskt och praktiskt sett så finns det inga hinder för att det där ska gå. Att det ska gå för mig att uppfylla en stor del av sakerna jag räknade upp. Inte omöjligt att jag klarar av att en dag hantera olika typer av stress utan att känna en längtan efter att fylla kroppen med sår och ärr. Så många, så många ärr. Så mycket ångest. Så sjuka beteenden och beroenden. Men de måste ju alla ge mig något, annars skulle jag väl fanemig inte fortsätta med dem? Eller?

Jag är förankrad i tvivel men simmar samtidigt i en sjö av hopp. Fast i mörker men ändå dras jag envist till ljus. Förvirrad och kluven men ändå klartänkt och beslutsam. Ung men gammal, intelligent men dum. Självisk men... haha, där hittar jag nog ingen motsats. Jag kommer alltid vara självisk i någon mån. Det är fullkomligt naturligt för mig. Trots att jag ställer upp för vänner som har det svårt så handlar det alltid i slutändan om mig. Mig och ingen annan. Jag må ibland vara en hycklare, men jag är ingen lögnare. I alla fall inte då det kommer till det här.
Jag är egoistisk. Djävligt innesluten i mig själv och mina egna känslomässiga behov.

Men varför i helvete ska jag skämmas över det?
De människor som har känt mig tillräckligt länge vet att jag ibland behöver korta (oftast längre) perioder av ensamhet, av isolering och okontaktbarhet i någon form. Men dem vet också att jag oavsett frånvaroperiod alltid kommer tillbaka.
Jag kallar inte någon för bästa vän bara för att jag vill vara snäll.
Jag säger inte 'Jag älskar dig' eller 'Jag tycker om dig' bara för att verka inställsam eller speciell. Yttrar jag sådana ord så menar jag de av varje fiber och nervsträng av mitt hjärta. Så ingen ska fan komma och säga säga att jag ljuger, döljer eller hemlighåller.  
     
Mycket kan sägas om mig men jag sviker inte. Jag inser att det finns folk i min nära bekantskapskrets som tar illa vid sig på något sätt om jag inte kontaktar de på ett tag, de hävdar kanske till och med att jag har glömt bort eller ignorerar deras existens.
Men jag kan ärligt talat säga att jag inte bryr mig (bryr mig gör jag väl, men väljer att inte lägga ner energi på oro eller nojor). Inte då jag är i min 'isolationsperiod'.
Jag tänker slutföra det jag känner att jag behöver få gjort och kommer sedan 'dyka upp igen som om ingenting har förändrats'. 

Sån är jag. Antar att man kan kalla mig för en free spirit. Jag kommer och går, stannar i olika perioder i folks liv, försvinner och dyker upp.
Kan folk bara lära sig att ge mig tid (oavsett hur ångestladdat detta är), så ska de se att det i slutändan löser sig.

I want to see it with my own eyes
The moment when people’s wishes
come to a brilliant fruition within the light

Everyone cried, wanting wings to fly
Their lives play
the chorus of the whole sky

When my burnt out wish
wrenches open the sky
The flowers will surely be in full bloom
in my nostalgic hometown

The remnants of the dreams of the stars that twinkled fiercely

Pendlar mellan 50,8 och 51,2 kg med 28,8 procents kroppsfett, krävs att jag håller mig efter 1428 kalorier per dag för att inte gå över till 52 kg vilket sedan länge varit min personliga mardrömssiffra, jag som annars alltid har stått säkert på 48 kg.

Jag verkar i alla fall vara av en sådan kroppstyp att jag inte ser tjock ut om jag går upp i vikt utan bara väldigt svullen samt att allt sätter sig runt magen. Det är otroligt jobbigt då det 'förstör' utseendet på vissa outfits och gör så att jag får ont i magen då jag tvångsmässigt håller in den så fort jag sitter eller ska böja mig ner.
Inte ens då jag ligger plant i sängen så sjunker magen in och det har jag inte upplevt på flera år. Brukade dra handen över revben, höftben; magen var en dal inte en kulle. Panik.

Jag vet att det finns viktigare saker att oroa sig över, som till exempel en större kursuppgift och att förbereda sig inför högskoleprovet. Händer mycket den här veckan, blir alldeles yr bara av att tänka på det.

Ångest, ångest, ångest. Vill inte alls vara med just nu. Förstår inte varför jag inte bara kan ta tag i mina problem direkt utan att sitta och 'förvägsnoja', varför det ska vara så djävla svårt för mig att slutföra.

Blev ett kort inlägg den här gången men jag orkar ärligt talat inte skriva mer, så trött på skiten.
Så utmattande att vara jag.

Igår kväll diskuterade jag mycket med min mor, för det mesta tog vi upp hur jag är fullt övertygad om att jag har en starkt inneboende rädsla av att binda mig (kärleksförhållanden).

Hon tittade snett på mig där hon satt i förarsätet på bilen och fnös lite. Syftade på att jag inte är rädd för att binda mig mer än att jag är skräckslagen attt förlora de jag älskar.
För jag har alltid upplevt att då det officiellt blir pojkvän/flickvän eller flickvän/flickvän (kort sagt "Vi är ihop. Den här personen är nu min partner") så uppstår en "shift", en smygande men märkbar förändring i hur man relaterar till varandra. Allt blir lite allvarligare, kravbilder höjs och minsta problem förstoras upp.
Men mamma tror att det är för att vi människor har löjligt höga krav på vad som förväntas av en parrelation till skillnad från en då man bara är vänner. Det borde ju egentligen vara tvärtom, haha!

Jag ska försöka att inte gå in på så många detaljer då vi pratade länge och väldigt djupgående.

Dock så kan det inte vara så att jag är rädd för att binda mig då jag, för att ta ett slående exempel, har många unika och långvariga vänner som jag värdesätter nästan mer än mig själv. Det är därför jag får ångest om en vän och jag har bråkat och därför jag nästan besatt, direkt vill lösa konflikter så att de inte ligger och skapar fler problem.
Som ung kunde jag uttrycka farhågor om att jag inte ville såra mina vänner eller min nuvarande partner (eftersom jag bara ser fel hela tiden, små saker irriterar - han snarkar, hon är för krävande i sängen, han är för påträngande offentligt, hon säger inte åt folk att jag är hennes flickvän). Det var ofta jag som gjorde slut först men som ändå fruktansvärt gärna ville försöka vara vänner ändå. Det hela bottnade alltså i att jag inte ville förlora personen.

Någonting annat vi diskuterade var också hur mycket ångest jag har över framtiden och att jag i nuet då nojar över saker som att söka jobb. Jag har många stora drömmar (en av de är att flytta till London och skapa mig ett liv där) men den så kallade mittenvägen mellan NU och DÅ är svår för mig att se och hantera.
Jag vet vad jag bör göra för att komma vidare i mitt liv men jag får en sådan förlamade ångest av allt som anses vuxet, att det slutar med att jag gör mycket lite eller ingenting alls.

Mamma betonar då att jag måste lära mig att se och jobba mer med delmål istället för att hela tiden fokusera på "drömmen i framtiden" än "situationen i nuet". Hon har personligen fått mycket hjälp av psykoterapi; att på djupet gå in på egna svårigheter och att inte gräva ner sig så mycket i vad andra människor gör eller säger.

"Allt är en fråga om tid. Det handlar inte om att någonting är omöjligt att göra, för det är det aldrig. Det är aldrig försent att uppfylla drömmar och att växa som individ. Det är inte OM du kommer göra någonting, det är HUR och NÄR."

Och hon har ju rätt, det har hon. Jag vet det ju själv, har sett hur jag påbörjar och slutför arbeten i skolan, nu som då, mycket med hjälp av min kreativitet och andra närliggande talanger. 
Jag nojar över när jag ska skriva klart och få min självbiografi publicerad och om lärarna som har stöttat mig genom åren kommer att leva då; jag vill till exempel skicka ett exemplar av min bok till två enastående bild- och gymnasielärare. Tänk om jag inte hinner tacka alla de som faktiskt förtjänar en djävla medalj för allt stöd de har gett mig... Tänk om de jag älskar, min familj och mina vänner, inte kommer vara där den dagen då jag äntligen kan säga att "Jag klarade det! Titta! Jag har lyckats komma dit jag ville i mitt liv! Jag har gjort det, jag hade aldrig kunnat drömma om att jag skulle bli så här stark!"

Hah, jag sitter och gråter då jag skriver detta. För det är så laddat, jag är så emotionellt investerad i hur jag vill forma mitt liv, jag är så insnöad i idéen att tiden springer ifrån mig, att det kanske kommer en dag då jag är för gammal, att jag en dag kanske kommer ha låtit mina talanger tyna bort och försvinna...

Men så får (och kan) det fanemig inte bli. Jag måste intala mig själv och det är okey att stå och trampa på ett och samma ställe ett tag, det är okey att få ångest och vara rädd. För det är ju egentligen helt naturligt då det gäller större förändringar. Skulle jag vara helt oberörd så är något definitivt fel. Såklart jag är orolig över hur saker kommer att se ut om kanske ett (eller tio!) år. Som min kära mamma sa: Det är bara en tidsfråga.

Bara en tidsfråga då jag har ett fast jobb, bara en tidsfråga då jag inte längre får panikångest över 'normala' saker som 'alla andra' klarar av mycket lättare än vad jag kanske har gjort eller gör.
Det är bara en tidsfråga innan jag sitter på ett café i London med min egna lägenhet runt hörnet. Bara en tidsfråga innan jag träffar Tom Hiddleston.

En dag kommer jag att lyckas och det kommer tills dess vara helt upp till mig om jag vill ta tillvara på mina talanger, då jag genuint också vågar göra alla de saker jag vill och önskar att jag kunde.
Trots att jag tjatar om faktumet att jag för i helvete bara är 20 år gammal och har hela livet framför mig... så stämmer det ju. Egentligen. Jag kommer en dag kunna inse det lika mycket med min logiskt förnuftiga sida som med alla aspekter av den känslosamma.

Jag har kommit en bra bit på vägen (jag har överlevt trots att jag är två månader för tidigt fött, jag har tagit mig igenom ätstörningar, kommit över den värsta delen av mitt självskadebeteende, jag har gått ut gymnasiet med strålande betyg och pluggar nu till att i framtiden bli psykolog eller något liknande där jag får nå ut till andra som behöver stöd och hjälp). Detta är bara början, jag har börjat att ta itu med mina problem, börjat att se lösninar och framförallt varit (och är) med om en markant förbättring i hur jag omvandlar negativt tänkande till ett positivt. Detta ska gå, det måste gå.

Vaknar av att jag känner mig smutsig. Det är inte så att jag stinker, jag duschade för en dag sedan, det bara... känns obehagligt att vara i skalet man bör kalla kropp.
Så jag går upp, sväljer mina piller, duschar och slänger i en tvätt.
Vet med mig att jag oftast känner mig renare om jag har så lite hår på kroppen som möjligt så jag epilerar armhålor och bikinilinjen, smörjer in hela kroppen med en kräm som doftar fräscht, maskerar min egen doft temporärt.
Känns mycket bättre. Trots att jag inte är nöjd med vissa former på min kropp så försöker jag tänka att det kunde varit mycket värre och att jag ser rätt bra ut ändå, jag har i alla fall vackra ögon och fint hår.
Det låter löjligt, men då jag är ensam hemma försöker jag gå omkring i så lite kläder jag vågar för att tvingas möta och se på min kropp i mina många speglar då jag gör vardagliga sysslor; är så avskalad som det bara går. Måste lära mig att tycka om (framförallt acceptera) min kropp trots att det ibland känns obehagligt att vakna i den.

Jag går sedan omkring med ångest. Inte så att det blir till panik, har bara en sådan där tryckande känsla i bakhuvudet, det spänner lite över bröstkorgen och mina händer skakar. Var kämpigt att hacka paprikan till smörgåsen, orkade heller inte äta upp hela så sparade resten till lunch. Har svårt att hitta inspiration till att laga mat, måste hela tiden intala mig själv att jag ska äta. Jag gör det men jag har ingen lust, alls.

I allt detta som är ett förstadium till panikångest eller en kommande panikattack (känna mig smutsig, ser småskavanker på kroppen och inte helheten, väldigt svårt att skaka av mig min 'vardagsångest') så inser jag att jag måste bli vuxen. Jag har inget val längre, jag måste växa upp.
Ska påbörja två kurser på universitetet och behöver inhandla åkkort och kurslitteratur, jag måste vara social och artig mot främlingar, måste ge mig ut i världen igen. Måste ansöka om studiebidrag och ringa runt, ha koll på mejlen, inte sätta mobilen på ljudlös. Har inte tid att lata mig.
För att jag ska klara detta måste jag bli starkare, bygga upp ett hårdare skal, jag måste lära mig att stå ut; hålla ut. Jag har inte råd att vara bekväm längre, jag måste ge mig ut utanför min trygghetszon, hur djävla jobbigt det än är så måste jag bita ihop och agera som den vuxna kvinnan jag egentligen bör vara.

Trots att jag bara vill sätta mig ner och skära mig i armarna så vet jag att det inte löser någonting, grundproblemet finns fortfarande kvar trots nya röda, argt skrikande ärr. Grunproblemet är mitt dåliga självförtroende, mina svårigheter att tro på mig själv.

Jag måste börja tro på att det är möjligt för mig att förändras, att bli självständig. I praktiken, inte bara teorin.
Spelar ingen roll hur mycket ångest eller panik har, på något sätt måste jag klara detta, det ska fan gå.

Ska jag ta mig till London innan jag och mannen jag är förälskad i blir för gamla så måste jag börja agera. Jag måste skapa en bra balansgång, en bra grund att stå på här i Sverige först. Jag måste bevisa för andra, men framförallt mig själv att jag klarar av att göra saker på egen hand.

Nu tickar det så fruktansvärt HÖGT på skärmen, ni vet det där strecket som blinkar och förväntar sig att man ska trycka på tangenterna, skriva någonting. |

Dagen hittills har gått ut på att försöka göra allting så metodiskt och lugnt som möjligt. För det är ju så man ska göra, lugna ner sig då man är stressad?
Jag har städat lite idag, försöker intala mig själv att jag inte ska få ångest av ett smul- och dammfritt hem. Att allt känns lite bättre, inte så spänt.
Läsa några kapitel i en bok, sträcka på mig ordentligt, stretcha trötta muskler.

Måste påminna mig själv att äta, äta är bra. Det ska man göra med jämna mellanrum. Frukost, lunch och middag. Kanske ett mellanmål någonstans.
Ta mina mediciner, det är också viktigt. Har ju en så fin grön dosett till det, hjälper mig också att komma ihåg vilken dag det är.
Tvätta ansiktet på morgonen och borsta tänderna noggrant samt bada piercingar i koksaltlösning.

Sånt där, det är bra. Visar på att jag inte är helt virrig, trots att jag tappar skedar i golvet och glömmer vart jag ställde tekoppen.
Tycker att glasögonen är smutsiga men då jag tittar så har de inga fläckar.
Försöker påminna mig själv att SLUTA dra bort torra hudflikar från läpparna, för det är minst lika äckligt och irriterande som att höra någon bita på naglarna eller offentligt sitta och pilla bort sårskorpor, usch.

Känns som om någon har virat in mig i bomull eller som om jag går igenom dagen smått lullig efter några drinkar. Helvrickat verkligen; då jag vaknade relativt tidigt, har ätit mat och druckit vatten samt fått göra vardagssysslor i min egen takt. Bara faktumet att jag är ensam hemma och får lulla runt bäst jag vill är ett stort plus.

Slutsats: Klockan är knappt fyra på eftermiddagen och jag har ångest.
Tänk er... en rastlöshet. En slags apati kombinerat med en bottenlös otålighet.
Som om man är innesluten i en liten låda och konstant väntar på att någon ska knipsa upp hänglåset. Det är den där väntan som får mig att vilja skala av mig huden. Man vankar av och an mellan dessa fyra små väggar, försöker intala sig själv att obehagskänslorna försvinner. Försöker jag dock bända upp låset inifrån så gör jag bara illa mig själv i processen och ångrar att jag ens försökte. I samma veva får jag panikångest för att det känns som om inga positiva tankar i världen kommer kunna göra det bra igen.

Det är jätte svårt att förklara, men jag går hela tiden omkring med gråten i halsen och vet inte vart jag ska ta vägen, jag vill ingenstans heller, för läskigt. Försöker göra uppriktiga försök att kolla på jobbannonser och ansökningar online men bokstäverna flyter ihop och mina händer vill inte sluta darra. Vågar inte kolla min mejl, känner mig övervakad. Tror att en man ska ringa på min dörr och borra ner en kniv i min bröstkorg så jag har låst alla dörrar och stängt alla fönster.

Undrar om jag ska fylla ett litet shotglas med Jägermeister. Men inser att jag har tagit mina mediciner som läkaren har hött näven åt mig att nu, nu låter du bli alkoholen. På lång sikt blir även ett litet shotglas ännu större och där ligger faran med självmedicinering. Om inte annat så kan jag tänka så långt, det är bra.
Börjar längta tills kvällen då jag får ta mina två sista mediciner för idag och äntligen sova, så rastlösheten försvinner i och med att jag får drömma och bearbeta stressen.

Nedan följer några av mina absoluta favoritcitat. Två svenska författare, Ann Heberlein och Berny Pålsson och en japansk, Haruki Murakami.

Ni vet förresten kanske inte att Haruki Murakami är en författare som jag beundrar oerhört mycket och hans verk lyser på hedersplatsen i min bokhylla, lyckades idag hitta många fina utdrag ur några av hans (engelska) böcker.
_____________________________________________________________

"Jag längtar inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av. Sanningen att säga så är jag rädd för att dö. Jag är rädd för tomheten, för att allt tar slut, för evigheten. Jag är rädd för ganska mycket, och mycket av det jag är rädd för har med evighet att göra."

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt."
- Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

"Vad det är som jag vill ha av livet, som jag inte kan släppa, som jag fortsätter att söka efter vet jag inte, men jag kan inte avlägsna ögonblicken av kärlek och uppriktig glädje. Jag är inte redo att släppa min föreställning om döden som trygghet, men inte heller att släppa taget om livet. Jag tror på min egen styrka, men vägen till ett liv utan sjukdom är så svår."
- Känn pulsen slå
_____________________________________________________________

"The kind of feeling when everything you’re used to has been ripped away. Like there’s no more gravity, and I’m left to drift in outer space with no idea where I’m going."

“I have this strange feeling that I’m not myself anymore. It’s hard to put into words, but I guess it’s like I was fast asleep, and someone came, disassembled me, and hurriedly put me back together again. That sort of feeling.”
- Sputnik Sweetheart


"Sometimes I feel like a caretaker of a museum—a huge empty museum where no one ever comes, and I’m watching over it for no one but myself."

"I trudged along through each day in its turn, looking up only rarely, eyes locked on the endless swamp that lay before me, planting my right foot, raising my left, planting my left foot, raising my right, never sure where I was, never sure I was headed in the right direction, knowing only that I had to keep moving, one step at a time."
- Norwegian Wood


"And once the storm is over you won’t remember how you made it through, how you managed to survive. You won’t even be sure, in fact, whether the storm is really over. But one thing is certain. When you come out of the storm you won’t be the same person who walked in."
- Haruki Murakami

Jag har en hudflik vid en av mina piercingar i läppen, en så kallad blowout. Den skapas i läkningsprocessen då kroppen fortfarande ser smycket som främmande och bildar då en slags kudde av ärrvävnad som med rätt vård och bra hygien försvinner med tiden. Det är inte farligt, fullt normalt men kan ändå verka störande då tungan är där hela tiden och känner på ringen av tjock vävnad runt piercingens hål...

I alla fall!
Jag kom på den brillianta idén att filma då jag skär av den där hudfliken! Det är inte något man bör göra då den tenderar att växa tillbaka om smycket fortfarande är där och trycker (t.ex. vid en barbell som har en platta på insidan av läppen. Detta typ av smycke ger mig oftast blowouts i tidigt läkningsskede!) Oavsett så har jag en ring i, för att hjälpa hudfliken på traven att 'sjunka tillbaka' in i läppen haha...

Svårt ikväll att forma en korrekt mening, hm.
Men oroa er inte, jag har inte skurit i min läpp än! Hudfliken ser lite ut som en ormtunga... Om jag misstänker rätt så ska blodtillförseln till den snart dö ut och som resultat sjunker den tillbaka, blir mindre med tiden. Ett antal saltlösningsdränkningar och jag är på rätt väg!

För att sammanfatta... Hudflik i läppen. Vill filma hur jag skär bort den. Letar då alltså febrilt efter min gamla kamera som jag brukade ställa bakom spegelskåpet och då rikta linsen mot mig själv, filma vad jag nu höll på med eller ville få med på band.
Så tar jag ut mitt (ungefär två år gamla) minneskort och ser till min stora förvånade lycka, att jag har kvar en djävla massa bilder, åh. De flesta är suddiga, vinkeln åt helvete men ändå... Ändå så känns det nästan precis som om jag har åkt tillbaka i tiden.

Bland en stor mängd av egobilder så hittar jag några väldigt speciella där jag har haft självutlösaren på. Där jag har tagit kort på mina ärrade armar; ärr gömda i det förflutna. Ärr jag hade glömt jag hade.

Tänker dela med mig av en av de här faktiskt... Eftersom jag har beslutat mig för att reservera STÖTANDE och TRIGGANDE bilder för denna blogg. Blir lättare så, även av respekt för nära vänner som inte mår bra av att se bilder som innehåller självskada.



Den första är ganska uppenbart på mina underarmar. Idag, två år senare ser de väldigt annorlunda ut. Men i alla fall... så... tänker jag tillbaka på hur jag såg mina ärr "förr i tiden". De där små och ytliga såren som läkte och blev små fina linjer av silver och vitt... Jag tyckte att jag var otroligt speciell med dem. Helt seriöst såg jag de som gamla goda vänner. Trots att de var små så ville jag "ståta" med dem. Jag gick gärna i kortärmat. Jag ville visa min identitet som "hon den där tjejen som skär sig".

För utomstående kanske detta låter helt absurt, som uppmärksamhetssökande trams. Men för mig var det verklighet och jag medger att jag idag använder mina ärr som en del i att lära känna nya människor: accepterar de ärren så ser de mig som människa inte som missbrukare. Det är en djupt grundad försvarsmekanism i och med att jag i mer än fyra år nu har kämpat med att se mig själv "utan" ärr. Jag är mig själv, ingen annan.   


 
Mycket möjligt att ärren har varit med och skapat min nuvarande identitet... men jag är ändå mer än bara självskada. Jag måste intala mig själv detta, just för att det måste finnas en gräns där jag säger STOPP. Där jag säger att, ja nu är du lite för självdestruktiv, detta kan sluta illa. Sånt där!

Bilden nummer två är på min vänsterarm.
Idag betonar jag hur mycket ytan har förändrats, hur mycket ärrvävnad det är jämfört med frisk, orörd hud.
Jag är lilltjejen som blir rädd av att se fettvävnad och hur en åder eller mindre ven pumpar i takt med mitt hjärtat. Jag blir rädd för att jag tror att jag kommer dö. Min självskada har aldrig varit i självmordssyfte. Aldrig.
I många fall då såren blir som djupast är jag väldigt alkoholpåverkad och ni vet att man då förlorar all uppfattning om vad "bra impulskontroll" innebär. Just då det händer så är jag sällan medveten om hur djupt jag skär då jag tenderar att "hugga och dra" många gånger vilket skapar ett djupare jack (syns i t.ex. läkardokumentärer där de skär på samma område och på precis samma sätt för att få ett djupare snitt). Då jag är nykter så är jag mycket mer försiktigare, hugger och drar gör jag fortfarande men tenderar att vara mycket mer försiktigare än då jag är full; då jag är nykter slutar jag då jag anser att såret blir för djupt. Är jag full så förlorar jag den där "ja men låt oss skita i det här nu, gå o lägg dig" attityden. Det är fan farligt och jag borde veta bättre idag än att DRICKA ENSAM. Dricker jag ensam så kan ni alla vara säkra på att jag på något sätt kommer självskada, på ett eller annat sätt, oftast dock alltid med rakblad. 

Oj, det här blev en väldigt melankoliskt text mest om självskada, förlåt. Orkar ni ens läsa så här långt haha?

Okey, jag ville nog mest få ut dessa tankar och visa er mina "bortglömda bilder".

That is all, folks!
Ni lär höra från mig då jag har druckit lika mycket vin som ikväll... Fast någon annan kväll!

...Jag älskar verkligen att skriva, det gör jag. (Det kanske märks?!)

Det spelar egentligen ingen roll vem som orkar läsa allt det här. Det är mest för mig själv, bra för mig att få ut frustration via text än att skära mig i handlederna. Jag behöver mer sätt att hantera min generella ångest än att vända mig till rakbladet. Jag försöker, försöker så hårt jag kan verkligen.

Jag är GLAD över att jag har överlevt till att bli 20 år gammal. Helt otroligt att jag har klarat mig så länge. Är lycklig över de vänner som valt att stanna, otroligt tacksam till den familj jag har. 
Jag tänker inte gnälla mer än vad jag redan gör. Jag är tacksam över det jag har. Tack. Alla.

Trots detta möts jag av tvivel, oro, ångest, panik. Det är bara mänskligt, så resonerar i alla fall jag.
Jag måste få göra misstag, jag måste få ha eventuella återfall. Jag vill att de jag älskar ska veta att jag aldrig skadar mig själv för att dö, gör jag det så är det en djävla fruktansvärd olyckshändelse.

Jag har INTE tagit fram rakbladen än, och det är ett bra tecken. Klockan är sent haha... och jag har inte ens förberett handduk, rengöringsvätskor eller bandage och plåster, jag har inte planerat i huvudet vart jag ska skära, jag har inte tänkt på hur jag ska dölja nya sår... För jag har inga.

Som det ser ut nu så kan jag nog klara mig utan nya "zebraränder". Jag håller alla tummar och tår* att jag ska klara mig utan självskadan så länge det bara går. *eget uttryck
En dag är jag tillräckligt självsäker i mig själv och ser ingen mening i att skapa nya ärr. En dag.

Do you know what it's like
To feel so in the dark
To dream about a life
Where you're the shining star
Even though it seems
Like it's too far away
I have to believe in myself
It's the only way

This is real, This is me
I'm exactly where I'm supposed to be, now
Gonna let the light, shine on me
Now I've found cause, who I am
There's no way to hold it in
No more hiding who I want to be
This is me