Bakura [獏良]

Crash and burn S.O.S somebody help me get out of this mess of a dead life

Det känns som om jag håller på att sprängas. Från insidan, något är i full fart, med klor; klöser och vill ut.

Ett virrvarr av kaotiska tankar flätar sig i skallen på mig, knutarna blir nästintill omöjliga att reda ut, någonsin.
Jag är förvirrad, och ett ångest-moln svävar oroväckande över huvudet på mig - ett tecken?
...Ja, det är nog precis vad jag är. Förvirrad.

Jag vet inte ens om det är så hälsosamt för mig just nu att begrava mig i mörker, bekymmer och filosoferande. Jag anar en explosion.
Är allt det här bara för att jag börjar förlora kontrollen?

Men vad i helvete är då kontroll?!
Inte är det min skruvade världsbild - min bild av yttre fulländning som alltså reflekterar det inre (vad ska man då säga om mig som ser ut som om jag går klädd i en tajt hudfärgad dress av zebra ränder...)?

Jag har ingen aning, jag förstår ingenting, jag VET ingenting längre. Jag famlar i blindo och allt går för snabbt. Jag hinner inte med - tid är ett alltför vacklande och abstrakt uttryck just nu.

När kommer dagen då jag kan vakna utan att känna mig ihålig och maktlös? Dagen då solen inte är ett irritationsobjekt, utan något som andas liv, i sin sanna mening.

Dagen då jag slutar upp med att gräva ner mig i ett svart djup, då tryggheten finns i lyckan, inte olyckan.

Då folk kan betrakta mig som den jag är inuti, på riktigt; med eller utan skärsår.

Jag undrar jag...
I haven't got much time left, either way.

I'm dreaming about tomorrow

I'm thinking of yesterday
I consume myself in sorrow
This moment in time
Is what I betray
I am searching for the answers

And I look around
Sometimes I get sad
Cause I don’t know which way to go
And I look around
And sometimes I get sad
Cause my life is spinning out of control

Tydligen så är galenskap ett väldigt... skrämmande begrepp för många.
Jag kan förstå deras rädsla.

Men vad gör du om du befinner dig mitt i det?
Hur hanterar du dina impulser?
Följer du dem blint eller lämnar du plats för eftertanke?

Since you're slowly losing your mind, why not take this oppurtunity to live out... fully?
Why not just say; FUCK IT and... let go...?

Jag har ingen aning om hur ni är som personer (ni som läser detta)... Men skulle det inte vara skönt att totalt bara SLÄPPA TAGET och lyssna ytterst, extremt noga på vad ditt undermedvetna vill att du ska göra?

Drick dig stupfull, sluddra några rader av ohörbar poesi; slå nävarna i väggen på grund av din frustration angående livets orättvisor som just nu endast verkar riktas mot DIG; gå ut och ha destruktivt sex med en främling du har haft kontakt med över nätet i endast några veckor; leta upp rakbladet/skalpellen/cigaretten/säkerhetsnålen/glasskärvan och dra den över huden, i ett försök till att hitta tillbaka till känslan av att verkligen LEVA på riktigt, av att fullständigt kunna känna något.

Hur känns det att verkligen må bra?
Hur är det att känna sig totalt viktlös; utan krav... stress eller press? Yttre påfrestningar alltså.

Jag förstår faktiskt inte riktigt dem orden. "Att må bra."
Det kanske låter lite kliché att säga att jag mår bra då jag mår dåligt, men vad fan, för mig är det den enda tillvaro jag känner till, i flera år, just nu... länge...

Det spelar ingen roll. Jag lever fortfarande. Vilket borde vara ett mirakel.

Jag är bara så nyfiken... på hur allt kommer utspela sig.

Through and with the skin I've cut open; through the scarred surface and the ribbons of red veins and beautiful, complicated textures of human, and organic... life?

Ja, jag förstår det lika lite som ni gör.

Life's a bitch, isn't she...?