Become The Sky
Your old life was a frantic running from silence
Walk out like someone suddenly born into color
Become the sky
Be quiet
Do it now
------------------------------------------
Jag har varit inaktiv, såväl här som på bilddagboken och MSN.
Jag har bra anledningar för det, heh... Tror jag.
Öl har blivit något som jag numera, alltför ofta dricker.
En 3,5 på morgonen är precis den skjuts jag behöver för att få upp kraft och mod att ge mig ut i världen utanför min egen, så att säga. Jag blir dåsig, ser som i en väldigt lätt dimma och känner att jag klarar av vad som helst - jag blir inte arg om någon stöter till mig på tågplattformen, jag skrattar då jag råkar snubbla eller slå mig själv offentligt, jag är trevlig mot alla jag bemöter och musiken från min iPod forsar genom varje fiber i min kropp och ja.... för några korta minuter eller timmar så känner jag att jag lever - jag är oövervinnelig! (Om den stavningen är korrekt eller inte orkar jag inte bry mig om at the moment).
Jag jobbar så stenhårt jag bara kan under skoldagarna; i alla fall de timmar då jag förväntas gå på lektion. Då jag kommer hem kan det hända att jag lyckas göra klart några enstaka läxor men så fort jag slutfört dem så...
Då är det något som klickar... fel. Vad fan ska jag göra då jag "gjort klart allt" som det krävs av mig i form av arbete?
Det slutar oftast med att jag stänger in mig på mitt rum - under det ögonblicket så blir täcket tunt, knappt skyddande och förvandlas till något som visar mig en skrämmande värld - jag känner igen mig; här har jag varit förr - mörket är en kär gammal vän men den tär på mig och påverkar mig ännu mera NU än vad den har lyckats göra förr.
Jag försöker greppa tag om... vad som helst. Men trots att lampan är tänd så kan jag inte sluta skaka, jag kan inte sluta darra av ren djävla skräck... Eftersom den ända påtaglig och äkta känsla jag kan ta tillvara på just då är känslan av att vilja skala av mig själv huden - det är en frustration som kan bli så extrem och olidlig att bara alkohol eller blod kan lindra den otroliga press mitt psyke är under.
Jag har också vaknat upp och kommit ihåg väldigt.... skumma drömmar.
Dem tenderar att börja bra, faktiskt! I drömmen så upptäcker jag ofta något nytt och glädjs åt olika händelser. Men mot slutet så utvecklas allting till mer likt en mardröm och det slutar oftast eller alltid med att jag själv eller någon i min bekantskapskrets skadas, blir våldtagen eller på något sätt dör.
Det är förvirrande, för att inte tala om frustrerande då jag själv finner det svårt att tolka mina drömmar - betydelser, tecken, symboler eller meningar.
Jag kan dock dra slutsatsen att mitt psyke lever i kaos för tillfället och att den desperat försöker bearbeta detta genom drömmar.
Skolan går som sagt rätt okej... Jag klarar av att börja på och tillslut slutföra uppgifterna jag får och jag kan mestadels "vara fri" på min lediga tid, utanför skolans gränser. Det är en enorm lättnad att jag faktiskt kan ta tag i och till viss del planera vad det är jag "måste hinna med".
Men det är ändå något som ligger och lurar i bakgrunden -
jag pissar fan nästan på mig, så spänd, nervös och rädd är jag av att inte veta.
Jag lär fortsätta utsätta min kropp för mer stress iform av alkohol, nikotin, adrenalin samt dopamin. Det är det ända sättet jag känner till - för att kunna tygla mörket och inte försvinna in för djupt.
Jag försöker och vill bara överleva - is that too much to ask? (Åter igen/som sagt/"den gamla vanliga ramsan": Jag har inte i syfte att oroa er, dem jag älskar och bryr mig om. Det är aldrig min baktanke. Aldrig.)
Jag lär nog överleva - men till vilket pris...?
...Ja, det kan man ju undra!
Här har ni en bild som passar in i hur jag känner mig just nu.
Smile - Robert Downey Jr.
Smile, though your heart is aching
Smile even though it's breaking
When there are clouds in the sky,
You'll get by
If you smile,
Through your fear and sorrow
Smile, and maybe tomorrow
You'll see the sun come shining through
For you
Light up your face with gladness
Hide every trace of sadness
Although a tear
May be ever so near
That's the time you must keep on trying
Smile, what's the use of crying
You'll find that life is still worthwhile
If you just smile.
Smile even though it's breaking
When there are clouds in the sky,
You'll get by
If you smile,
Through your fear and sorrow
Smile, and maybe tomorrow
You'll see the sun come shining through
For you
Light up your face with gladness
Hide every trace of sadness
Although a tear
May be ever so near
That's the time you must keep on trying
Smile, what's the use of crying
You'll find that life is still worthwhile
If you just smile.
http://www.artistdirect.com/nad/store/artist/album/0,,3098361,00.html
アルコールはだめ！
"Arucooru wa dame!"
(Alcohol is no/t good!)
Det verkar som om jag är en av "konstnärerna" som behöver bli höga eller påverkade av någon slags drog/substans/kemikalie/gift för att kunna skapa något MINDBLOWING.
Så fort jag är påverkad så flyger idéerna, inspirationen, kämpaglöden och lusten att tillexempel skriva.
Då kan jag knappt sluta, jag blir som besatt och kan stirra mig blind in i dataskärmen i timmar.
Det händer dock enstaka gånger att jag skriver något "stort" då jag är fullt nykter och utvilad (och så vidare). Men det "lyser" inte av riktigt samma... eld.
Jag vet inte vad det är - då jag är nykter och i "normalt tillstånd" kanske jag helt enkelt har en spärr?
Då jag dricker/skär mig/hetsäter/svälter/spyr så rinner bokstäver och siffror ur mitt medvetande lika flytande som i ett timglas och jag hittar en djuriskt rå önskan att bara FÅ UT ALLT på papper.
Ja, jag tror nog att jag har någon slags mental spärr.
Åh, DEN har vi inte hört förut. <<
Jag är ensam hemma och kommer vara framåt hela helgen nu. Föräldrarna är och roar sig på någon ö mitt ute i Skärgården med sina polare.
Jag måste panta burkar och köpa mer öl imorgon, men min sociala fobi kickar in och jag tvekar... Djävla I-landsproblem (djävla periods-alkoholist?) är vad jag är.
Nej fan... för kväll så har jag nog... gnällt färdigt.
またね ＞o＜ (See you later)
You up for it?!
[Den som orkar läsa igenom allt detta... Jag beundrar er.]
Jag börjar undra om allt det här bara är en fas?
Något som jag upplever i tonåren; då jag är en ungdom.
En period av mitt liv som bara är tillfällig, år jag bara behöver genomlida en specifik tid – allt har en bestämd tid och gräns.
Men jag är inte så säker på det längre. Jag försöker intala mig själv att alla mina drömmar kommer gå i uppfyllelse, att jag en dag – i framtiden – kommer blicka ut mot storslagna mål och fantasier. Att jag inte kommer vara rädd för arbetssökande, att hitta lägenhet, att bo själv eller med någon annan, att vara självständig och att må bra, innerst inne – i själen.
För det där är det allra mest skrämmande jag vet.
Förändring.
Jag har extrema ambitioner, önskningar och framförallt (let us not forget to mention) osäkerheter.
Jag trivs jätte bra i min nuvarande situation. Alltså – hur livet ser ut för tillfället. Mitt rum är designat och inrett precis som jag vill ha det – personligt och annorlunda.
Jag har sommarlov och kan nu ”fokusera” min ångest på annat än läxor. Jag behöver inte vakna vid specifika, bestämda tider – jag har fanemig sovmorgon varje dag!
Jag kan ta det lugnt och slappna av - sätta mig ner i soffan, läsa, slötitta på TV eller spela The Sims 2 eller FFXIII (Final Fantasy 13). Det är härligt och jag vill inte veta av någon som helst slags ”shift”.
Istället sysselsätter jag mig med tvångsmässigt ätande och fysiska aktiviteter, som att köra stenhårt på träningscykeln – rädslan för att gå upp i vikt är överväldigande.
Blir jag uttråkad så äter jag. Så är det bara. Det är ett känt faktum – och för mig är detta någorlunda, faktiskt rätt så farligt. Jag har för mig att man faktiskt kan äta sig själv till döds – likaså som att man kan svälta sig själv tills döds.
Min impulskontroll är ÅT HELVETE. Jag har det därför svårt att kontrollera hur mycket eller lite jag äter… Vilket i många av fallen leder till att jag faller in i kategorin ”compulsive overeater”. Jag äter alltså tills magen sväller upp och spänns till den grad att jag känner smärta – till den grad att jag måste spy och till den grad att jag totalt tappar ”kontrollen” över verkligheten. Så ja… Att ha tråkigt… är farligt för mig.
Nog om den där skiten. Ni är nog alla trötta på mina ”ätstörningstjafs”.
För att återgå till min nuvarande ”förvirring”…
Jag vet inte vad jag ska göra.
I mina depressiva perioder kan jag inte sluta romantisera mörker, blod, sår och demoner.
Det är så extremt SVÅRT att se lycka som något som är "bekvämt" att leva i. Jag säger inte nu att jag inte vill leva lycklig… Men jag hävdar bara att… eftersom detta är naturligt för mig, så ser jag sällan något annat. Är det… något fel med det?
Eller är jag bara en förvirrad själ som inte kan skilja på… det som är naturligt eller onaturligt…? Har jag mer än en diagnos? ”They try to make me go to Rehab, but I say no, no, no”.
Jag vill slippa alla mina fobier. Jag vill slippa att behöva oroa mig över mitt kaloriintag. Jag vill slippa mina problem och mina fixeringar samt besattheter.
Jag skäms då jag medger att… ibland, då jag går ut så skäms jag av att visa mig i t-shirt eller linne.
Folk stirrar och viskar – jag känner mig extremt självmedveten och det är obehagligt.
Så, till mina ärr hyser jag både hat och kärlek.
Jag börjar undra om min självdestruktiva sida ”är så bra ändå”.
Om den ska tolkas och upplevas som en förbannelse, eller mer som en välsignelse.
Never mind, ingen bryr sig. Vem fan orkar läsa igenom all den här skiten…?
Vem bryr sig på riktigt?
Vem kan ÄRLIGT säga att hon/han aldrig skulle tänka tanken att överge mig bara för att (i vissa perioder) alkohol, rakblad och tändare är mina bästa vänner? Skulle ni kunna säga att ni aldrig någonsin har tvivlat, varit rädda… eller äcklade av mig?
Att ni aldrig ryser till vid synen av mina nya skär- eller brännsår? Då ni ser mig ligga bakfull i soffan då jag högljutt stönar ”bort” livet?
Ser ni MIG eller ser ni drogdimman? Ser ni MIG eller ser ni beroenden?
Hur länge är ni villiga att stanna kvar för att klura ut att… jag faktiskt är en rätt så hygglig människa, trots mitt ”bagage”?
Jag ifrågasätter egentligen ingen… Jag är bara skräckslagen och osäker på mig själv och därav tvivlar jag på folket runtomkring. Det är naturligt att tänka så, eller hur?
Jag tror knappast att någon av ”er” läser igenom det här. Varför skulle ni?
Varför är jag speciell, vad gör MIG värt någonting för ER?
Vad ser NI?
Ser ni mörker och rädsla, eller upprymdhet och nyfikenhet?
Ser ni (det som jag ser och upplever i mina ”mörkaste stunder”) – en avgrund av svart tjära, som slukar allt i sin väg… något slags… väsen som ingen kan undkomma…
Då allt känns och är som värst… då det inte finns mycket hopp kvar. Då jag tror att ”bara för att jag är så djävla depressiv hela tiden” så ska alla mina närmsta vänner lämna mig i sticket för att dem inte klarar av mitt mående. (MEN SÄG DET DÅ!)
Säg att ni hatar mig, säg att ni blir oroliga, gör er röst hörd… För jag vill inte förlora fler vänner SOM INTE KAN ACCEPTERA att jag är som jag är. Ibland ÄR jag faktiskt djävligt nedstämd, jag är så in i helvetes deprimerad att allt jag önskar är att bara… förstöra mig själv.
Men det är ju så att jag kommer ur det där… Jag blir positiv. Efter ett tag så ser jag lyckan och jag kan ta till mig allt det fina som finns i livet.
Ja, jag har ”två olika sidor”. Kan ni inte acceptera den ena, kan ni aldrig hantera den andra.
Det är i alla fall SÅ HÄR det är just nu. Orkar ni med mig, eller inte?
Orkar JAG med MIG SJÄLV… eller inte…?
Anxiety, pain & a bit of PTSD
Bless me with the leaf of the tree
on it, I see the freedom rain
We are falling, the light is calling
Tears inside me, calm me down
Midnight calling, mist of resolving
crown me with the pure green leaf
Praise to my father, blessed like the water
Black night, dark sky,
The Devils Cry
_____________________________
Nu är det såhär att Yours Truly har hamnat i en... djävligt förvirrande svacka.
(Som ni kanske märker av pga mina dåliga uppdateringar här...).
I x antal veckor nu har jag känt av en förbannat stor "shift" i hur jag mår. Det är inte så att jag konstant bara vill dö, mer bara att... jag är apatisk.
Men nu är det värre från vad det har varit.
Ja, jag arbetar flitigt då det gäller skolarbete, men så fort jag "lägger ner" så kan jag ligga i timmar och slå mina knutna händer i sänggaveln, just pga av att det mesta jag verkar känna är gnagande frustration. Jag verkar rastlös och så in i helvete understimulerad (trots att jag t.ex. "lever ut min kreativitet" via bildlektionerna).
Jag har börjat få panikattacker igen och trots att jag "gör det man ska" (äter regelbundet och sover 6-8 timmar) så tuggar ångesten konstant.
Jag är social i/med klassen, men sällan på msn. Mitt "intresse" för msn har typ... runnit ut i sanden men ändå försöker jag desperat "hålla mig uppdaterad". För jag fattar seriöst inte varför jag inte "flyr" med hjälp av Internet - så som jag alltid har gjort och som jag (fanemig) alldeles nyligen tyckte var min räddning ifrån paniken.
Men nej, sanningen är den att JAG VET INTE.
Skolan funkar, bättre än väntat. Jag gör mina arbeten och får i de flesta fall bra respons från lärarna.
Förutom att känna mig kroniskt tom; som ett blankt papper, att jag inte har någon aptit (bland annat så har mitt sug efter t.ex. choklad totalt blåst bort - vilket INTE ÄR LIKT MIG), att jag tycker att ett gammalt hårspänne + en tändare är en redigt härlig "kille" (han ger fina brännmärken!) och att jag mot kvällarna knappt kan varva ner utan att drämma knynäven i ansiktet/magen/låren så... flyter resten på... rätt så okey ^^
Vänta er ingen uppdatering på ett tag, för jag måste för i helvete försöka klura ut vad fan det är som händer med mig ATM.
Med all säkerhet så har jag "börjat få" PTSD (Posttraumatiskt Stressyndrom) igen, vilket är en mindre rolig insikt, men vad fan. Jag känner ju mig själv.
Eller gör jag?
_____________________________
This is the anthem of your existence
Of your persistence
Your day will come
Our light will shine on
Our souls will burn on
The fight is on now
Till we have won
_____________________________
(Sjukt, fördjävligt GALET bra låtar det där! Den första texten kommer ifrån Devils Never Cry (Staff Roll), från soundtracket till spelet Devil May Cry 3. Och den andra är taget ur hardstyle låten The Anthem, av Zany & DV8)
"Ups n' Downs"
Helgen lider snart mot sitt slut, men jag är varken panikslagen eller ångestfylld.
Det är lustigt, om man tänker på det.
Jag är inte den som "tar saker med en nypa salt", jag är inte en sådan person som kan stirra skräcken; faran i vitögat och klättra upp ur det svarta hålet utan skavsår eller blåmärken.
Jag stannar där nere... väldigt länge.
Men under denna helg... så har jag tydligen lyckats klättra upp och stannat vid ytan. Ja, betydligt längre än "väntat".
Jag har kämpat mig igenom en relativt stor del av min "läxhög" och det känns så djävla bra!!
Jag har återigen upptäckt min kärlek och brinnande passion för hardstyle genren. Den här typen av musik är GULD värd vid pluggtillfällen - den är själ, hjärta och rena andetag, allt förpackat runtomkring och i strömmar av kraftfulla basgångar och vackra melodier.
Ja, tacka vet jag HARD.fm... ♪~ ♥
Jag har övat på mina Photoshop kunskaper och resultaten av varje ny bild bara bättre och bättre :3
At the moment... så flyter livet på riktigt bra, kan jag lugnt konstatera!
UPDATES:
Jag har ökat min dos av Concerta från 36 mg till 54 mg. Det fungerar jätte bra och jag är hypad/"hög" som aldrig förr o_o" Jag kan sätta mig och skriva prov i timmar, göra läxor och vara stenhårt fokuserad timme efter timme. Jag är även mycket piggare.
The downside of it är väl att jag knappt har någon aptit kvar längre, överhuvudtaget (jag kan ta upp en 200 g chokladkaka och bara äta några rutor, för att sedan "tappa intresset") och att jag knappt kan fungera normalt utan mina piller. Är jag utan dem (speciellt på skoldagar) så slängs jag ner i mitt "gamla" svarta hål igen och lite av min livslust försvinner. Jag blir apatisk och så otroligt, extremt trött att jag nästan kollapsar på hemvägen.
(In other words: addiction and withdrawal symptoms).
Jag har inte skurit mig på flera veckor, sen sist och jag är... kluven angående detta. En del av mig "kan inte fatta" varför jag har slutat med det, en annan ger mig en "bra jobbat!"-klapp på axeln. Hmm, jag antar att det är något jag får ta, helt enkelt.
Och eftersom jag dagligen tar min medicin så dricker jag inte heller någon alkohol.
Men snusar gör jag fortfarande xD
Nikotin är en "kär gammal vän" som har hängt med (alldeles) för länge. (Påtal om det så är min sista snusdosa snart förbrukad, ugh... måste inhandla mer as soon as possible >< *panik*)
Jag har även börjat gymma och simma så ofta jag kan (alltså två gånger i veckan). Jag älskar vatten. Jag verkligen njuter av att befinna mig i en simbassäng, känna mig viktlös och fri från bekymmer.
På gymmet så trimmar jag magmusklerna och får upp styrkan i mina ben - det är helt djävla underbart skönt att se resultat. Vågen har jag inte vågat hoppa på än dock, haha.
Och på det här sättet har även min ångest och paranoia kring mat minskat - tränar jag två gånger i veckan så kan jag med lätthet trycka i mig en pizza varje fredag!
Jag kan inte föreställa mig att något av det här är av intresse för allmänheten, men vem sa att ni behövde läsa skiten? ;3
Jag rullar på för fan!~
Som alltid, som vanligt och som jag brukar göra. Eller, i alla fall, som jag tafatt försöker att göra!
Blir det några ändringar i humöret, eller skulle jag mot förmodan bli aspackad en kväll, så lär jag vända mig hit och skriva av mig allt kaos ^w^O
(Och ikväll tycker jag ännu en hyllning av Bakura är på sin plats!)
EDNOS
"Eaiting Disorder Not Otherwise Specified"
Det är något lurt med mina matvanor.
"Förr" har jag varit anorektisk, men gick sedan över till bulimi. Övergången är hårfin och för mig (och tydligen andra personer världen över) är det fullständigt logiskt att "göra sig av med" överflödig mat eller överdrivet kaloriintag (som att "svulla" på snabbmat eller liknande i extrema mängder - kaloriintaget lär överskrida 2000 (vilket är dagsbehovet för en normalt aktiv kvinna)).
Om du har ätit för mycket så vet vem som helst ju med sig att om du låter maten "ligga kvar" eller äter lika mycket allt oftare, igen och igen... så lär du gå upp i vikt.
Det var iaf så jag resonerade då.
Hålla portionerna nere; minska storleken - lära sig att dricka mer innan, mellan och efter måltider - att snabbt "purge" (alltså rensa, få ur sig, göra sig av med) den mat som "är för mycket" - vara noga med träningen; få in rutinerna - att så ofta som möjligt kompletera med kosttillskott/vitaminer, mineraler/proteiner (osv)...
Det DÄR låter väl relativt logiskt, eller hur?
Men sen kommer vi till en annan del av min lilla ekvation:
Vara extra noga med att få det att se ut som om du äter (har en normal och hälsosam attityd till mat; men att du fortfarande kan "indulge" då och då utan dåligt samvete) - att tala om träning och vikt som något självklart och få det att låta som att du faktiskt är en väldigt hälsomedveten person - klaga på magont eller huvudvärk så fort du vill "göra dig av med överflödig mat" - att äta med god aptit framför familj och släkt; be gärna om mer - Håll humöret uppe framför andra! - anförtro dig endast åt nära vänner - försäg dig aldrig till folk du vet kommer "sätta krokben för dig" - klä dig täckande (eventuell viktnedgång och/eller skärsår ska döljas!.
Och. Så. Vidare.
Här ser man hur pass sjukt mitt tankebeteende angående och gällande mat har vuxit sig genom åren.
Då man talar om ätstörningar så baseras de mer eller mindre, oftast och/eller alltid på ett behov av att ha kontroll.
"Jag klarar inte av skolan..." (Då går jag och svälter mig själv i en vecka = bevis på självkontroll)
"Jag är missnöjd med min kropp" (Då använder jag mig av extrema sätt för att gå ner i vikt och/eller slimma ner min kropp)
"Jag bryr mig inte längre..." (Då fokuserar jag istället på att "mata" mina självdestruktiva monster)
"Om man ändå var smal..." (Då förbiser jag det faktum att jag alltid har varit underviktig och att de former jag har på min kropp bara är bröst och bak)
"Jag kommer äntligen bli lycklig så fort jag når min målvikt [42-44 kg]" (Nja, tveksamt. Jag kommer med all säkerhet, rätt så troligt vilja gå ner ännu mer i vikt)
"Om jag bara klarar av det här [att gå ner i vikt/bli smalare] så kommer resten av alla mina problem lösa sig automatiskt" (Fel. Fel. Fel. Allt blir bara en enda ond cirkel som kan fortsätta i oändlighet = "The Downward Spiral")
Vad jag har märkt nu (för att återkomma till "EDNOS" rubriken) är att jag egentligen inte kan kalla mig "hel" anorektiker, bulimiker eller "chronic overeater".
Jag identifierar mig med idealen för den "anorektiska tron", men jag glider samtidigt in på tankesättet att "om jag äter för mycket måste jag direkt tömma magsäcken/tarmen". Så jag vill ha friheten att kunna känna kontrollen som svälten ger, i samma veva även kunna äta hur mycket jag vill och för att sedan, om jag får dåligt samvete eller ångest, kunna spola ner all oönskad mat i avloppet.
Ibland har jag dagar då jag kan äta hur mycket och vad jag vill, utan att känna skam eller äckelkänslor. Jag bekymrar mig inte alls över vad jag äter - jag äter för att det är gott, för att jag är sugen eller helt enkelt bara hungrig - inge' mer med det! Life goes on!
Jag kan gå på släktmiddagar och liknande och äta som en riktig "arbetarman"!
Och som sagt, är jag sugen så tvekar jag inte det minsta på att gå och ta för mig av vad det nu är jag vill ha, just då.
Men idag, och ca. en vecka bakåt i tiden så har hela den där "mysfaktorn" angående mat blivit något kluven.
Jag tänker konstant på att "nu kommer jag gå upp i vikt" - och det är faktiskt det jag är mest rädd för. In the long run så spelar det ingen roll vad eller hur jag äter, sålänge jag inte går upp i vikt.
Jag har dåligt samvete för att jag inte tränar - och då jag väl börjar cykla på den där förbannade träningscykeln, hoppar lite på dansmattan, simmar eller stretchar, samt gör lite styrketräning... så har jag ett mål - men jag orkar inte ens fullfölja hälften.
Allt blir lidande då jag håller på så här. Jag blir frustrerad att "ingenting går som jag vill", mina vänner och älskade säger åt mig att jag inte får gå ner mer i vikt. (Oroa er inte, jag är värdelös på det i alla fall så...) och föräldrarna är oroliga för att jag dricker mer än vanligt eller för att jag gör si och så och bla bla.
Jag förstår inte vad det är med mig. Jag har så mycket att se fram emot och vara stolt, glad och lycklig över - men så sitter jag här, lik förbannat och fortsätter klura ut sätt jag kan använda mig av som lättar på ångesten och som ger mig mer kontroll och själsligt lugn.
Men allt det här är bara sjukt...
Ni säger säkert "Skulle det inte underlätta om du gick till en läkarmottagning och försökte ta reda på vilket slags ätstörning du har?"
Nej fan. Jag vill inte att föräldrarna ska tvinga i mig mat då jag inte har lust att äta (då blir det bara värre). Jag orkar inte med att folk "viskar" bakom min rygg att "Jaha, det är ju hon, den där anorexibruden som spyr varje gång i skolan efter lunchen".
Jag är trött på mig själv och mina sjuka förhållanden till ja... det mesta. Men det "kommer alltid ner till" det mest grundläggande - som tillexempel mat.
Något som är självklart och normalt för andra människor har för mig en hat & kärlek känsla.
Men ibland inte ens det!
... Inte undra på att jag är förvirrad just nu?
[1 year] away from home
Idag, den 6te april så är det ett år sedan jag och min bästa vän, min "Japansyster" var i Tokyo.
Ett djävla år... det känns som en evighet. Det känns inte ens verkligt; var jag verkligen där?
Ca 14 timmar på ett plan tar rätt mycket av en. Men varenda sekund av dem timmarna är värt det. Absolut.
Vi landar i Narita flygplats och beger oss ut på japansk mark.
Hotellet är litet och relativt trångt men har dock en enorm mysfaktor. Receptionisten har en vårta bredvid näsan men verkar på något sätt ändå riktigt söt. Han tackar och bugar och ger oss nyckeln till vårt rum där vi kikar ut på en upptagen gata med oräkneliga folk i kostym eller skoluniformer.
Vi planerar våra dagar steg för steg och väldigt nogrannt - vi promenerar runt i Ueno (nu och föralltid - "vårt hjärtas hem") och tar den fullproppade tunnelbanan till destinationerna Ikebukuro, Harajuku, Akihabara, Shinjuku, Shibuya, Asakusa, Ginza, Roppongi och en välkänd fiskmarknad samt The Ghibli Museum.
Våra fötter får blåsor, är röda, torra och har nog aldrig kliat eller luktat så illa.
Vi shoppar som aldrig förr och går konstant runt med ett leende på läpparna.
Veckan jag tillbringade runtom i Tokyo... Jag kan inte dra till minnes en stund eller tid då jag känt mig så lycklig. Jag har nog aldrig upplevt ett sådant inre och själsligt lugn. Det är som att... kaoset och stressen japanerna lever i och går igenom varje dag, speglar mitt eget kaos som i flera års tid nu har gjort så att jag ruttnar inombords.
I Tokyo så mådde jag aldrig dåligt; jag hade alltså inte någon ångest. Jag var inte panikslagen eller nedstämd.
Jag var bara... lycklig. Här mådde jag bra. Här hade jag hittat mitt hem. I Ueno, Tokyo; Japan. Och i Japan ska jag bo, någon gång inom en snar framtid.
Jag ska återigen få uppleva min dröm. Jag och min Japansyster ska bo tillsammans i en liten 1a och vi kommer äntligen må bra, på riktigt, igen.
Vi ska dit. Absolut! Ingen tvekan om det, whatsoever. Det kommer bara ta tid, krävas hårt arbete, tålamod och framförallt... hopp. Att aldrig någonsin släppa taget om drömmen om Japan.
Dock idag så känns drömmen avlägsen. Som några ord eller siffror på ett papper. Eller som en helt blank och tom dataskärm.
Det känns... tufft att veta att jag fortfarande har långt kvar. Väldigt långt kvar.
Jag vet inte ens om jag kommer klara av att ta mig hela vägen dit heller...
Men jag ska försöka. Så gott det går; mitt allra bästa, då, när och så fort jag kan.
En dag åker jag bort från den här lilla folktomma, folkskygga hålan som kallas Sverige och flyger över skyar och hav till Solens Land - Japan.
Det spelar ingen roll hur lång tid det tar...
Stay Strong, Write On~
THIS IS THE リアルワールド [Real World]
Isn't it all so lovely, fantastic; yet excruciatingly boring and painful to be in it?
Wall Of Text
Lite dålig stil av mig att (mer eller mindre) bara skriva så fort jag blir alkoholpåverkad...?
Nej, jag har inte skurit mig ikväll. Helt otroligt! *applåder*
[Och bilden är på min Gud. (When he's in his "Egyptian Form".) Fans kallar honom för Akiefa på liknande bilder som denna. (Han är dock fortfarande min älskade Bakura <3)]
Hah~ Fuck this shit.
Mitt humör har dock lyfts - pga endast tre ölburkar och innan det ett "get-a-grip-I'll-help-you" samtal med my dear ol' friend Ishtar.
Jag började tänka på framtida jobbsökande och "att stå på egna ben".
Att vara självständig utan hjälp från andra - att bli och att vara 18 - har alltid varit men är nu för mig något extremt, och väldigt skrämmande.
Jag blir så in i helvetes skräckslagen. Jag får panikångest. Den skriker mig i ansiktet och jag är fullt övertygad om en kommande hjärtattack.... eller "snedkoppling" i hjärnan som tillslut aktiverar knappen märkt GALENSKAP.
Never mind.
Jag får sånna här (eller borde jag vara en duktig flick och skriva "sådana"?) episoder ibland. Då och då.
Det är inget att oroa sig över.
Allt är som vanligt.
Allt funkar; det är frid & fröjd.
Jag tänker bara positivt och fokuserar endast på mina framsteg.
...
Nu ljuger jag.
Det är tvärtom. I alla fall i detta ögonblick; just nu; denna kväll. Annars så mår jag faktiskt... helt okey. :3
Dock som vanligt så är jag bara... sliten. Trött.
Lat?
IRRITERAD.
Okabapel till att ta mig upp ur sängen.
...Gör försök efter försök men ändå sitter jag här var eller varannan kväll och drunknar. Ja, i ett själsligt mörker och allt det där. Ni har redan läst och hört om allt det här förut. (Nykomling? Tro mig, du kommer tröttna efter ett tag).
... Jag är för envis för att dö.
Men jag vill samtidigt inte vakna - för jag vet att den kommande dagen kommer vara fylld med hinder, svårigheter, MÄNNISKOR (...utomhus, utanför mitt hem; JAG VILL INTE LÄMNA MITT RUM), falska leenden, falska kramar, FALSKA ALLT.
Jag är så djävla bitter.
På er? På människor i allmänhet? På mina vänner...?
Nej. Bara, enbart på mig själv.
Jag är förbannad. Jag är helt djävla söndertrasad. Jag är en skiva med hack i, som upprepar sig; om och om igen. Som hatar förändring och känner sig alltför bekväm i sitt nuvarande tillstånd.
Skivan är så repad; så ärrad att musiken som strömmar ut ur grammofonen, från och med nu är bortom räddning. Så fort den bästa delen av låten närmar sig så hoppar nålen bakåt och rösten som sjunger förvrids till något... som inte egentligen borde existera.
Varför är livet så svårt, men döden så lätt?
...Jag är nog envis för en anledning men för tillfället... så känns det mesta rätt så hopplöst. DET MESTA, inte allt. De människor som betyder något för mig... NI VET OM DET! Ni vet mycket väl att jag aldrig skulle lämna er ;3
Punkt. Punkt. Punkt.
Jag har alltid undrat varför mina texter oftast, "generellt/normalt sett" är väldigt långa... Varför jag verkar okapabel till att korta ner mina kaotiska tankar och få ner dem på papper... här... i endast några få rader; inte en hel djävla vägg av text?!
Jag kanske bara har för mycket att säga...? Eller för lite så att jag känner tvånget att fylla ut varenda... djävla lilla... helvetes förbannade textrad...?
- DET DÄR, mina vänner, är dock för tillfället oväsentligt.
Jag är fortfarande såpass nykter att jag kan stava korrekt. Och jag räknar med att min promille-halt i blodet inte är speciellt hög heller.
Ah well...
Hmm... Jag undrar jag. Om jag kommer skratta åt allt detta en dag. Och tänka; Fan vad fånigt jag betedde mig.
Hur orkade jag "må så dåligt" egentligen? Varför "tog jag mig inte bara i kragen"?
Hur kunde jag vara så idiotisk och gå miste om så många chanser i livet bara på grund av "en nedåtgående spiral"?
AHAHAHA. Som sagt: Fuck this shit.
Morgondagen lär kännas annorlunda. Förhoppningsvis.
Jag vet inte vad jag vill - då det gäller mitt mående...
Jag vet inte om jag helt enkelt tycker om att kräla i lera och inre smuts - befläckat av blod, senor och nerver... Vill jag supa bort mina tonårsår?
Jag börjar dock tro att det är helt enkelt så att...
Jag är alldeles för rädd för att misslyckas... TOTALT då det gäller mitt liv; min framtid... Så ibland... så försöker jag inte ens...
För att det känns bättre att "sitta hemma" än att bege mig ut "därute" och ändå ha en stor risk för misslyckande.
Jag vill inte misslyckas. Jag vill inte ge upp, men jag orkar inte kämpa (?).
...What a night, wouldn't you say?
Hur orkade jag "må så dåligt" egentligen? Varför "tog jag mig inte bara i kragen"?
Hur kunde jag vara så idiotisk och gå miste om så många chanser i livet bara på grund av "en nedåtgående spiral"?
AHAHAHA. Som sagt: Fuck this shit.
Morgondagen lär kännas annorlunda. Förhoppningsvis.
Jag vet inte vad jag vill - då det gäller mitt mående...
Jag vet inte om jag helt enkelt tycker om att kräla i lera och inre smuts - befläckat av blod, senor och nerver... Vill jag supa bort mina tonårsår?
Jag börjar dock tro att det är helt enkelt så att...
Jag är alldeles för rädd för att misslyckas... TOTALT då det gäller mitt liv; min framtid... Så ibland... så försöker jag inte ens...
För att det känns bättre att "sitta hemma" än att bege mig ut "därute" och ändå ha en stor risk för misslyckande.
Jag vill inte misslyckas. Jag vill inte ge upp, men jag orkar inte kämpa (?).
...What a night, wouldn't you say?
Alcoholism?
(Påtal om ingenting så är jag är smått förälskad i mina färgade, gråa linser.)
Farsan konfronterade mig nyligen angående mitt drickande, under de senaste dagarna.
Jag har nämligen tillbringat enstaka kvällar på en mysig bar med en gammal vän, och fått i mig max två "Husets Rödvin" och så brukar jag, efteråt, inhandla 8-pack, Guiness öl.
Då jag kommer hem så kan jag även dricka ett glas efter maten.
Jag dricker för att det är gott, inte med avsikten att bli stupfull (för det behöver jag arbeta mig igenom många fler ölburkar...).
Men jag blir ändå så djävla irriterad.
Ska mina föräldrar trycka ner mig för det här också?
Får jag inte ha någonting för mig själv?
Fine, jag tycker om känslan av att vara full, men om just detta inträffar så känner jag nödvändigtvis inte att jag behöver bli fullare; dricka mera, utan jag tar det bara lugnt en stund tills jag ska gå och lägga mig - och har nu i veckan, inte en enda gång vaknat med baksmälla, vilket är ett bra tecken eftersom jag, med mina 47 kilon är väldigt känslig för alkohol. (Och det faktum att vi faktiskt har alkoholism i släkten, på mammas sida).
Så, för att vara "allvarlig" nu... Ska jag då istället vända mig till skärandet igen för att få den där lilla stunden; glimten och glittret av temporärt lugn? Är det inte BÄTTRE om jag tar en, max två öl någon gång i veckan?
Ja, jag vet inte.
Jag vill bara slippa en farsa som blir sur för att jag, som även han brukar göra ibland, ta en öl då och då? Och han dricker också bara för att det är gott - inte för att bli full.
Och får morsan reda på att jag druckit mer än vanligt (knappt ingenting) så lär ju hon gå i taket också och ställe den klassiska frågan:
"Men... Hur mår du egentligen?"
Vad fan...
Fuck this shit.
Jag vet inte vad jag känner. Jag vet inte vad jag SKA känna eller vad som är rätt eller fel längre, för, tydligen - vad jag än gör så är det alltid något som är fel eller som tydligen ska vara en "potentiell fara".
Det här är otroligt frustrerande.
Nu tänker jag gå och lägga mig så att jag inte får för mig "att göra något dumt".
Usch o fy för den här dagen.
Den började riktigt bra (med produktivt skolarbete och en bra inställning) men som vanligt så går det mesta åt helvete ju mer timmarna tickar förbi.
Så in i helvetes djävla typiskt.
... Stay Strong, Write On~ (Sägs idag, dock inte med samma "kämpaglöd").
Livet i dess komplexa helhet
Jag river av lösa hudflikar från läpparna - det svider, gör ont och blöder. Det är ett av mina små "ticks", man kan kanske kalla det för tvångstanke. Något som är löst eller kan dras loss måste avlägsnas. Men så ångrar jag mig dagen efter då jag ser hur torra och spruckna mina stackars misshandlade läppar blivit.
Men nog om det.
Jag har funderat lite. Sedan igårkväll; sedan mitt smärre utbrott samt min hyllning till ett liv i självdestruktiv misär.
Jag tror jag vet, på något sätt, i alla fall; har kommit underfund med varför jag alltför ofta resonerar som jag gör i sådan tillfällen och faktiskt generellt/i övrigt, utöver många aspekter i mitt liv.
Jag har inte riktigt "hållt räkning" men jag antar att det hela började med att jag genuint var nyfiken och ville veta hur det kändes (att skära sig). I början på tonåren, lite längre in än så tror jag faktiskt.
Vi har alla hört den där historien förut. Så den lämnar jag till något annat tillfälle.
Men det jag vill komma fram till är att: största delen av de minnen jag har, och bär med mig fram tills nu innehåller ångest och panik.
Jag kallar mig själv en "periodare" - vilket jag definierar som någon som uttövar och är fast i ett visst beroende (eller flera) då och då. Jag kan må bra i veckor, ibland månader... för att sedan hamna i en "period" eller "svacka", där jag sjunker; faller neråt. "The downward spiral".
Så man kan alltså konstatera att detta mörker har varit en stor del av mina tonår, hittills. Jag är 18 år om någon vecka, så jag antar att tonåren egentligen snart är förbi, i den bemärkelsen.
Detta faktum har växt till en trygghet.
Se det så här: Om ni tillexempel har levt, eller lever ett liv av lycka, eufori, kärlek, njutning och glädje så blir det för er något fint, vackert och något att verkligen kämpa och hålla fast vid. För mig känns det lite sådär... fast tvärtom. Omvänt. "Jag mår bra då jag mår dåligt"; eftersom det är ett av få saker jag känner igen mig i, kan relatera till, hantera relativt bra (eller dåligt). Jag vet hur alla vrår och hörn ser ut. Jag kan alla vägar och jag vet vart alla knappar, lås eller dörrar är; jag kan allting utantill vid det här laget.
Så varför skulle någon, tillexempel, välja att aktivt trycka ner mig som någon värdelös... trasa?
Bara för att det största i mitt liv oftast just ÄR självdestruktiviteten; vad ger någon annan människa, vem som helst egentligen, rätten till att kalla mig fula ord eller kasta ur sig nedvärderande kommentarer?
"Du skär dig säkert bara för uppmärksamheten."
"Varför läggar du upp bilder på dina ärr/sår? Du får ju skylla dig själv om folk hatar dig för det."
JAG vet anledningen till varför jag skär mig. Bara JAG. JAG vet vad som utlöser mina nedbrytande impulser och JAG är bara den som får dömma mig såpass hårt (som anonyma främlingar brukar göra) i sådana situationer.
Och tar jag en avspänd, komisk eller artistisk bild på mig själv; som kan visa en ny sminkning eller något nytt klädesplagg jag önskar visa upp för världen; stolt... Så är de flesta folk direkt kvicka på att påpeka - MINA ÄRR.
Måste jag börja bära långärmat året runt för att folk ska sluta glo eller hetsa upp sig över att jag är ärrad...?!
Är min existens såpass värdelös att många tycker sig ha rätten att kommentera hit och dit om varför eller hur djupt jag skär mig?
Jag funderar.
Jag skär mig på grund av ångest samt panikattacker. Frustration, ilska, sorg och kärlek kan också i vissa fall vara en utlösande faktor. Självhat och känsla av personligt misslyckande är även det en "trigger".
Återigen: Jag funderar.
Är det VÄRT DET att tillbringa år av min tid i ett hav av ångest och hat?
Är det VÄRT DET att betrakta mina slutna, fullt läkta ärr och ÅNGRA MIG?
Jag ångrar ingenting.
För mina upplevelser genom året har format mig till att bli, faktiskt och tydligen, en väldigt omtyckt individ.
Jag har vänner och bekanta jag litar på, tycker om och älskar och detta gäller nog för dem också.
Jag har en familj som älskar mig över allt annat på den här jorden - som stöttar, accepterar, kanske inte tycker om mina beteenden eller val, men gör ändå försök till att hjälpa mig så mycket dem kan.
Jag har intressen jag brinner för och väldigt många, kreativa talanger.
Jag har mål, drömmar och framtidsplaner och kämpar med det jag kan för att nå dit.
ALLT är inte olycka och äckel.
ALLT är inte hemskheter eller förfall.
Det finns mycket som faktiskt ÄR värt att hålla fast vid, och nu pratar jag för en gångs skull om de bra sidorna man hittar i livet - som vänskap och framförallt kärlek.
Hittar jag ett litet guldkorn så hittar jag garanterat många fler, bara jag har tålamod.
Jag har dock aldrig varit särskilt tålmodig. Men det är väl en del av min "spontana" personlighet, antar jag.
Och i det finns det inga fel utan jag välkomnar alla mina sidor - från de dåliga till de bra. För som jag sa: Utan mina många, smärtsamma upplevelser så skulle jag nog inte vara den personen jag är idag.
Djävligt envis, passionerad över... mycket samt extremt "levnadsstark" och jag har en överlevnadsinstinkt som inte liknar något annat jag hittills stött på.
För jag ser hellre alla hemskheter som något att ta lärdom av och som sagt har varit kraftfulla verktyg till att forma min nuvarande personlighet (som hållt i sig i x antal år nu!).
Jag skulle inte byta bort mitt liv eller min själ, min essens, min existens, min personlighet eller mitt sätt för eller till någon annan. Jag är den jag är och jag är faktiskt extremt och kanske ibland löjligt stolt över att jag är, just den jag är.
Så jag ska fortsätta kämpa.
För en ljusare morgondag.
Det kommer ta tid och jag är inte riktigt redo än men då den dagen kommer så tror jag faktiskt att allt kommer ordna sig till det bättre - något optimalt som låter mig skina i den glans som jag förtjänar och mår genuint och SUNT bra av.
Den dagen kommer då jag inte är rädd för att gå upp i vikt,
då jag inte har mantrat "jag-måste-skära-mig" i bakhuvudet hela tiden,
då jag ser ner på ren avsky på allt som har med självdestruktivitet att göra,
då jag ser lycka som en absolut självklarhet - inte panikattacker.
Då jag låter min styrka och envishet ta mig till nya och högre höjder - då jag för en gångs skull inte ältar det som varit utan endast fokuserar på det nya, "som komma skall".
Jag avslutar med att säga detta:
Hata mig inte för min trasighet (som jag i vissa avseenden ser som en klar identitet och dyrkar; sätter högst upp på gudalika torn), bekymra er inte över eventuella nya skärsår eller viktnedgång.
Tyck inte sämre för mig för att jag just nu hittar tryggheten och "vännen" i det extrema, det mörka och det smutsiga.
Jag befinner mig i ett svart hörn som jag faktiskt inte vill, tänker eller kan ta mig ur.
Jag blickar upp mot den ljusa himlen så fort jag själv är redo.
Det ni dock kan vara absolut säkra på är att jag aldrig kommer ta livet av mig.
DET är något jag länge haft som "moralregel" och den kommer aldrig på något strykas över eller brytas.
Jag ÄR en överlevare.
Och kommer alltid vara.
Så, stanna vid min sida genom vått och torrt, mörkt och ljust så ska ni se att en dag så är mitt medvetande fyllt med GLÄDJE och inte SMÄRTA.
För något som alltid betytt mycket för mig är VÄNSKAP.
För ER ställer jag upp hur mycket jag kan.
Trots mitt nuvarande tillstånd och tillfälliga isolering så kommer det, som sagt, en dag då jag kan ta mig ur allt detta och göra det utan ånger - och klättra upp ur det svarta hålet och sikta mot en SKINANDE REN och LJUS framtid.
Tack för att ni finns. Det enda jag kan göra nu är att, helt enkelt bara vara vid er sida, likaså.
Det är hur jag återgäldar er.
Och så länge jag lever är nog alla, även jag själv rätt så nöjd, eller hur?
...Stay Strong, Write On~
A simple question: Why...?
Den vackra bakgrundstämman och körsången i låten Mozart: Requiem in D Minor K626 VIII Lacrimosa är en tillfällig tröst men uttrycker även ångesten jag kastas runt i.
Det känns som om jag inte existerar i "den riktiga världen". Jag existerar någon annanstans. Då måste det vara så att jag kan transportera mig mellan olika dimensioner... eller?
Jag slits mellan dröm och verklighet och jag ser inte klart längre.
Jag kan börja dagen med positivt tänkande men då det lider mot kvällen så sjunker jag drastiskt neråt, även fast klockan inte passerat nio.
Jag äter frukost och lunch.
Kommer hem - ingen matlust fören några timmar in i en sen eftermiddag.
Jag äter även middag men därefter kan saker gå överstyr, jag tappar kontrollen, allt fokus riktar till att fylla tomheten jag känner; dunkande och kall.
Mat är ett snabbt verktyg. Jag trycker in kalori efter kalori, fettdepån ökar och jag blir alldeles hög på all ny energi kroppen tvingas bryta ner. Huvudet känns tungt som bly - världen snurrar och förvrids.
Under några minuter av frenetiskt "skyfflande" så avtar tomheten - den rivs inte med klor längre, utan snarare med noga och mjukt slipade naglar. Det känns... skönt att för en sekund bara... koppla bort och inte tänka på något annat än att "Här är så här mycket x kilo mat/godis - Här är min gaffel/kniv/sked - För den till munnen, tugga och svälj = Fyll igen det gapande hålet."
Ekvationen är löjligt enkel. Det är i alla fall en ekvation jag förstår.
Och nu skiter jag fullständigt i om folk läser allt detta från början till slut. Jag måste bara... få ut... en del av allt kaos som samlats i drivor de senaste veckorna. Jag ska skriva tills mina fingrar blöder och tills ögonlocken darrar av brist på välbehövlig sömn.
Som jag nämde: Jag existerar i en helt annan värld än vad de flesta uppfattar som "påtaglig".
Vad NI kallar "världen utanför" är något som jag inte kan förstå längre. Jag finner ingen koppling; ser jag den är den endast en skör tråd.
Jag kan beskriva det som; att i min värld jag (i alla fall just nu) befinner mig i så finns det ingen illröd, tydlig markering eller gräns. Den har suddats ut sedan länge av många år av slitage.
Ni har era regler, moral och synsätt samt klara riktlinjer för vart ni får gå eller vilka ställen ni till varje pris bör undvika.
I min värld finns inget sådant.
En del av min självbevarelsedrift finns kvar, ja. Lusten och viljan att leva kvar, vidare; överlevnad är ett starkt nyckelord.
Men linjen där är även den hårfin. Ytterst tunn. Jag är väl medveten om att skär jag för djupt kanske jag aldrig vaknar igen. Vilket jag ju vill. Att vakna upp igen, alltså.
Men det jag vill ännu mera är att... försvinna bort, glömma och fly.
Från den sjuka, ruttnande självbilden, från hatet som kokar inom mig gentemot människor och även mig själv. Från kvällarna av panik och ångest, från de kvävande mörkret som sorgligt nog blivit min vän genom åren.
Men jag vill samtidigt vara kvar i allt detta - jag söker smärtan, äcklet, förtivlan, frustrationen och ilskan. Jag söker de där kickarna som gör mig kapabel till att drämma knytnävarna i väggen och skratta så fort jag ser köttslamsorna som lämnas kvar; knogarna dryper av vackert, glittrande, rött.
Jag vill ligga där och känna mig yr - jag vill komma till den punkten av galenskap då jag bara ser bokstäver - texten flyter som om jag vore besatt. Jag vill kunna, dagen efter, blicka tillbaka på vad jag skrivit och se hur fullständigt kaotiskt allt återspeglats - precis så som det ska vara.
Jag vill ha kvar min identitet som "den skadade, trasiga, förstörda, evigt förlorade, ärrade och sårövertäckta".
Jag vill glänsa i min trasighet och få det att framstå (som jag alltid varit väldigt skicklig på) som något nyskapande och mystiskt vackert. I all min befläckade smuts är jag trots allt skinande ren.
Jag vill visa folk att det går att leva med sår, blod och ärr. Jag vill få dem att förstå att misär kan vara något... fint? Jag vill bevisa att viktnedgång, ben, smalare lår och insjunken mage är något åtråvärt - just på grund av kontrollen och den enorma självdisciplinen som ligger bakom.
Men är det sjukt att tänka så, då och då; ibland?
Är det fel av mig att romantisera och glorifiera något sådant... nedbrytande?
För, trots allt så finns inte mycket av mig kvar. Min sunda sida, i alla fall. Ha-Ha.
...Måste då det nödvändigtvis vara något negativt?
Jag vet inte. Nej, den här gången vet jag faktiskt inte.
Varför kan jag inte sluta äta så mycket?
Varför börjar jag inte träna igen?
Varför kan jag inte ta upp rakbladet igen?
Varför vägrar jag inse de små framstegen i skolarbetet och varför bortser jag också från bakslagen?
Varför går jag inte och lägger mig tidigare då jag är fullt medveten att ångesten slår till med full styrka då mörkret börjar lägga sig...?
Ja. Det kan man verkligen fråga sig.
Varför...?
リアルワールド REAL WORLD
Här kommer en text jag skrev på väg hem, sittandes, deep in thought på pendeltåget, mörkret utanför gav mig djävligt många nya idéer och jag kände mig tvungen till att skriva ner mina tankar:
Dina Vener Skriker
Att blicka ut över tågspåren, och för ett ögonblick inse hur snabbt livet rinner ifrån dig.
Att inse hur otroligt liten just DU är i en folkmassa på tusen eller fler.
Förståndet glider och varje andetag smärtar. Dina frusna lemmar knakar i fogarna och det verkar till och med som om dina tårkanaler, på något sätt är igenväxta.
Ett tåg tjuter förbi och du tas tillbaka till verkligheten. Men hur kan du vara så säker på din sak; att allt detta inte bara är en plågsam, utdragen mardröm?
Hur vet du att snön du fascinerat betraktar är en illusion eller om den faktiskt är något konkret, något av denna värld?
Vilken värld vill du leva i?
Den du noga och omsorgsfullt skapat i ditt undermedvetna; världen du måste klamra dig fast vid för att inte tappa fotfästet och slungas bakåt, djupt ner i det okända...?
För, så länge dina känslor får styra och sträcka ut sina knotiga fingrar så är du sedan länge, fullt medveten om att någon räknar ner till din undergång.
Ditt psyke fryser och inga filtar eller täcken kan få upp kroppsvärmen.
Men kylan är något du har vant dig vid, likaså mörkret. Det omfamnar dig och hånskrattar i ditt öra.
Ett skratt du lärt dig söka skydd hos, ett skratt som förkroppsligar trygghet. Ett abstrakt väsen som är din närmaste vän, din älskare, din bror men även din svurna ärkefiende och roten till all världens möjliga och omöjliga ondska.
Du skakar av ren skräck och blodet i dina sköra vener skriker ut i frustration av att desperat vilja komma ut.
Du famlar omkring i dimman och får tag på ännu en väldigt trogen vän.
Han är gjuten i rostfritt stål och blänker betryggande i silver, i det glödande månljuset som letar sig igenom en liten vrå och skiner (som ett tecken) över din vänstra handled.
Du blinkar förvånat till, men förstår tillslut varför dina vener skriker som dem gör.
Du tar ett fast tag om rakbladet och skulle föremålet, detta ting ha en mun skulle han le, stort och öppet; ett ödestigert leende som många gånger förut gett dig uppsliten, blödande vävnad och bultande läkande sår samt ett kaotiskt nervslitage som vittnar om denna pågående nedbrytning av sinnet.
Du smeker med lillfingret över den obefläckade huden samtidigt som du håller det vassa mellan tumme och pekfinger.
Syftet av denna handling är inte att ta ditt liv; tänker du stilla.
Så du bedömmer noga avståndet, djupet, påverkan och konsekvens och siktar något snett nedanför pulsåder.
Blodet nästan makar sig ur, kämpar sakta för att fly.
Hånskrattet gör sig hört; räddningen är här.
Innan du försvinner bort i ditt undermedvetna; så hinner du fundera: "... Hur kommer morgondagen se ut...? Tänk om allt detta ändå var en dröm, trots allt..."
I shouldn't really complain?
Jag vet inte riktigt varför jag har så svårt att skriva om positiva saker...
Jag vet egentligen inte så mycket. Jag tror att jag gör det; att jag vet en djävla massa saker.
[I can't go on living this life
Cut my life into pieces
This is my last resort
Suffocation
No breathing
Don't give a fuck if I cut my arm bleeding]
Jag har en bild i huvudet av en läckande handled; nerverna och fettvävnaden skriker på mig, blodet målar mönster på hudens yta - livet är lika skört och bräckligt som det är osårbart och stenhårt.
Det skulle gå så snabbt, men jag skulle ändå ångra mig i samma veva...
Jag har varit nära döden alltför ofta, och det i sig måste väl vara ett tecken, eller hur?
Jag tror det.
Men det gör det inte roligt att leva för det.
Visst, jag ska bannemig inte klaga; Jag har en familj, ett x antal vänner; alltså folk som bryr sig om mig. Jag har tak över huvudet och den senaste dyra teknologin framför mig, redo att användas vid önskemål och behov... och jag får oftast precis det jag önskar mig vid varje födelsedag eller julafton osv. Man kanske till och med kan kalla mig bortskämd.
Jag har alla förutsättningar för ett positivt möjligt leverne; det ska egentligen inte finnas något alls som hindrar mig. Jag vet att
(... Och där tröttnade jag fullständigt på allt som har allt göra med MIG...)
Jag är ledsen (det här är verkligen inte likt mig...) men jag orkar inte skriva mera. Jag orkar inte gnälla offentligt. Jag orkar inte klaga. Inte ikväll. Jag blir så less. Det är tröttsamt.
Usch. Jag bojkottar härmed mig själv.
Stained Reality
Ibland funderar jag på varför jag är som jag är.
Fragmenten som idag kan sammanfattas som "detta är typisk MIG"... Har det utformats från min barndom eller hur jag hittills levt mitt liv?
Ska jag utgå från min barndom, hur jag var som barn, och mina upplevelser som väldigt ung... I teorin så borde jag (som då) vara väldigt glad. Rastlös, fast på ett positivt sätt. Impulsiv, fast bara då det gällde nya lekar eller liknande som tände eld på min inre uppfinnelserikedom och upptäckar - samt äventyrslust.
Jag var liksom... den där typiska ungen som inte brydde sig om så mycket annat än att ha roligt.
Men ska jag se det ifrån hur jag levt mitt liv... Jag borde egentligen vara extremt mycket och ännu mera apatiskt, känslokall, arg, frustrerad, sliten, utmattad och för att inte tala om självmordsbenägen.
Jag är och har väl varit som vilken ungdom som helst. Jag har druckit, rökt (både vanliga cigaretter och olagliga sådana) och snusat. Jag har haft sex med ett tiotal personer, varit i (långvariga/långdistans) förhållanden, varit otrogen och i en och samma veva förlorat en stor del av tron på kärleken.
För det måste ju vara mig det är fel på, eller hur? Kanske talesättet "You can't love someone else until you love yourself" stämmer trots allt? (Men hur går det ihop, då jag faktiskt fått möjligheten förr att uppleva ÄKTA kärlek...?!)
Never mind, jag är för söndertrasad för att orka bry mig om jag åker ner eller upp.
Fast, ärligt talat så åker jag hellre ner.
Jag trivs bäst där. I min lilla svarta håla, min älskade avgrund; tryggheten itself.
Jag kan till och med säga att jag saknar det lite.
Men det är "sjukdomen" och "reptilhjärnan"; "beroendet" och "missbrukarhjärnan" som talar.
Man kan väl säga... att jag egentligen är två personer. (Läs nu inte detta som "två olika personligheter").
Jag ÄR två PERSONER.
Skulle någon sätta upp en övervakningskamera i mitt hem och jämföra det inspelade materialet från morgon och kväll... Så skulle man tydligen se skillnaden.
Jag börjar med att ta det lugnt, andas ut, vila. Glömma bort skolan, bekymmer, problem och andra mindre lyckade händelser. Men så fort jag blir påmind om allt det där... Så inser jag en djävla massa faktum som i slutändan bara får mig att brytas ner; jag måste hitta en utväg, en ventil, någon flyktväg, något vilseledande...
Jag kopplar bort... Jag försvinner. Jag vill inte se, höra eller känna... Jag vill bara blunda och önska bort allt, att allt det här bara var en enda lång, utdragen och kaotisk mardröm.
Men samtidigt så är känna allt jag vill just då.
Hjärtat bankar sig ur min platta och beniga bröstkorg; pulsen vibrerar genom blodet och halsen snörar igen sig, torr och ruttnande. Panikångest glittrar och sprängs ut med tårvätskan och mina pupiller stirrar febrilt omkring sig.
Jag trycker i mig mat, godis och dricker litervis med olika vätskor; som jag sedan betraktar söndertuggat och halvt upplöst i botten på toaletten, i äckligt, förorenat vatten. Jag är äntligen renad och alltså inte lika smutsig längre.
Jag begraver rakbladet i armen och rycker till lätt med handen, drar bort ifrån mig. Klassikern: "Sikta, hugga & dra".
Jag klunkar ner sprit eller öl och vågar skära djupare; för nu är allt sådär... härligt bortdomnat ju!
Jag lever som intensivast dessa stunder och det är löjligt hur stark lättnaden blir minuterna efteråt, då jag ser objektivt på hela situationen (så att säga); då jag kan andas sansat på riktigt för en gångs skull/på väldigt länge.
Det är skrämmande, jag blir rädd för mig själv och orken räcker inte långt, mer än till att förstöra mig själv - vilket egentligen många gånger kräver extremt mycket energi som jag (egentligen) kunde rikta till annat, positivt, konstruktivt och "mer givande".
Men ja, för mig är det tydligen lättare att må dåligt än att må bra; att ta ett aktivt beslut att försöka må bättre.
Men det är ju fan det jag gör. Varje djävla, helvetes, förbannade dag.
Jag försöker vara duktig, jag pluggar, jag gör mina uppgifter och läxor så gott det går, jag gör som alla myndigheter och statligt anställda människor säger åt mig att jag måste göra...
Jag tar mina (nästintill narkotikklassade), receptbelagda mediciner med kosttillskott varje morgon och går till skolan och är så närvarande jag kan, och försöker framförallt att komma i tid.
Jag gör det man ska och borde göra.
Så varför är min hals uppriven av magsyra, varför bultar magen smärtsamt i små kramper? Varför blöder jag från armen och varför klibbar bandagen?
[I surrender; I know I've been a pretender
You can have this guilt, this misery, I wear so well
I wave my flag, I sound the alarm
Somebody stop me before I do any harm
I surrender; I know I've been a pretender
I'm living a dead life; I'm staring into the headlights
Of a getaway car that'll take me out of my mind, tonight
Crash and burn, S.O.S., somebody help me get out of this mess of a dead life
I'm burning under the spotlight]
Jag har (som jag sagt så många gånger förut) för många frågor, men inga svar.
Och jag tänker vara lika karaktäristiskt deprimerande och ångestfylld och smärtsamt yttra: att jag inte orkar längre. Jag kämpar och gör mitt bästa, men ändå ligger jag där i ett hopkok av äcklig rädsla och är fullt övertygad om att allt kommer försvinna helt en dag. Kanske nu, kanske imorgon... We're doomed. All of us.
Och hur mycket ni än försöker lura er själva att "allt är bara bra... bara fin fint!" så kommer det gå åt helvete en dag.
För alla här vet ju att... så fort saker börjar gå bra (för en gångs skull) så kommer något litet... och förstör allt.
Restrictive Breathing
"Any activity that deprives the brain of oxygen has the potential to cause moderate to severe brain cell death leading to permanent loss of neurological function ranging from difficulty in concentration or loss of short term memory capacity through severe, lifelong mental disability to death."
"The fainting game (also known as the choking game [...] is a loose term that covers activities designed to induce a partial or complete loss of consciousness brought about by the intentional deprivation of oxygen to the brain for a period of time. [...] the practice among adults appears to be uncommon and generally in the different context of the pursuit of erotic asphyxiation. However, experts state that for some teens, the choking game can take on elements of erotic asphyxiation."
"[...]hyperventilation (forced overbreathing) until symptoms of hypocapnia such as tingling, light-headedness or dizziness are felt, followed by a breath-hold. This alone is enough to cause a blackout but it is widely believed that the effect is enhanced if lung air pressure is increased by holding the breath "hard" [...] This brief euphoria is what practitioners of the fainting game seek."
"[...]refers to intentionally cutting off oxygen to the brain for sexual arousal. It is also called asphyxiophilia, autoerotic asphyxia, or breath control play. [...] a person engaging in the activity is sometimes called a gasper. The erotic interest in asphyxiation is classified as a paraphilia. [...] Psychiatrist Joseph Merlino stated that it meets the criteria for a disorder "because it has the potential for lethality or serious injury.""
"[...]refers to intentionally cutting off oxygen to the brain for sexual arousal. It is also called asphyxiophilia, autoerotic asphyxia, or breath control play. [...] a person engaging in the activity is sometimes called a gasper. The erotic interest in asphyxiation is classified as a paraphilia. [...] Psychiatrist Joseph Merlino stated that it meets the criteria for a disorder "because it has the potential for lethality or serious injury.""
あの、すみません。。。わたしはやばいです？
...Ibland kan min nyfikenhet klättra ännu högre än vanligt, hihi <3
(Förlåt, jag kunde verkligen inte låta bli.)
...Ibland kan min nyfikenhet klättra ännu högre än vanligt, hihi <3
(Förlåt, jag kunde verkligen inte låta bli.)
こころのかぜ
För att skriva/prata om något som är otroligt vanligt i min värld så tänker jag ta upp ämnet som "omger" ordet ärr.
"Scars (also called cicatrices) are areas of fibrous tissue that replace normal skin (or other tissue) after injury. A scar results from the biologic process of wound repair in the skin and other tissues of the body. Thus, scarring is a natural part of the healing process. Scar tissue is not identical to the tissue that it replaces and is usually of inferior functional quality. [...] scars in the skin are less resistant to ultraviolet radiation, and sweat glands and hair follicles do not grow back within scar tissue."
Där har vi alltså den "biologiska förklaringen" till vad ärr är för något. It makes sense, right?
Nu till den som jag klassar som den emotionella.
För mig signalerar sår, ärr/ärrvävnad en inre kamp som helt enkelt bara har filtrerats över till ytan. En överlevnad, en instinkt, inte lik någon annan.
Jag kallar dem ofta för battlescars. Vilket dem ju, i teorin, faktiskt är också.
Självskada yttrar sig mestadels i ärr som planterats dit med hjälp av ett rakblad. I andra fall; en tändare, ett märke efter en cigarett.
Ärren kan vara smala, ytliga och knappt synbara till att höja sig över hudens yta och sträcka sig flera millimeter (eller centimeter) ner i hudlagren. Nyanserna varierar från bultande, klarrött till en skär rosa och tillslut till en silvrig, skinande vit. Läkningsprocessen kan ta år, självklart kortare, beroende på den ursprungliga skadan samt eventuella hinder (som infektioner/inflammationer och övriga komplikationer då vi människor oftast aldrig lever i en fullständigt steril/ren miljö).
(självskade)Ärr är ett direkt, mer eller mindre konkret bevis på att man varit med om ganska mycket, att varje dag är en kamp mot ångesten, stressen och pressen man upplever i det vardagliga livet; inom sig själv.
Det är inte lätt att vara tonåring "i dessa kaotiska tider" och medicinering slungas ut i tonvis till folk som har "problem".
Jag ser inget fel med att skada sig själv. Sålänge det inte är i självmordssyfte (och är noga med hygien och liknande). Jag ser på det som... att det helt enkelt är ett (väldigt extremt) sätt att hantera saker "lättare" samt att försäkra sig om att man kan överleva ännu en dag.
Jag säger inte att jag tycker att allt är bra då det gäller ett självdestruktivt beteende/handlingar. Man befinner sig i en redan trasig situation som sedan går sönder ännu mera...
Man sårar sina nära och kära; dem som bryr sig, man gör dem orolig och kanske till och med lika ångestfyllda som en själv.
The main idea var ju att skada sig själv; inte dem man älskar och som förhoppningsvis älskar en lika mycket tillbaka.
Självskada kan leda till självmordstankar och/eller självmordsförsök samt tillslut "ett lyckat" självmord.
Det är frustrerande att behöva vända sig till rakbladet (or the item of your choice) så fort man känner ångesten krypa i huden, så fort man märker att rummet mörknar och det blir svårt att andas.
Då kraven blir för påfrestande, då en tillvaro i sig själv inte är något behagligt, utan nersmutsat och skrämmande.
Det krävs så lite för att fastna, men så galet mycket mera för att ta sig ur. Eftersom jag är där själv, så kan jag med lätthet (för i helvete) säga att jag vet vad jag snackar om.
Till alla self harmers där ute, FÅ UT ERA ÅSIKTER, gör er röst hörd, och skäms aldrig, ALDRIG för att bära långärmat samt för att förklara för allmänheten att ni faktiskt inte är sinnesjuka, kanske bara helt enkelt väldigt deprimerade (osv).
För fan, ta upp kampen, var er själva och ge aldrig upp. Det kommer en dag utan självskadan. Dvs: Då man själv är redo, vill, klarar av, kan, orkar, har motivationen och målen nog att sluta.
En av mina favoriter, mest älskade "artiklar" om självskada, i Japan:
http://www.time.com/time/photogallery/0,29307,1809157_1716521,00.html
http://www.time.com/time/photogallery/0,29307,1809157_1716521,00.html
Something Wicked This Way Comes?
Jag har börjat vakna mitt i natten, runt fem på morgonen.
Då jag sover så befinner jag mig antagligen i en långvarig djupsömn, eller ett oroligt, halvvaket tillstånd.
Den senaste kategorin är den jag har mest sannolikhet att vakna ur, men så har det inte varit de senaste dagarna och det gör mig orolig, jag får en knut i magen och allt känns som att det är påväg att krasha: when I least expect it.
Jag brukar krypa upp för att dricka vatten (och är mitt problem att jag är törstig så tycker man ju ett glas innan läggdags borde vara nog, but no fucking way, it isn't) och samtidigt passa på att göra rent mitt ansikte, om det är fett eller torrt (och så vidare... jag har ett nästintill tvångsmässigt beteende då det gäller min hy, det är nästan läskigt; brukar ta mig fem till tio, oftast längre tid att "kolla läget") ...och en nattlig hudvårdssyssla är väl rätt så positivt, antar jag.
Förutom det så brukar jag inte gå upp för att göra någonting, jag bara vaknar. Ont i kroppen, yr i huvudet och allmänt nedstämd. Ibland går jag även och äter, men mitt samvete och min "ångest-skala" klarar inte det så bra så jag bunkrar upp på iskallt vatten med äppelcidervinäger (naturligt - dämpar/avlägsnar aptiten).
Fan också, vad jag avskyr mina "typiska" sömnmönster ibland.
Blir jag en zombie kan ni få ha mig som husdjur på bakgården, fastkedjad vid en hundkoja. "Whatever makes you tick, dear."
Boredom
"Boredom is an emotional state experienced during periods lacking activity or when individuals are uninterested in the opportunities surrounding them. [...] These definitions make it clear that boredom arises not from a lack of things to do but from the inability to latch onto any specific activity. [...] Boredom and boredom proneness are both theoretically and empirically linked to depression and depressive symptoms."
Tristess. Då det kryper i huden, fingertopparna kliar och suckarna av tortyr tilltar.
Då det mesta känns extra hopplöst (då man plötsligt inser att man fortfarande har ett berg av läxor som väntar på en) och då man vill underhålla sig själv med vad som helst som ingjuter minsta lilla gnutta hopp (den där lilla gnistan av livsglöd) i själen.
Agh, det här är väldigt frustrerande. Jag vet att det finns en massa saker jag borde göra, men jag kan inte hitta motivation, för att inte tala om styrkan, viljan och orken (till att lyfta på mitt feta arsle).
Just nu är det en sådan stund, och jag blir fan mentalt nedtryckt, det här är inte OK, någonstans, alls, överhuvudtaget. ><
Varför kan inte livet bjuda på fler stunder av lycka och total eufori? Då man inte behöver oroa sig ett skit över vad det är man ska behöva, måste, är obligatoriskt tvingad till att göra i livet.
When pressure isn't the only option, nor should it have to be so Ra damn hard to want to keep living, either.
Jag menar, titta bara på dem japanska ungdomarna. Denna nation mår inte bra, UNGARNA mår åt helvete, dem är fruktansvärt deprimerade; är under konstant press, alltså en press som innebär repeterande, tröga, flersidiga prov och uppgifter. De har inget val än att tvingas in i samhällets ramar och normer om "den perfekta mannen/kvinnan som försörjer sin familj, med andra ord, att ha en "välansedd" utbildning och ett respektabelt jobb". Japan är en av få nationer/länder som har störst antal självmord - och självmordsförsök samt depression och ätstörningar. Deras media - och självbild är därför fullständigt och extremt sjuklig. (På reklamplanscher ska du gå ner från 42 kg till 32 - ju lägre desto bättre! - inte som här i Sverige, från 75 till 65.)
En naturlig flykt"reaktion" är då att totalt isolera sig från omvärlden (ひきこもり - hikikomori, japanskt "sätt" för att namnge "Acute Social Withdrawal" syndromet), låsa in sig på rummet och "införa" skolvägran eller skolk från jobb och liknande.
Om jag vore av japanskt ursprung/var född/bosatt i Japan, skulle jag förmodligen aldrig palla trycket, jag skulle bli så förbannat nedsänkt av alla krav som ställdes på mig.
På internet/japanska hemsidor finns det länkar till "självmords-center/chatrum", som vem som helst, även de som önskar vara anonyma kan bli medlem på och prata fritt om sin önskan att ta sitt liv och lämna hela den här ruttna världen bakom sig. Ibland anordnas "självmordsträffar" där en grupp av människor hjälper varandra. Dem dör alltså tillsammans - En evig pakt.
Japan är ett skruvat samhälle som riktar in sig mer på sina medborgares jobb/arbetskapacitet, än på välmåendet för individerna. Så allt är inte bra med Japan, allt är inte sockersött, vackert, njutbart och passionerat samt estetiskt tilltalande och/eller perfekt.
Folket där mår inte bra, inte minst som sagt ungdomarna, och jag kan faktiskt förstå dem.
Tänk dig själv att sitta instängd i ditt rum, ensam, därigenom inlåst i dig själv och leva ett "fruktlöst" liv, utan yttre, "konkreta, sociala kontakter", lida av en ätstörning eller liknande självdestruktivt beteende ("self-harmers/cutters" är även det "shhh/hush, hush" [だめです~Dame desu!~ Bad/Not good/You shouldn't do (like) that/inappropriate behaviour] om i Japan, inget man talar öppet om (eftersom ett sådant beteende, inklusive ひきこもり drabbade personer, innebär en skam, vanära av och i familjen)). Jag tycker synd om dessa plågade själar som faktiskt inte har nåt annat val, än att, för sin egen överlevnad, dra sig ifrån den hotfulla världen - "den riktiga världen". Klart som fan dem hellre önskar att leva i en "fantasivärld" än tillsammans med resten av den ruttna, idiotiskt blinda mänskligheten.
Ugh, jag vet för mycket om sånt här "japanskt kuriosa", haha. Lite sorgligt är det.
But what's a girl suppose to do, ey?
Så med detta inlägg, härmed "annonserar" jag att jag sakta tänker börja avlägsna mig. Världen är hotfull, och jag gillar det inte, inte det minsta lilla. Jag spyr på allt och alla; alla obetydliga dödliga, människorna, främlingarna runtomkring. Jag föraktar dem och kan lätt säga att jag inte har något intresse av att beblanda mig med dem. Min intelligens sänks och därefter kommer ilskan att framträda; en sådan djup ilska att även den hotar att förgöra mig. Det kanske låter lite "grovt", men fan heller att jag ska tillåta mig själv att sjunka till deras nivå.
Jag kommer inte gå utanför dörren om jag inte tvunget måste. Det finns ingen som helst anledning till det och mitt hat kommer bara späs på (extremt mycket) mera, än "som det är nu".
Jag är TRÖTT på alla krav dem vuxna ställer, och förväntar sig att jag ska följa till punkt och pricka. Jag är förbannat och sjukligt trött på att jag förväntas vara en toppstudent "jag med mina höga ambitioner, kunskaper och språk/skriftbruk." Me, an asset? Fuck that. Jag vet mycket väl att lärarna har förlorat sin vilja och den riktiga längtan, samt passionen till att undervisa och ta vara på individen, eleven i sig. Är jag självmordsbenägen till exempel så kan dem väl fan inte kräva av mig att jag måste lämna in en uppsats?!
Skolan får mig att må psykiskt, men även fysiskt dåligt och jag kommer inte vistas där längre än vad jag behöver. Miljön i sig är sjuklig, luktar nästan sjukhus tilloch med. Och så smutsig, bara jag tänker på det (och vildjuren/zooaporna som vistas på denna yta) rynkar jag på näsan och känner mig äcklad.
Jag trivs bäst i tryggheten innanför hemmets väggar, där tänker jag stanna tills hatet och föraktet har lagt sig eller tills jag känner mig redo att bege mig ut igen; för att ännu en gång möta kraven och pressen som det vardagliga livet "suger av mig" (HAHA, tolka det där hur ni vill<3).
Isolation - true ひきこもり style, here I come.
Fuck this world and everyone and everything, that's rotten with and within it.
Tristess. Då det kryper i huden, fingertopparna kliar och suckarna av tortyr tilltar.
Då det mesta känns extra hopplöst (då man plötsligt inser att man fortfarande har ett berg av läxor som väntar på en) och då man vill underhålla sig själv med vad som helst som ingjuter minsta lilla gnutta hopp (den där lilla gnistan av livsglöd) i själen.
Agh, det här är väldigt frustrerande. Jag vet att det finns en massa saker jag borde göra, men jag kan inte hitta motivation, för att inte tala om styrkan, viljan och orken (till att lyfta på mitt feta arsle).
Just nu är det en sådan stund, och jag blir fan mentalt nedtryckt, det här är inte OK, någonstans, alls, överhuvudtaget. ><
Varför kan inte livet bjuda på fler stunder av lycka och total eufori? Då man inte behöver oroa sig ett skit över vad det är man ska behöva, måste, är obligatoriskt tvingad till att göra i livet.
When pressure isn't the only option, nor should it have to be so Ra damn hard to want to keep living, either.
Jag menar, titta bara på dem japanska ungdomarna. Denna nation mår inte bra, UNGARNA mår åt helvete, dem är fruktansvärt deprimerade; är under konstant press, alltså en press som innebär repeterande, tröga, flersidiga prov och uppgifter. De har inget val än att tvingas in i samhällets ramar och normer om "den perfekta mannen/kvinnan som försörjer sin familj, med andra ord, att ha en "välansedd" utbildning och ett respektabelt jobb". Japan är en av få nationer/länder som har störst antal självmord - och självmordsförsök samt depression och ätstörningar. Deras media - och självbild är därför fullständigt och extremt sjuklig. (På reklamplanscher ska du gå ner från 42 kg till 32 - ju lägre desto bättre! - inte som här i Sverige, från 75 till 65.)
En naturlig flykt"reaktion" är då att totalt isolera sig från omvärlden (ひきこもり - hikikomori, japanskt "sätt" för att namnge "Acute Social Withdrawal" syndromet), låsa in sig på rummet och "införa" skolvägran eller skolk från jobb och liknande.
Om jag vore av japanskt ursprung/var född/bosatt i Japan, skulle jag förmodligen aldrig palla trycket, jag skulle bli så förbannat nedsänkt av alla krav som ställdes på mig.
På internet/japanska hemsidor finns det länkar till "självmords-center/chatrum", som vem som helst, även de som önskar vara anonyma kan bli medlem på och prata fritt om sin önskan att ta sitt liv och lämna hela den här ruttna världen bakom sig. Ibland anordnas "självmordsträffar" där en grupp av människor hjälper varandra. Dem dör alltså tillsammans - En evig pakt.
Japan är ett skruvat samhälle som riktar in sig mer på sina medborgares jobb/arbetskapacitet, än på välmåendet för individerna. Så allt är inte bra med Japan, allt är inte sockersött, vackert, njutbart och passionerat samt estetiskt tilltalande och/eller perfekt.
Folket där mår inte bra, inte minst som sagt ungdomarna, och jag kan faktiskt förstå dem.
Tänk dig själv att sitta instängd i ditt rum, ensam, därigenom inlåst i dig själv och leva ett "fruktlöst" liv, utan yttre, "konkreta, sociala kontakter", lida av en ätstörning eller liknande självdestruktivt beteende ("self-harmers/cutters" är även det "shhh/hush, hush" [だめです~Dame desu!~ Bad/Not good/You shouldn't do (like) that/inappropriate behaviour] om i Japan, inget man talar öppet om (eftersom ett sådant beteende, inklusive ひきこもり drabbade personer, innebär en skam, vanära av och i familjen)). Jag tycker synd om dessa plågade själar som faktiskt inte har nåt annat val, än att, för sin egen överlevnad, dra sig ifrån den hotfulla världen - "den riktiga världen". Klart som fan dem hellre önskar att leva i en "fantasivärld" än tillsammans med resten av den ruttna, idiotiskt blinda mänskligheten.
Ugh, jag vet för mycket om sånt här "japanskt kuriosa", haha. Lite sorgligt är det.
But what's a girl suppose to do, ey?
Så med detta inlägg, härmed "annonserar" jag att jag sakta tänker börja avlägsna mig. Världen är hotfull, och jag gillar det inte, inte det minsta lilla. Jag spyr på allt och alla; alla obetydliga dödliga, människorna, främlingarna runtomkring. Jag föraktar dem och kan lätt säga att jag inte har något intresse av att beblanda mig med dem. Min intelligens sänks och därefter kommer ilskan att framträda; en sådan djup ilska att även den hotar att förgöra mig. Det kanske låter lite "grovt", men fan heller att jag ska tillåta mig själv att sjunka till deras nivå.
Jag kommer inte gå utanför dörren om jag inte tvunget måste. Det finns ingen som helst anledning till det och mitt hat kommer bara späs på (extremt mycket) mera, än "som det är nu".
Jag är TRÖTT på alla krav dem vuxna ställer, och förväntar sig att jag ska följa till punkt och pricka. Jag är förbannat och sjukligt trött på att jag förväntas vara en toppstudent "jag med mina höga ambitioner, kunskaper och språk/skriftbruk." Me, an asset? Fuck that. Jag vet mycket väl att lärarna har förlorat sin vilja och den riktiga längtan, samt passionen till att undervisa och ta vara på individen, eleven i sig. Är jag självmordsbenägen till exempel så kan dem väl fan inte kräva av mig att jag måste lämna in en uppsats?!
Skolan får mig att må psykiskt, men även fysiskt dåligt och jag kommer inte vistas där längre än vad jag behöver. Miljön i sig är sjuklig, luktar nästan sjukhus tilloch med. Och så smutsig, bara jag tänker på det (och vildjuren/zooaporna som vistas på denna yta) rynkar jag på näsan och känner mig äcklad.
Jag trivs bäst i tryggheten innanför hemmets väggar, där tänker jag stanna tills hatet och föraktet har lagt sig eller tills jag känner mig redo att bege mig ut igen; för att ännu en gång möta kraven och pressen som det vardagliga livet "suger av mig" (HAHA, tolka det där hur ni vill<3).
Isolation - true ひきこもり style, here I come.
Fuck this world and everyone and everything, that's rotten with and within it.
The Reason Why I'm Alive Today
"Haven't you realized that I am the darkness. It means I cannot be destroyed. You have not seen the last of me."
