Short 'story'.
21 nov. -11
Framtiden känns oviss. Genomskinlig och bräcklig.
Jag tänker tillbaka på gamla bekantskaper och hur otroligt levande vi alla var - idag är vi bara en svag påminnelse av våra gamla jag.
Jag undrar om de mår bra, vad de gör i sina liv - om de har det lika svårt som jag, om de har ångest eller om de känner sig euforiska.
Jag vill ha ett okomplicerat svar på om allt jag har varit med om hitills har varit värt det - kämpade jag för ingenting eller har det gjort mig till en bättre människa?
Kommer jag vara samma person jag är idag om ett år? Fyra år då?
Det känns ogripbart, helt fruktansvärt otänkbart att jag kommer dit. Det är inte att jag är självmordsbenägen; utan jag kan bara inte sluta tänka tillbaka, bli nostalgisk och melankolisk samt gripas av ångest över min egen existens.
Är jag någon eller något? Vilken roll har jag i andra människors liv? Tänker de på mig som jag tänker på dem?
Jag avskyr den här rädslan - den förlamar mig och får mig att ifrågasätta varje ny aspekt av ett nytt liv, av en framtid där jag är lycklig och kan ta mig igenom svårigheter utan några som helst samvetskval.
Finns det ens en sån framtid? Är det möjligt för någon som jag att helt släppa mitt mörka förflutna och blicka framåt till en ljusare tillvaro?
... Och alla mina ärr... Var de värt det? Var min kamp förgäves eller inte?
Kommer jag någonsin känna inte frid och harmoni...?
Det värsta är nog ändå ångesten över alla förlorade vänskaper, alla borttappade eller ignorerade möjligheter. Men hade jag tagit andra vägar så hade jag nog inte varit där jag är idag; faktiskt ändå förvånansvärt stark.
Folket runtomkring mig hittar konstant nya vägar medan det känns som om jag gör precis tvärtom - är kvar på samma gamla spår och att jag aldrig vågar se framåt ordentligt. Jag blir istället onaturligt rädd och letar efter flyktvägar - en oviss framtid är, förutom som sagt förlorade vänner, något av det mest skrämmande jag vet.
Mina tankar skapar negativa spiraler som jag inte riktigt än vet hur jag ska ta mig ur; att se mitt gamla jag tyna bort är i detta fall ett enormt stressmoment.
Jag vet inte vilka tankar jag ska stänga av eller förändra, för de är alldeles för många och alldeles för kaotiska. Jag trodde att jag hade koll på tillvaron men jag bevisar gång på gång att det inte är så.
Jag försöker ta en dag i taget och detta är verkligen komplicerat - eftersom jag konstant tenderar att blicka bakåt.
Jag skrämmer mig själv med min nostalgi; det finns så många människor jag saknar men som jag samtidigt vet att jag kan klara mig utan. Det känns som om jag sakta men säkert isolerar mig själv och om det ur detta kommer skapa något positivt i slutändan vågar jag faktiskt inte fundera närmare på...
