Erased existence?
28 nov. -11
Jag försvinner alltmer ifrån verkligheten - mina ögon ser genom dimma och mitt medvetande är lika molnigt; grått och kyligt. Jag blinkar hårt och blundar några gånger - öppnar ögonen och önskar att världen såg annorlunda ut, att allt ska förändras på ett ögonblick.
Men ingenting förändras - jag flyter bort och försvinner - konturerna av mig själv suddas ut bit för bit. Jag är trött, orkeslös och apatisk men samtidigt på helspänn och otroligt stressad.
Det känns som om min hud ska falla av, huvudvärken ska få mitt huvud att explodera och tröttheten ska ta ett permanent grepp.
Jag vill gråta av frustration och skrika av ilska - men jag lyckas inte, för någonstans sitter det en mental spärr. Krafterna sinar och jag lyckas inte uppbringa några positiva tankemönster, jag är fast (fängslad) i apatin och simmar i tjära. Jag försvinner (upplöses) i odefinierbara sandkorn som irrar omkring i evighetens mörker utan karta eller ledsagare.
Jag ser men hör inte, jag hör men ser inte, smakar men känner inte, känner men kan inte smaka. Så här fortsätter det, tills galenskapen blir till en gammal vän och friskheten ruttnar. Jag försöker se min framtid men skärmens innehåll är så pass oskarp och flimrar så hårt att jag inte kan få ut en bra bild. Mitt inre gråter och mitt yttre blöder.
Jag försvinner, förmultnar, upplöses, flimrar, skiftar och bryts ner. Jag försöker desperat springa mot lyckan och glädjen men en onaturligt stor och tjock vägg blockerar min framfart. Jag tynar bort. Sakta men säkert. Olidligt långsamt och alldeles för snabbt.
Jag behöver tid men tiden vill inte ge mig en chans, utan den skrattar mig i ansiktet och spottar på mina fötter. Jag håller helt på att förlora fotfästet och framförallt grundkornet av guld som utgör den första och allra mest renaste cellen som skapat mitt inre jag, ett jag som börjar försvinna - och för varje sekund som förflyter så blir mitt jag svagare och mörkret starkare. Just nu känns det som om jag inte kommer kunna vinna. Jag försvinner och jag förlorar.
Jag försvinner alltmer ifrån verkligheten - mina ögon ser genom dimma och mitt medvetande är lika molnigt; grått och kyligt. Jag blinkar hårt och blundar några gånger - öppnar ögonen och önskar att världen såg annorlunda ut, att allt ska förändras på ett ögonblick.
Men ingenting förändras - jag flyter bort och försvinner - konturerna av mig själv suddas ut bit för bit. Jag är trött, orkeslös och apatisk men samtidigt på helspänn och otroligt stressad.
Det känns som om min hud ska falla av, huvudvärken ska få mitt huvud att explodera och tröttheten ska ta ett permanent grepp.
Jag vill gråta av frustration och skrika av ilska - men jag lyckas inte, för någonstans sitter det en mental spärr. Krafterna sinar och jag lyckas inte uppbringa några positiva tankemönster, jag är fast (fängslad) i apatin och simmar i tjära. Jag försvinner (upplöses) i odefinierbara sandkorn som irrar omkring i evighetens mörker utan karta eller ledsagare.
Jag ser men hör inte, jag hör men ser inte, smakar men känner inte, känner men kan inte smaka. Så här fortsätter det, tills galenskapen blir till en gammal vän och friskheten ruttnar. Jag försöker se min framtid men skärmens innehåll är så pass oskarp och flimrar så hårt att jag inte kan få ut en bra bild. Mitt inre gråter och mitt yttre blöder.
Jag försvinner, förmultnar, upplöses, flimrar, skiftar och bryts ner. Jag försöker desperat springa mot lyckan och glädjen men en onaturligt stor och tjock vägg blockerar min framfart. Jag tynar bort. Sakta men säkert. Olidligt långsamt och alldeles för snabbt.
Jag behöver tid men tiden vill inte ge mig en chans, utan den skrattar mig i ansiktet och spottar på mina fötter. Jag håller helt på att förlora fotfästet och framförallt grundkornet av guld som utgör den första och allra mest renaste cellen som skapat mitt inre jag, ett jag som börjar försvinna - och för varje sekund som förflyter så blir mitt jag svagare och mörkret starkare. Just nu känns det som om jag inte kommer kunna vinna. Jag försvinner och jag förlorar.
Kommentarer
Postat av: Nett
Jag trodde inte att någon kände samma sak som jag atm. det enda som inte passar lika bra som en tegelsten i ett höghus är att min tid går evinnerligt långsamt. varenda dag är som en vecka. I feel you sister. and I miss you
Postat av: Linzie Neon
Hej! Tänkte bara säga tack så mycket för tipset om rakhyveln och epilatorn. Ska helt prova mig på det. Yes! Tack ska du ha. <:
Fin blogg dessutom måste jag också passa på att säga. Puss <3
Trackback
