Bakura [獏良]

Den vackra bakgrundstämman och körsången i låten Mozart: Requiem in D Minor K626 VIII Lacrimosa är en tillfällig tröst men uttrycker även ångesten jag kastas runt i.
Det känns som om jag inte existerar i "den riktiga världen". Jag existerar någon annanstans. Då måste det vara så att jag kan transportera mig mellan olika dimensioner... eller?
Jag slits mellan dröm och verklighet och jag ser inte klart längre.
Jag kan börja dagen med positivt tänkande men då det lider mot kvällen så sjunker jag drastiskt neråt, även fast klockan inte passerat nio.
Jag äter frukost och lunch.
Kommer hem - ingen matlust fören några timmar in i en sen eftermiddag.
Jag äter även middag men därefter kan saker gå överstyr, jag tappar kontrollen, allt fokus riktar till att fylla tomheten jag känner; dunkande och kall.
Mat är ett snabbt verktyg. Jag trycker in kalori efter kalori, fettdepån ökar och jag blir alldeles hög på all ny energi kroppen tvingas bryta ner. Huvudet känns tungt som bly - världen snurrar och förvrids.
Under några minuter av frenetiskt "skyfflande" så avtar tomheten - den rivs inte med klor längre, utan snarare med noga och mjukt slipade naglar. Det känns... skönt att för en sekund bara... koppla bort och inte tänka på något annat än att "Här är så här mycket x kilo mat/godis - Här är min gaffel/kniv/sked - För den till munnen, tugga och svälj = Fyll igen det gapande hålet."
Ekvationen är löjligt enkel. Det är i alla fall en ekvation jag förstår.

Och nu skiter jag fullständigt i om folk läser allt detta från början till slut. Jag måste bara... få ut... en del av allt kaos som samlats i drivor de senaste veckorna. Jag ska skriva tills mina fingrar blöder och tills ögonlocken darrar av brist på välbehövlig sömn.

Som jag nämde: Jag existerar i en helt annan värld än vad de flesta uppfattar som "påtaglig".
Vad NI kallar "världen utanför" är något som jag inte kan förstå längre. Jag finner ingen koppling; ser jag den är den endast en skör tråd.
Jag kan beskriva det som; att i min värld jag (i alla fall just nu) befinner mig i så finns det ingen illröd, tydlig markering eller gräns. Den har suddats ut sedan länge av många år av slitage.
Ni har era regler, moral och synsätt samt klara riktlinjer för vart ni får gå eller vilka ställen ni till varje pris bör undvika.
I min värld finns inget sådant.
En del av min självbevarelsedrift finns kvar, ja. Lusten och viljan att leva kvar, vidare; överlevnad är ett starkt nyckelord.
Men linjen där är även den hårfin. Ytterst tunn. Jag är väl medveten om att skär jag för djupt kanske jag aldrig vaknar igen. Vilket jag ju vill. Att vakna upp igen, alltså.
Men det jag vill ännu mera är att... försvinna bort, glömma och fly.

Från den sjuka, ruttnande självbilden, från hatet som kokar inom mig gentemot människor och även mig själv. Från kvällarna av panik och ångest, från de kvävande mörkret som sorgligt nog blivit min vän genom åren.

Men jag vill samtidigt vara kvar i allt detta - jag söker smärtan, äcklet, förtivlan, frustrationen och ilskan. Jag söker de där kickarna som gör mig kapabel till att drämma knytnävarna i väggen och skratta så fort jag ser köttslamsorna som lämnas kvar; knogarna dryper av vackert, glittrande, rött.
Jag vill ligga där och känna mig yr - jag vill komma till den punkten av galenskap då jag bara ser bokstäver - texten flyter som om jag vore besatt. Jag vill kunna, dagen efter, blicka tillbaka på vad jag skrivit och se hur fullständigt kaotiskt allt återspeglats - precis så som det ska vara.

Jag vill ha kvar min identitet som "den skadade, trasiga, förstörda, evigt förlorade, ärrade och sårövertäckta".
Jag vill glänsa i min trasighet och få det att framstå (som jag alltid varit väldigt skicklig på) som något nyskapande och mystiskt vackert. I all min befläckade smuts är jag trots allt skinande ren.

Jag vill visa folk att det går att leva med sår, blod och ärr. Jag vill få dem att förstå att misär kan vara något... fint? Jag vill bevisa att viktnedgång, ben, smalare lår och insjunken mage är något åtråvärt - just på grund av kontrollen och den enorma självdisciplinen som ligger bakom.

Men är det sjukt att tänka så, då och då; ibland?
Är det fel av mig att romantisera och glorifiera något sådant... nedbrytande?
För, trots allt så finns inte mycket av mig kvar. Min sunda sida, i alla fall. Ha-Ha.
...Måste då det nödvändigtvis vara något negativt?

Jag vet inte. Nej, den här gången vet jag faktiskt inte.
Varför kan jag inte sluta äta så mycket?
Varför börjar jag inte träna igen?
Varför kan jag inte ta upp rakbladet igen?
Varför vägrar jag inse de små framstegen i skolarbetet och varför bortser jag också från bakslagen?
Varför går jag inte och lägger mig tidigare då jag är fullt medveten att ångesten slår till med full styrka då mörkret börjar lägga sig...?

Ja. Det kan man verkligen fråga sig.
Varför...?